Dag 12332 - Bakbunden, insparkad i helvetet

Jag har kommit in i en jobbig period, glömmer skriva i bloggen och förskjuter allting till morgondagen. Jobbigt. Har mycket att skriva om men just nu känns allt tomt, becksvart. Var hos psykologen idag och inget datatest idag heller. Skall slutföra mitt test som skall visa hur bra mitt minne och min koncentrationsförmåga är. Oroar ju mig för det vet ju hur min skoltid förflöt under mina skolår. Har ju lite planer på att läsa vidare men har inget vidare hopp om min inlärningsförmåga. Tror snarare att jag är lite "obildbar" eller på ren svenska lite dum i huvet, dum i HELA huvet! Något man nästa börjat acceptera. Men det börjar bli lite tråkigt och mållöst. Vill ju gärna komma någonstans i mitt liv. Men vart. Sitter här och lyssnar på "The Prodigy" deras senaste album "Invaders Must Die" ganska bra för att vara första lyssningen. Var ett tag sedan jag lyssnade på dem men minns att jag älskade "The Fat of the Land" albumet, ruskigt bra. NU var det slut, över till "In Flames - Anthems for the Damned", lysande. Fixade en film på rekommendation idag med "The Punisher - War Zone" skall vara jävligt brutal och det är ju aldrig fel. Orkar nog inte se den ikväll dock. Var och körde veckans benpass idag, gick bra men var tungt 300 kilo i benpress tar på orken, men det gick. Träffade Fredrik, snackade lite var roligt, vi har ju inte setts på ett tag. Sista gången var inte så lyckat men det orkar jag inte gå in på. Tänkt lite på min gamla kompis Håkan också, han verkar inte må något vidare nu, funderar på att hälsa på honom, inte sett hans lägenhet heller. Får passa på nu när jag mår lite bättre och är LITE mer social. Tillbaka till psykologen, hade ett ganska påfrestande samtal idag angående min rehabilitering, känner att pressen på mig börjar bli outhärdlig. Inte bara det att gruppen slutat utan också att en tillbakagång till arbete börjar närma sig eller någon annan form av aktivitet. Möte med försäkringskassan inom kort och sedan foten i röven och in i helvetet igen, inte arbetet i sig, har jag inget emot men jag har ju för fan inte utvecklats ett skit det senaste året, kommer falla som en fura på tröskeln. Det känns så i alla fall. Alla står och ser på när jag faller, faller och gör mig själv till åtlöje. Var finns min styrka? Hur i helvete skall jag klara av att finna mig själv i detta kaos? Känns som ett enda stort virrvarr i en enda mardröm. Hur skall någon orkar och vilja leva med en sådan misslyckad människa? Orkar inte tänka mer på det. God natt.