Dag 12229 - Belöningen

Äntligen kom dagen med stort D då jag blivit bönhörd, eller nja har ju gått ur kyrkan, men ej förbisedd i alla fall. Ett telefonsamtal från släktföreningen och ett bidrag kommer landa på mitt konto lagom till jul, härligt! Att familjen haft det ekonomiskt knapert är väl ingen hemlighet så att pengar i detta fallet betyder lycka så erkänner jag det snabbare än någon ställer frågan. Kvällen och början på natten har alltså varit ganska lättsam och positiv. Såg en bra film med Bill Murray "The Life Aquatic with Steve Zissou", som jag förövrigt skrev några rader på i min andra blogg, "Inte bara Videovåld" läs gärna. Dragit in granen för julen idag också och klädde den lite snabbt, dock var det inte så mycket julstämning då frugan och jag inte var riktigt sams. Jag slängde snabbt upp den lilla satan till gran i sin fot och fyllde den med vatten. Jennyh fick se granen, som inte är mer än en och en halv meter hög, innan hon raskt fick bege sig med bilen mot Svenljunga för att jobba natt. Klädde den senare med diverse kulor som inte gått sönder i Jennifers små destroyer-händer. Snabbt lämnade jag barnen till barnens farmor så att jag kunde bege mig ner till Studio Aktiv för att köra ett styrkepass, rygg och axlar blev det idag. Snabbt packade jag väskan blandade en protein/kolhydrat/kreatin blandning och tog en prestationshöjare i farten, Rage, fungerar mycket bra ger oerhört mycket mer kraft och styrka. Orkar mycket mer. Efter passet snabbt hem och resten är historia. Telefonen ringde...

Dag 12226 - Mitt liv hittills

Varje dag räknas och stegen känns tyngre allt efter att de sätter sina spår utefter min vilsna färd. Mina 33 år har vandrat utför, för det mesta, men det finns höjdpunkter. Dagen då jag första gången vilade mina ögon på min nuvarande fru var den lyckligaste i mitt liv, nu har det blivit en vana, en behaglig sådan, oftast. Därefter har det blivit i alla fall två dagar till utav mina 12207 förbrukade som satt en prägel i mitt hjärta. Den 19 september 2005, min son Emil föddes med dunder och brak. Snabbt och inte helt smärtfritt för frugan som fick genomgå ett akut kejsarsnitt. Men en fin son blev det. Den tredje inföll den 11 april 2007 då min vackra dotter Jennifer såg ljuset för första gången. Sötare dotter får man leta efter. Detta är ord som varje förälder förmodligen kläcker ur sig. Smaken är som baken... Vad är vackrare än att se sin nyfödda slemmiga unge som skriker och spyr och skiter ur sig det mesta som man tidigare aldrig skådat. Man älskar den lilla krabaten förblindat. Trots att det lilla monstret kräver mer än vad dygnets alla timmar erbjuder. Sedan tar det ett helt liv innan man på livets pottkant återupptar kraven som man hade i barnsängen. Men nu med alla livets förbrukade dagar som tynger ens axlar. Urspårning från ämnet. Varje minut gråter jag inombords att min tid här på jorden går under nedräkning. Vad har jag åstadkommit hittills? Förutom att jag gift mig och är två barns pappa? Jo jag har ett självförtroende i fotsulenivå och är djupt deprimerad och plågas av ångest. Kroppshyddan är fylld av ilska som ibland utspelas i aggressionsutbrott. Mitt hat emot mig själv är mörkt och destruktivt. Hat ett ord som ekar innanför skallbenet. Hat ett ord jag hatar. Ekvationen är en ond cirkel som aldrig finner ett svar. Min diagnos för mitt tillstånd är Borderline och social fobi. Kanske därför jag sitter här och skriver. Det underlättar och är en terapi i sig. Ilskan kommer ut i det skrivna ordet istället för våldshandlingar som mina dörrar får känna på ibland. Fast mer sällan nu. Uttrycker också mina känslor och tankar i konst. Målar en del som skänker mig en smula glädje i gengäld. Men som sagt mina dagar är räknade och min framtid är oviss. Behandlingen jag får av samhället är gruppterapi och en individuell terapeut. Kommer gå mer in på detta och dela mina tankar och känslor för detta i kommande inlägg. Skall även skriva om min stora passion för styrketräning och min resa mot det målet. Hälsan som jag högt värderar. Jag är mannen i skuggan och hoppas en dag träda ur mörkret och se morgondagens soluppgång för första gången utan att vara tyngd av sorg och självförakt. Rakryggad och stolt. Inte nedtryckt och förödmjukad. Hånad och svag. Belfrage är mitt namn och det står jag för.

