Dag 12634 - Min fru, Jennyh Belfrage

Min fru, Jennyh Belfrage, hon bär mitt namn, är mamma till mina barn och jag älskar henne över allt annat. Hon har fått ta skit, fått stå ut med mina aggressioner , min vrede, mitt hat men sällan min kärlek. När jag tänker tillbaka på hur vi träffades är det nästan filmiskt, ett filmvärde värt att dö för. Att jag kunde få henne är för ett antal år sedan en omöjlig ekvation. Men våra känslor strålade samman, otroligt. Jag dansade zorba och var skitfull och misslyckad, hade inget hopp om framtid och trodde att jag aldrig skulle nå fram. Men så stod hon där till min förvåning i sin prakt. Jennyhs ut strålning och sin prakt. Vackrare än någonsin, jag var trollbunden. Mitt mål var säkrat. Lika snabbt som en dröm försvinner vid ett uppvaknande försvann hon ur mina händer, det var bara en dröm, fan måste hem till mitt tärande helvetes förhållande, inte en gång till, inte igen, nej jag vill inte. Men plötsligt likt en ängel låg hon vid min sida, på min andra min dåvarande. Vad gör jag nu, jag var bakis trött och feg. Jag måste pissa. Blottad i kalsonger försvann jag in på toaletten, dess väggar min räddning. Men jag måste möta verkligheten. Jag måste. Vet inte om jag tänkte så klart då, tror inte det. Hoppades att mardrömmen var över, men det var den inte, som tur var nu så här i efterhand. Örfil efter örfil, jag vaknade till liv, fruktade en djävulsk bakfylla som redan hade börja infinna sig. Men snabbare än blixten försvann den, i samma ögonblick som jag bestämde mig för att vara ärlig. Tänk att ärlighet kan vara så befriande och så övertagande.
-Jag älskar inte dig längre, jag är kär i Jennyh!
Jennyh var stum min dåvarande tappade hakan. Jag var lycklig och min galla spreds ärligt över allt jag hatat under en lång tid. Äntligen kunde jag säga vad jag tyckte. Fan vad jag var glad! Jag följde henne till bussen, och till hennes pojkvän visade det sig. Allt på en gång. Fan vilken natt. Men det var underbart. Väntade mig stryk, han såg galen ut, svart i blicken och genom våt av regn eller var det svett. Skiter i vilket jag var lycklig. Han fick höra sanningen och jag var där. Inget kunde stoppa oss, vi var ett par, om vi ändå inte var det då så visste jag att det kommer att bli så. Jennyh var tveksam om min verkliga mening men jag tror att hon började förstå. Jag kanske gick för långt men jag hade fan börjat älska den kvinna innan jag ens var ihop med henne och det sa jag, korkat skulle de flesta säga, men det var sant. Detta är enda gången jag känt så starkt för någon, jag visste vart jag stod, jag visste vad jag ville och jag var lättad att inte var förtryckt och känna mig misslyckad. Fan äntligen hittade jag min soluppgång. Äntligen!