Dag 12329 - En dold kärlek - Laserdiscen

Dags för Robinson 2009, denna gång på TV4. Kan väl inte bli sämre än TV3:s version, den senaste omgången av Robinson med Robert Aschberg, mannen med TV3 tatuerat i hjärtat. Han började sin karriär lysande med "I kväll med Robert Aschberg", tidigt 90-tal och TV3's ansikte utåt. Minns hur jag då, precis slutat högstadiet och drömde om att ha parabol och en massa kanaler med reklam!!! Något nytt utöver utbildningsradions program och filmer ett par gånger i veckan, då gamla klassiker och matinéer med Thor Modéen och Åke Söderblom, inget fel på det men det gick ju nyare coolare filmer på filmkanalerna som man inte hade sett tidigare, lite förbjudet videovåld, på den tiden då censuren härskade. Även om deras nedräkning mot avgrunden närmade sig. Det var tidigt nittiotal hade avslutat min tid på grundskolan och utefter mina betyg sökt och kommit in på Sven Erikssons gymnasiet, Teknis, min far hade efter mycket övertal skaffat familjen Belfrages första parabol. Jag hade med argument som att "där finns tyska kanaler och en massa otextade kanaler där jag kan utveckla mitt språk" samt "sparar massa pengar för jag behöver inte lägga massa pengar på att hyra film längre", övertalningen om att skaffa filmkanal. Det gick hem! Men min far har alltid velat främja mitt filmintresse, tror han själv har tyckt det var ganska roligt också, trots våra vilda och då menar jag vilda debatter om censur och våld. Första laserdiscspelaren en Sony 650 MPD med manuell sidvändning, kostade 6500 kronor. Laserdisc som inte var något vidare stor i vårat land eller aldrig blivit det heller för den delen, inhandlades strax innan julen 1994, min glädje var enorm, visserligen dröjde det innan första laserdiscen hittade hem till Orregatan. Det var inte bara att gå till närmsta butik utan du var tvungen att vara medlem i en förening för att köpa discar, men blev det och började inhandla filmer som aldrig förr. De första titlarna att pryda min numera digra samling var Clint Eastwoods titlar som var svåra att finna på VHS eller snarare var kopieringsskyddade på hyrfilm. "The Gauntlet - Hetsjakten" var en av de första samt Clintans senaste "In the Line of Fire" som jag var tidig med att ha eftersom det dröjde åtskilliga månader innan den släpptes i Sverige. Jag var kung, filmkung. Tiden innan internet och nedladdning. "Demolition Man" var också en av de tidigare titlarna med Sylvester Stallone, Wesley Snipes och den då enligt mig vackra Sandra Bullock! Fan vilken smak man hade. Tror visserligen inte att jag tycker filmen är lika bra idag som jag då tyckte. Sanningen var den att köpte man en film på laser hade jag svårt att erkänna att den var dålig, den kostade ju trots allt en hel del. Kommer ihåg att jag 1995 gav 495 kronor för "In the Line of Fire" dyrare eftersom det var en dubbeldisc. Otroligt att jag la dessa pengar på film på den tiden, men bilden var ju så jävla bra och det var så satans coolt att ha laser då inte många av mina kompisar hade en spelare. Men jag lyckades smitta av mig till i alla fall två kompisar som också köpte varsin. Idag tänker jag både två och tre gånger innan jag lägger 500 spänn på EN film och det är ändå femton år sedan så 500 spänn då motsvarar väl förmodligen några kronor mer idag. När jag köper laserdiscar idag är det begagnat som gäller finns inte mycket mer att finna samt att intresset inte är lika stort. Idag lägger jag aldrig över hundralappen utan snarare runt 30 kronor för en fin laserdisc. Över hundra då är det en raritet. Men mitt intresse har inte dalat utan snarare stegrat, kan inte släppa känslan att njuta av omslagen och de fantastiska glänsande discarna i LP format. Att pryda väggarna med dessa konstverk får gåshuden att resa sig. Det var denna tid då mitt intresse för skräck inträdde, den beryktade "The Texas Chain Saw Massacre" från 1974 hamnade i min hand. Ett förutfattat hat mot denna film och den typen av våld fanns i mitt bakhuvud, men samtidigt fanns ett intresse och en nyfikenhet. Vad var det som var så hemskt med denna omtalade film? Jag satte mig ner och tittade till slut och efter att jag sett den ett par tre gånger var jag fängslad, den var ju bra! Den var unik, en obehaglig och underbar skräckfilm. Fan vad bra! Jag var trollbunden, denna genre var mitt kött och blod. Bara älskade det, var svårt att erkänna men våldet tog sin plats i min vardag, alltså på film. Tillbaka till premiärkvällen, då parabolen var uppsatt. Första filmen jag såg som blivit en favorit av nostalgiska själ, "Hard to Kill" en hård hämnarrulle, jag satt i mitt pojkrum medan mina föräldrar kollade i vardagsrummet utanför. Varken pappa eller mamma har varit några förespråkare för våldsfilm och de blev väl lite av chockade över Steven Seagals behandling av sina fiender som han bröt armar och ben av i var och varannan scen för att sedan döda brutalt. Jag gillade det men inte mina föräldrar. Senare minns jag att jag skulle visa mamma vad det var för kanaler vi hade och bläddrade snällt igenom. Klockan var midnatt och plötsligt dök dessa tyska kanaler upp, RTL och allt vad de hette, ooops lite porr var det här och lite porr där, nervöst försökte jag bläddra vidare men fjärrkontrollen agerade inte lika snabbt som mig. Gick ungefär lika bra som att försöka överrösta lukten av en fis. Tystanden blev obehaglig, men inget sades. Fan också jävla tyskar måste ni visa porr nu! Nu gick ju mitt argument för att jag skulle lära mig tyska i stöpet. Det var ingen baktanke, promise. Tro vad ni vill men det är säkert. Nu sitter jag här snart trettiofyra och med en gigantisk samling med film. Tolka det inte fel, det innehåller inte vidare mycket porr, är mer intresserad av riktig film. God natt kvällen är sen.