Dag 12212 - Doften av disktrasa

Då var det måndagsmorgon igen. Min högra tumme värker efter helgens flytt. Kylan gör ju inte det bättre. Men fint är det från köksfönstret. Har precis kört iväg familjen, Jennyh tog barnen till dagis sedan skall hon upp till lasarettet och jobba idag. Sitter nu vid köksbordet och avnjuter ett stort glas kaffe och radion står på i bakgrunden. Morgonpasset pågår. Bill Gates polare Charles Simonyi som gifte sig med den hälften så gamla svenskan Lisa Persdotter är samtalsämnet. Det måste ju vara kärlek där, det förstår ju varenda kotte. Åldern har ingen betydelse... eller pengar... makt... lämnar ämnet.

Utsikterna för dagen: skall åter till Sigynsgatan 13, gamla adressen, och samla ihop resterande "skräp" och försöka bli färdig. Har endel att måla samt spackla... Ett par grejor har stått i min väg när min vrede visat sitt ansikte. Spackel och färg skall sopa dessa spår under mattan. Jag kliar mig i min tvåveckors stubb och känner plötsligt en svagt sur doft som nafsar mitt känsliga luktsinne. En stilla rysning startar i ryggslutet och banar väg mot nackhåren. Min första reaktion är att föra handen mot näsborrarna och lukta lite mer! Jag avskyr den sura doften av gammal disktrasa men kan inte låta bli. Varför gör man så? Bland det värsta jag vet, när man har en doft eller snarare en stank om fingrarna utan ett handfat inom räckhåll. Jag plågar mig själv genom att lukta om och om igen och påminna mig själv om hur illa det luktar. Doften av metall en annan klassiker. Funderar på att läsa dagens Borås Tidning som ligger jämte mig. Jennyh står och tjatar om att jag skall köra henne till jobbet så hon hinner ta en kopp kaffe innan, lite lätt irriterande. Men så får det bli, övertalad IGEN. Hon kom tillbaka efter att hon lämnat barnen (en liten parentes ifall någon undrar). Nu är det för mycket ljud, radion... Jennyh... tidningsblädrande... får ta en paus.

Dag 12210 - "Pessimism" is my middle name!

Fan vilket helvete jag står i! Skit upp till öronen. Stress. Press. Inget blir gjort. Tiden är knapp. Snart får jag stå till svars för mina synder. Ytterligare misslyckanden att skriva i sin livs dagbok. Hur mycket jag än kämpar klarar jag inte målet. Att ständigt jobba i motvind är tärande. Jag har inget självförtroende och tron på mig själv är utom räckhåll. Nu sitter jag här, ännu en lördag. Tyngd av bekymmer och orkeslöshet. Tankar kring hur i helvete jag skall leva mitt liv och vad folk i min närhet egenterligen tycker om mig. Jag är besviken och långstynt i vissa fall. Kan inte släppa tankarna kring en viss händelse. Blir inombords vansinning på andras inkonsekventa och inåtvända sätt. Bara lyssnar till sina egna förutfattade meningar och vad man tror. Tolkar ut efter lösa indicier och andras skitsnack. Besvikelsen har jag svårt att lämna, mycket svårt. Svek är för jävligt. Skall upp relativt tidigt imorgon, om jag orkar och fortsätta med flytten. Den tar aldrig slut. Får heller ingen hjälp, ingen som erbjuder sig och själv har jag tappat lusten att fråga eftersom det alltid blir undanflykter som svar. Själv ställer man alltid upp men får aldrig tillbaka. Det stämmer inte som man blivit uppfostrad. Snälla människor som ställer upp får inte tillbaka med samma mynt. Är du snäll blir du utnyttjad, utblottad och förnedrad. Är du jävlig får du respekt, framgång och makt. Varför skall jag krypa? Aldrig har jag fått en vänlig hjälpande hand tillbaka. Bara ett helvete. Har ingen tro på godheten. Jag älskar min familj och de närmsta men längre sträcker det sig inte. I denna lilla värld finns godhet och ömhet, det vet jag men utanför lurar mina fiender. Hotet närmar sig och jag är inte förberedd. Det kommer jag aldrig vara, det har jag inte ork att göra, jag är för godtrogen, mycket motsägelsefullt. Men hoppet är det sista som lämnar människan och än lever jag. Det är lördag kväll, min son smaskar på godis på min högra sida. Han dricker julmust, jag dricker en öl. Teven står på, Musse Piggs töntiga röst ljuder ur högtalarna. Klockan har passerat åtta och nu lutar jag mig tillbaka i soffan den beiga och skall försöka koppla av en stund. God natt och fortsatt trevlig helg alla djävulens odågor.

