Dag 11996 - En jävla kväll

Det blev som jag fruktade. En kväll i ensamhet. Teven står på, ljudlöst. Tvätten är upptagen. Tystnaden störs bara av levande varelser från grannarna på andra våning. Vatten som spolas, någon som tvättar händerna. Vad skall jag göra? Det är jobbigt. Fan att det alltid blir så här i mitt liv. När man tror att det börjar närma sig en vändning, så följs det alltid av något oväntat. Orkar inte med något mer. Började trots alla hinder känna lite kreativitet idag. Bortblåst. Vad skall jag nu göra? Äta kanske. Varför känns det alltid som jag bär all skuld? Förmodligen för att jag gör det. Självömkan. Jag hatar när jag gnäller. Blivit väldigt bra på att tycka synd om mig själv. Usch. Äckligt. Snart är det min tolvtusende dag i mitt långa liv, ändå kommer man inte ihåg så många dagar, var har de tagit vägen. Hade jag sett en film varje dag sedan jag föddes hade jag sett färdigt min filmsamling nu, ungefär. Fast hade väl varit mer skadad då med tanke på vad mycket barnförbjudet jag har. Men de första fem åren hade väl inte direkt medfört några utförliga recensioner eller minnen heller för den delen. Vilket ordbajseri, meningslöst dravel. Min tolvtusende dag infaller hur som helst innan min trettiotredje födelsedag räknade jag just ut. Vet inte om man skall fira eller gråta. Snarare det senare, varje dag en ny rynka. Orken är slut för idag. God natt.