Dag 12210 - Lådinvasionen

Lådor överallt men ändå är det inte tillräckligt. Jag ser ingen ände på helvetet! Jag hatar att flytta, aldrig mer. Har varit i gamla lägenheten idag och tagit med lite lådor men det är lika mycket skit kvar ändå. Börjar känna stressen stiga mig mot huvudet. Kommer jag att klara av detta? Allt hänger på mina axlar. Måste klara av detta. Filmer filmer överallt. Nu straffas jag för mitt fanatiska filmsamlande som pågått i tjugo år. Hur skall jag organisera upp allt? Vart skall allt stå? Ordnar sig väl men det känns lite för kaotiskt för tillfället. Hjärnan kokar av överhettning.
-Pappa det komme mea snö! Utbrast Emil bakom mig när han glatt tittar ut genom fönstret som vetter mot Orregatan. Snön faller vackert i gatlyktornas sken. Bilarna utanför täcks av ett mjukt täcke i den mörka och minusgradiga lördagskvällen. Mysigt. Nu glömde jag för en sekund allt jobbigt. Skall försöka vara kvar i den känslan en stund till... Nu är jag tillbaka. Kalle Anka skrattar sitt något elaka skratt på teven. Emil hoppar i soffan och äter lördagsgodis. Jennifer sover hos gammel mormor inatt. Jennyh jobbar natt. Ett monsterpass hon råkade ut för denna helg. Imorgon bär det av med Emil till mormor igen. Jag skall fortsätta med flytten och hoppas med lite hjälp från brorsan om han är i Borås. Måste avsluta och bryta alla kopplingar med djävulens boning. Skönt att starta om på nytt i denna mycket mindre men mysigare lägenhet. Skall när allt lugnat ner sig börja arbetet med hemmabion som jag skall ha i källaren. Riktigt roligt projekt. Något jag ser fram emot. Måste starta träningen nästa vecka igen. Har haft paus denna vecka på grund av flytten och muskelvärk efter för hård träning. Är inne på en kreatinkur nu och mina triceps och muskelfästerna värker. Funderar på att dra ner på kolhydraterna inom kommande veckor för att slimma kroppen lite. Proteinrikt och kolhydrat snål mat. Muskelmassan har ökat avsevärt den senaste tiden. Men har fått lite ovälkomnande gram fett också. Ätit lite för mycket skit vissa dagar. Fram till jul borde jag sköta mig ialla fall. Funderar på att skriva lite varje dag om vad jag äter kanske gör det hela lite lättare. Nu skall jag koppla av resten av lördagen och bara njuta i soffan.