Dag 11996 - En jävla dag

Jag vet inte vart jag skall ta vägen. Hur skall jag lösa allt? Allt verkar gå emot mig. Mina händer är skakiga. Magen i uppror. Oro, nervositet och ilska kämpas i samma kropp. Den är inte tillräckligt stor för alla dessa känslor. Huvudet är i kaos. Ända sedan i morse har allt varit ett helvete. Eller också känns det bara så nu. Förstorar upp det mesta. Idag var första dagen på gruppterapin som startade förra veckan. Missade det mötet på grund av att jag inte visste att det startade. Fast förmodligen tog jag inte emot den informationen när den presenterades för mig. Har svårt att komma ihåg saker. Allt har varit kaotiskt sedan i fredags natt. Jag och frugan var barnlediga och istället för en trevlig myskväll slutade allt i katastrof! Av olika orsaker började vi bråka och mina aggressioner vet inga gränser. Jag vet inte mina gränser längre. Jag skadar alla runt om kring mig. Gör andra rädda. Pissar napalm och bränner alla broar. När min ilska eskalerar, kan jag inte begränsa mig. Hela kroppen känns som den kokar. Jag kan expoldera när som helst. Ytterligare en dörr och skåpsvägg fick ta stryk. Strykbrädan närmast pulveriserades. Jag blir rädd för mig själv. Jag hatar mig själv. Min högra hand värker. Den påminner mig ständigt om mina brister och jag avskyr det. Jag vet inte hur jag skall klara av att bli av med detta. Är det min brist på att mentalisera vid detta tillfälle? Det tror min psykolog. Men jag känner att något mer drastiskt måste göras. Skall jag skilja mig. Vart skall jag ta vägen? Blir det bättre? Kommer jag inte bli mer isolerad? Jag klarar inte av en dag utan mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat. Dem skulle jag aldrig ALDRIG vilja göra något illa. Men det är inte roligt att se dem rädda när vi bråkar. Jag hatar mig själv för detta. Har inga vänner kvar. De få jag har vågar jag inte träffa. Vad är det för fel? Gnäller för att jag inte har några vänner, när jag får chansen hittar jag ursäkter. Det känns som jag skall spy, kräkas. Vill slita ut den vidriga svulst, den tumör, det infekterade hjärtat, inälvorna allt med en huggkrok. Blir det bättre? Vill gärna tro att det är något fysiskt jag kan avlägsna från min kropp. Bli av med det elakartade som växer i min kropp. Men så enkelt är det inte. Vet inte om mina mediciner gör mig bättre eller sämre. Känner att mina humörsvängningar bara blivit värre sedan jag börjat äta dem. Men jag vågar inte sluta. Vad har jag då? Min läkare säger att de gör mig gott. Jag är tveksam. Men vem känner min kropp bäst? Det är inte jag i alla fall. Uppenbarligen inte jag. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är inte Erik. Bara när jag är själv. Då slipper jag allt. Alla frågor och alla dömande människor. Jag vill inte prata. Jag vill inte förstå. Kan inte förklara för mina närmsta. Det är pinsamt. Det är utblottande. Jag kan däremot prata med min psykolog. Varför är det så? Jag kan inte prata med andra utomstående. Kanske är det för att min psykolog inte dömer mig på förhand. Jag får vara som jag är. Har försökt prata med min fru, men hon är som en mussla. Jag hatar det. Men bara för att jag hatar den delen hos mig själv. Jag är själv som en mussla en gammal illaluktande mussla som självdött på havsbotten och långsamt fyllts med sand. Hatar allt hos andra som påminner om mig själv. Allt som jag kan identifiera mig hos någon annan får mig att känna avsky. Allt jag själv har haft problem med hatar jag hos andra. De senaste dagarna, eller förresten den senaste tiden vet inte sedan när saknar tiduppfattning, blir jag rasande för små saker. Idag äcklades jag av att se sjuka människor utanför Solhem. Vart jag än tittade närmade sig sjuka smittsamma människor likt zombies, långsamt och målmedvetet. Jag sitter på en soffa för att invänta att klockan skall bli tio. Vill inte vara i närheten av de andra människorna i min terapi innan det startar. Jag har ingen klocka så jag får lita på känslan. Klockan var tretton i när jag lämnade bilen. Jag sitter på bänken fryser om händerna och fötterna trots att solen skiner. Det är en vacker solig vårdag men jag kan inte koppla av. Jag kämpar med mig själv att våga gå in till gruppen. Andas djupt, luften är skön. För en mikro sekund kan jag få en gnutta lugn i kroppen då den svala friska luften fyller mina lungor. Plötsligt dyker det upp sjuka människor. Rullstolar, haltande och hostande närmast döda människor. Känner mig hotad. All världens avskum till människor samlas i ett hus för att invänta döden. Väntrummet för domen. Dödstraffet. När allt började klarna för mig är jag några meter ifrån bänken. Med händerna i fickorna går jag med bestämda men ändå osäkra steg emot Solhems ingång nummer två. Jag tar mig mod till att ändå försöka. Inget blir bättre av att fly från den hjälp, den enda hjälp jag för tillfället kan få. Helvete är min första tanke när jag ser två kvinnor, damer, tjejer. Åldern är oviktig. Vid ingången står två nikotinberoende människor och tänder var sin cigarett. Jag försöker så diskret och snabbt som möjligt smyga mig förbi och hoppas att inte bli upptäckt. Förmodligen två som skall vara med i gruppen. Fruktansvärd känsla. Att inte veta. Alla andra vet men inte jag. De andra träffades förra veckan. Jag är en utböling. Dörren närmar sig och jag träder in i entrén. Fäster blicken på konferansrummet som ligger närmast entrén. Går in sätter mig på en av alla lediga stolar. Med händerna i fickorna och blicken i golvet. Nu är det bara att vänta. Nu finns ingen återvändo. Kroppen känns tung. Andningen nervös. Hjärtat slår ansträngt. Där mitt emot mig sitter två andra personer. Jag hälsade faktiskt när jag gick in. Det är en bra början. Jag fumlade inte heller, snubblade inte utan satte mig till synes lugnt på stolen. Bekväm. Klockan tickar till höger om mig. Det är fem minuter kvar. Bara att bita ihop. Nu när jag tänker tillbaka på morgonen och dess möte känns det trots allt bra. Terapin gick över förväntan. Är inte lika nervös inför nästa tisdag. Men det är ju en hel vecka kvar. Tror att en stor del till all nervositet innan terapin idag var den dolda och helt kärlekslösa avskedet med min fru. Kände att jag var ute på hal is alldeles ensam. Osäkerheten. Är jag inte älskad längre? Det är i så fall mitt fel. Varför pratar hon inte med mig? Bara med andra. Jag vet att min fru inte mår bra, ser det på hennes dystra ansikte. Hon är ledsen. Det sårar mitt hjärta. Känns som en gatsten är bunden vid mitt bröst. Någon som pressar ihop min lungor med all sin kraft. Det värsta som kan hända nu är att jag blir ensam. Jag kommer att gå under. Förlåtelse. Det är något jag måste visa. Jag vill inte vara en eremit. Vill inte vara en våldsam man som alla är rädda för. En labil människa som andra går omvägar för att slippa möta. Jag är inte sådan. Jag har en viss kontroll över mig själv, det vet jag. Vill inte någon illa. Varken psykiskt eller fysiskt. Varför är jag då så arg. Jag är bitter och arg. Arg, arg, arg. Besviken? Vet inte. Kanske men vet inte på vad förutom på mig själv. Är jag själv grunden till mina egna problem. Vad är det då för mening? Varför finns jag? Är jag född för att förinta mig själv? Kan inte vara så. Varför skulle jag belönas med två vackra barn om jag är så misslyckad? Jag är misslyckad och inte värd allt detta. Men jag ser inte allt jag har. En fantastisk fru och två fantastiska barn. Jag älskar ju er. Varför förstör jag vårat äktenskap? Det kommer inte hålla om jag fortsätter så här. Men mina mediciner skulle ju begränsa mina upp och ner svängningar. Varför gör de inte det? Eller har jag så kraftiga svängningar att inget i världen kan begränsa dem mer. Är jag helt oförmögen att lyckas med något? Känner mig som en av de misslyckade bröderna i Hasse och Tages "Äppelkriget", där en av de tre bröderna misslyckas med allt till och med att begå självmord. Har i alla fall mitt sinne för humor kvar. Min fru är nu inte hemma. Mina barn är hos mormor och morfar. Saknar dem. Saknar min frus skratt, hennes sprudlande glädje som jag vet att hon har. Jag vill inte att hon skall må dåligt. Det får mig att bli sorgsen. Vi måste lösa det här. Vill leva ett lyckligt liv. Ett liv där jag kan finna glädje i annat än materiella ting som bara för med sig lycka för stunden. Har lyckliga stunder, de finns men det är svårt att se dem när man står i ett totalt jävla mörker. Bakom väggen finns en djungel av olösta trådar som infekterar och kapslar in all glädje. Hoppas bara att de finns kvar när jag når kärnan. Skall nu starta telefonerna igen och regla upp dörrarna. Dra undan gardinerna för fönstren och försöka andas igen. Kvällen är inte slut. Hoppas på en lugn och fridfull kväll. En ny dag imorgon. Måste försöka göra något nyttigt av den. Eller också ett nytt helvete. Men efter regn kommer solsken. Men vad kommer efter solsken?

Dag 11984 - Inte en dag för sent

Mina löften som jag lovade att hålla i förra inlägget höll inte längre än en dag. Skall aldrig mer sätta upp en massa regler som är för svåra att hålla. Detta visste jag redan. Har hänt en hel del sedan senast. Har varit på fler möten hos min psykolog, hon är väldigt bra trivs med henne. Det börjar kännas mer avspänt, inte helt, men mer än tidigare. Vi har gått igenom de första samtalen som varit mellan sextio och nittio minuter långa. Har handlat om att hon skall lära känna mig och hur jag fungerar. Detta är förstås väldigt viktigt i en sådan här relation som det blir. Ingen kärleksrelation dock men det framgår väl mellan raderna. Konstigt att man alltid måste förklara sig innan någon annan ens påstått något annat. Detta är väl en av mina svaga sidor. Jag är så osäker i min egen framtoning att jag alltid tror att andra misstolkar mig. Alltid till det värre. Rädd för att bli dömd att vara någon som jag inte är. Något som andra skrattar åt, att bli till åtlöje för den stora massan som bara väntar på att skratta ut mig. När jag ser det skrivet känns det urfånigt, men magkänslan säger något annat. Mina tankar för mig snabbt till tillfällen i mitt liv då jag blivit utsatt för flera sådana påhopp och trakasserier som det faktiskt är. Har talat en hel del om detta med min psykolog och på frågan om jag någon gång pratat om detta med någon är svaret nej. Skamligt och det är inget att bry sig om har jag väl tänkt. Pinsamt att ta upp. För de allra flesta låter detta förmodligen som en verklighet som många upplevt och säkerligen har de flesta inte tagit någon allvarlig skada heller. Men vi är olika. Det är ju löjligt att säga att detta endast har präglat mitt liv och den person jag är idag. Men tillsammans med andra episoder och sammanhang under mitt liv i den nedre tonåren har absolut gjort det. Den osäkra, svaga, nedstämda alltid rädda och misslyckade människan som alltid vill be om ursäkt inte synas och aldrig vill tro på sig själv. Inte tycka att jag är bra eller att jag kan lära mig något nytt att jag är obildbar, sanslöst fult ord. Ligger inte bra på tungan. Försök måla ordet, resultatet blir svart. Erik by night. Låter som en bra idé till nästa tavla, enkel att göra men med en MYCKET djup betydelse. Något för analytiker. Kanske behövs det något mer än bara mörker på tavlan en liten detalj som symboliserar ett hopp som jag ej funnit. Men det har jag å andra sidan svårt att måla eftersom det blir konstruerat. Var nog ingen bra idé, lite väl art-farty. Blir lätt lite djup när jag börjar dyka för långt ner i saker och ting. Som min farfar sa, eller kanske var det min farfars far, inte så noga men "Du kan fundera på det en liten stund, men håll inte på för länge då blir du dum i huvét!" Vet inte om det var ordagrant, har ju inte hört det med egna öron från den ursprungliga källan. Men det skulle visst ha handla om världsrymden och dess oändlighet, när han kläckte det citatet. Inte Einstein precis men lite sanning ligger det ju i det i alla fall. Jag kommer ihåg det och det hör ju inte till vanligheterna. Nog om det.