Dag 12207 - Trötta steg

Har varit en hektisk morgon/förmiddag. Ett hårt pressat schema har styrt mina trötta ben och min värkande kropp. Flytten är hemsk, har visserligen gått ganska bra än så länge men det känns som den aldrig tar slut. Hemma själv på nya adressen sedan igår eftermiddag. Barnen fick sova hos gammel mormor inatt så jag hann flytta så mycket som möjligt. Jennyh jobbade kväll och stannade över natten så hon började nästa pass klockan sju i morse. Körde mina föräldrars bil fullpackad två vänder igår kväll. Gick smidigt kopplade sedan av framför teven med två skräckfilmer som var sådär. Sov sedan i soffan då jag inte orkade bädda upp sängen, slapp ju då bädda i morse ;) Smart! Klockan åtta i morse var det dags att ge farmor sin medicin och sedan bestod frukosten av en protein drink och sedan hämta Jennifer för att lämna henne på dagis. Sedan snabbt hem för att lämna ur barnstolen och vidare till Honda för att lämna bilen på service. Fick en fin ny Honda Civic Sport som lånebil. Skön som attans att köra, kvick var den också. Tog en extra runda för att sedan hämta Emil och ta med honom till tandläkaren. Allt gick bra. Inte ett finger rörde han i tandläkarstolen. En polering och lackning senare valde han ett klistermärke med Kalla Anka, Musse Pigg och Långben på. Leende gick vi till bilen som förde oss till dagis, än en gång. Emil var lite blyg som vanligt men avskedet gick bra. En kram och puss senare satt jag i bilen och begav mig till Ica Maxi för att inhandla frukostbröd. I entrén såg jag en gammal klasskompis från grundskolan. Båda två låtsades som inget och strax därefter satt jag i bilen igen med den billigaste limpan jag kunde finna. En barkis, brukar inte lyxa till det med tomma kalorier annars men idag blev det så. Med foten på den aluminiumprydda gaspedalen och mina kalla händer på ratten styrde jag hem mot Orregatan. Nu var nästa uppdrag att få ut farmor till taxin som skulle köra henne till hennes besök på Trappen. Som varje onsdag. Men det gick inte lika bra. Jag möttes av ett bestämt nej att hon absolut inte ville bege sig dit idag. Inget att göra, färdtjänsten var ju inte av bokad så jag fick bära hundhuvudet och be om ursäkt till chauffören. Nu äntligen fick jag i mig dagens första kopp kaffe, rykande hett till ljudet av p3 och morgonens Borås Tidning som fortfarande hade lite doft kvar av trycksvärta. Några mackor och ett par ägg slank ner och ytterligare en kopp kaffe. Nöjd och trött sitter jag nu i vardagsrummet som är kantat av flyttlådor och ett soffbord fullt av fjärrkontroller och en dator dör jag nu sitter och skriver. Skall nu uträtta de behov som hör morgonen till och åka en sväng. Får se vart bilen bär. Pratade med pappa och mamma i telefon innan, båda har åkt på magsjuka, hoppas jag slipper undan. Vill inte för allt i världen ha magsjuka nu under flytten. Skulle innebära käppar och onödig stress. Får se om mina tankar hinner ikapp mig idag kanske dyker det upp något som jag kan filosofera om under kommande timmar.

Dag 12189 - Fest med kompisarna

Det var längesedan, mycket längesedan som jag träffade kompisarna över några öl. Men nu blev det äntligen verklighet. Sitter hos Fredrik och skriver i min blog... hur kul låter det? Jo det är helt ok kul att träffa polarna igen, men fotboll är ju inte min stora passion. Först var det fotboll live och sedan blev det fotboll på PS3. Inte så jävla kul att sitta bredvid och glo på amatörer spela via handkontroller. Ringde Håkan, såg fram emot att träffa honom idag, men han hade plötsligt blivit trött, som vanligt. Försökte övertala honom kanske lyckades, han blev lite mer positivt inställd efter att jag snackat en stund. Hoppas han kommer. Fan vad jag hatar sport, speciellt när man inte har spelat och har en vinstchans. Pengar är ju aldrig fel. Speciellt när man har ont om det. Kändes väldigt krystat i början när jag kom hit ikväll. Alla är ju från jobbet och jag känner av allas tankar. Deras tankar om mig. Är för jävligt. Ville bara försvinna. Fly från allt men det är för pinsamt att bara sticka utan ett ord. Vågar ju inte säga varför. Men nu känns det bättre. Trots att jag önskat att vi bara suttit och lyssnat på musik och snackat. Nu är läget så att alla har sina blickar fängslade mot teveskärmen. Osocialt. Måste snart besöka toaletten. Det trycker på i blåsan. Skönt nu var det gjort. Undrar vad familjen gör hemma. De skulle göra egen pizza ikväll. Hoppas det finns lite kvar när man kommer hem. Hoppas jag slipper gå hem, det är satans kallt ute. Inga pengar till taxi.

Dagen har varit seg och ganska njutbar. Inget speciellt har hänt. Barnen har kutat omkring och bara busat. Hoppat i sängen och stöka ner hör ju till favoriterna. Roligt att se glädjen i ögonen men det är ganska jobbigt. Hela tiden är man rädd att de skall slå sig, speciellt Ninni som hela tiden tar efter storebrorsan. Hon är lite väl våghalsad för sitt eget bästa. Städa är ju inget som hör till favorit sysselsättningarna. Så det brukar ju bli vi som får göra det, Jennyh och jag. Men Emil får allt hjälpa till efter många om och men. Får nog försöka få den här gruppen att bli lite mer social, ingen lätt uppgift men ett atppert försök kostar inget... om jag vågar. Fredriks lilla dotter har visat sig här under kvällen, mycket söt. Hon har växt ordentligt sedan jag såg henne sist. Det var ett tag sedan. Lite blyg och känslig för blickar från oss har lett till endel tårar. Nu lägger jag ner för kvällen.

Dag 12187 - Två sidor

Känslan av tomhet har präglat denna torsdag. Orkeslös, trött, huvudvärk, rastlöshet som får det att krypa i kroppen. Men det leder mig ingenvart. Mår illa av att tänka. För mycket tankar, svårt att fokusera. En hand som pressar mig tillbaka i sängen. Den är obäddad, varm med alldeles för obekväma små knöliga kuddar. Försöken att bota huvudvärken hela förmiddagen har inte hjälpt. Nacken är stel och det bidrar väl också till obehaget. Jag får inte gjort någonting. Ringde återbud till psykologen idag. Orkade inte gå till Solhem. Gick inte heller till gruppen i tisdags. Det ger mig dåligt samvete. Men jag orkar inte och det känns meningslöst att gå dit. Inget händer. Bara prat och förberedelser och återupprepningar. Tror inte jag får någon hjälp. Helvete vad allt känns mörkt. Allt är problem. Jag oroar mig för allt. Flytten ligger framför fötterna men får inget gjort. Blir hela tiden motarbetad. Allt strular och kommer inte till skott. Förutom att skriva av mig lite som avlastar endel. Skönt det i alla fall. Nu kommer barnen och frugan. Jennyh har jobbat sedan tio imorse. Barnen varit på dagis sedan nio. Nu är klockan fyra. Emil öppnar dörren och ropar:
-Pappa jag är hemma!
Underbart att höra, ett par sekunder senare kommer han in till mig och ger mig en kram, han verkar var på bra humör. Strax efteråt kommer Jennifer också med raska steg emot mig. Du lyser jag upp ganska mycket. Barnen sprider sån glädje och kärlek. Nu skall jag umgås lite med familjen. Låsa in mina negativa tankar för en stund och öppna för den andra sidan.

Dag 12185 - Utrotningen

Jag hatar stress! Det föder en irritation, motvilja och nedstämdhet inom mig. Jag läcker som ett såll och förpestar alla runt omkring mig. En tät dimma av aggressioner och dålig stämning följer varje steg jag tar. Allt går fel och uttrycket "En olycka kommer sällan ensam" gör sig påmind. Ekorrhjulet har sats i rullning och det är svårt att få stopp på. Allt är skit! Det blir svårt att ta sig ur när man med slägga slagit sig in på den banan också. Minsta lilla sak som inte uppfyller mina krav får mig att bli sur och gnällig. Det är jobbigt. Samtidigt strider mina goda och onda sidor med varandra inom mig. Enda resultatet av den dolda konflikt en är att jag bara tyngs med än sämre samvete och skuldkänslor. Nedstämdhet och ångest. Tortyr! Självplåga! Vill ibland slita ut den elakartade tumören som förpestat mitt liv. Om den hade funnits där, om den hade varit fysiskt synlig vad enkelt det hade varit. Jag kan ibland känna den, tumören. Den jävlas med min kropp. Den ger mig synrubbningar, tjut i öronen, blixtliknande huvudvärk. Kalla fötter och händer. Darrningar och stickningar. Yrsel och illamående. Illamående som får mig att vilja stoppa fingrarna ända ner i magsäcken. Spy ut all galla, allt hat, all smärta och slita huvudet av den dåliga självkänslan och korsfästa de sargade kvarlevorna i solnedgången. Låta asätarna slita resterna i stycken och låta allt förtvina medans solen går ner. Tänk om det hade varit möjligt att begrava allt helvete och vakna upp ett antal kilo lättare som en ny människa. Jag hade sålt min själ om det hade gått att uppfylla. Pissa på gårdagen och skåla för framtiden.

Dag 12173 - Kampen

Dagarna går och jag har många gånger funderat på att skriva. Men kommer inte till skott. Jag kommer inte till skott med mycket. Skjuter allt på framtiden. Livet för mig är ganska monotont. Jag går motvilligt upp på morgonen går med barnen till dagis, sedan styrketränar jag går hem äter hämtar barnen umgås lite med frugan, om hon är hemma, ser på teve och sitter vid datorn. Tisdag går jag till gruppterapin som går på halvfart. Torsdag är det individual terapi, där jag inte rikigt visar mitt eget jag. Har svårt att öppna mig och visa mitt rätta jag. Sluten som en mussla och vill därifrån. Funderar hela tiden på nya projekt som aldrig blir av. Detta stämmer inte helt visserligen. Har målat lite det senaste och det ger mig styrka. Älskar att måla, om det blir bra. Har slutfört en målning och påbörjat en annan. Ett självporträtt (den svart/vita). Jag är placerad i centrum med min fru till höger och mina "demoner" på andra sidan. Kampen som jag har var dag som jag aldrig blir av med. Den andra (i färg) är färdig och ganska mörk. En man med sår på halsen, en snara i centrum, bakgrunden. I månskenet kan man tyda en kvinnlig vålnad som halv döljer sig bakom trädet. Sammanhanget lämnar jag åt fantasin hos betraktaren. Jag får ur mig ilska, glädje och sorg genom målningen. Ungefär samma känslor som jag har när jag skriver. Har nu första stycket till en bok i mitt huvud, inte printat ner det än. Men det kommer bli en delvis självbiografisk blandat med fiktiva ideér. Skall bli kul bara jag börjar.

Flytten går för tillfället på tomgång. Har börjat iordningsställa endel men resten ligger på is. Hoppas vi kommer i ordning innan jul. Vill inte att verkligheten och mardrömmarna skall stråla samman då blir allt kaos.

I helgen är jag ensam med barnen. Jennyh skall iväg till Tranås och träffa sin kusin och umgås med henne. Det är roligt att det äntligen blir av hon har länge längtat efter detta. Imorgon fredag kommer brorsan hit vi skall laga lite mat och bara ha en trevlig kväll. Skall bli riktigt roligt. Kanske skall Emil med mina föräldrar under helgen så jag får lite avlastning. Annars hittar vi på något roligt. Det känns ganska bra nu när jag ser orden skrivna. En hel del positiva händelser trots allt. Alla mörka vrår lyser med sin frånvaro för en liten stund, skönt, vilken frihet om man kunde känna så här jämt. Att alltid känna belastningen på axlarna av dåligt självförtroende och rädsla för verkligheten är tärande. Den klaustrofobiska känslan att vara fastbunden och inte kunna röra ett finger. Förlamning och svårigheter att andas. Varje andetag kan ibland vara en kamp. Som att sitta inlåst i en smutsig stinkande bur med ett band som drar åt runt mina lungor. Långsamt pressas jag ihop och luften sipprar ur mig tills blodet samsas med svetten som pressas ur porerna över hela min kropp. Paniken exploderar inom mig. De dova ljuden av mitt hjärtas tunga slag överröstar världen omkring mig. Tårarna fyller mina ögonhålor och gör mitt syn suddig. Det kryper i fingrarna och fötterna snart domnar de bort. Snart är min kropp livlös och tynar bort i ensamheten i evigheten utan ett spår i historien. Mardömmen blir till verklighet, snart hoppas jag hinner göra något innan återvändsgränden är för trång så jag ej kan vända om. Mörkret lägger sig jag ser inget allt är mörkt och tyst. Jag ropar men jag har ingen luft. Stämbanden kan inte ljuda utan bränsle. Hoppas någon finner mig jag vill finna en utväg och lyckas. Jag vill ha ett liv under solen där lyckan är en del av min vardag.