För tredje året på raken har jag blivit tagen på sängen! Varför har jag så förbannat ont i huvudet och det är inte migrän, tabletter hjälper inte, näsan rinner ögonen kliar och hela huvudet är fullt med snor. Vad kan det vara? Allergi, förstås. Bara ett år sedan förra våren men har förträngt det redan. Allergimedicinen i medicinskåpet samt nässprayen är inte min i alla fall. Jag har ju ingen allergi. Lika förvånad blir jag när jag vagt börjar minnas från en svunnen tid att jag faktiskt mådde dåligt förra året med. Förmodligen har allt snoret som då vadderade min hjärna tagit med sig det minnet ur mina näsgångar. Men kanske fastnade några fragment i flimmerhåren som senare bildade ett pussel av förra årets händelser. Har nu legat som i koma i det dunkla sovrummet i två dagar och varit grinig, argsinnt och tyckt synd om mig själv. Ätit allt som jag kan komma åt i medicinskåpet utom p-piller och plåster med serietidningsmotiv. Är nu på bättringsvägen efter att min kära fru inhandlat ny nässpray och allergimedicin. Skönt. Avslutat kapitel skriver säkert om min häpnadsväckande upptäckt igen om ett år.

Imorgon den elfte april fyller min lilla solstråle till dotter ett år. Som förälder förstår man aldrig att första året gått så fort. Likadant var det när Emil fyllde året. Jennyh och hennes nyfunna vän och soulmate Jessica har planerat inför ett års dagen denna vecka. De har bakat och handlat allt för att det skall bli en rolig dag. Inte för att Jennifer kommer komma ihåg särskilt mycket, men Emil kommer säkert tycka det är lika roligt. Kul skall det bli i alla fall. Idag pratade vi om när Emil fyllde ett och vi överraskade honom med frukost på sängen och körsång, Jennyh och jag. Min nyvakna baston och Jennyhs vackra stämma skrämde honom såpass att han låtsades sova räv till följden av hysteriskt skratt varvat med gråt och skakningar. Väldigt roligt minne för oss föräldrar. Detta förevigades med vår lånade kamera från morföräldrarna. Planerna för Jennifer är precis lika djävulska, inte för att vi vill vara elaka men det är så roligt att se deras reaktion när man överraskar dem med något de aldrig upplevt förut. Tror nog att de skall förstå en dag. Hoppas inte detta kommer att vara med i någon blog om tjugo år över saker som förstört deras barndom. Men då är väl säkert bloggen redan död sedan länge, det är väl redan många som trott likt Internet som bara var en fluga, eller hur var det någon briljant människa uttryckte det någon gång på nittiotalet. Skall lägga ner för i kväll och återkomma med fler sanningens ord inom en snar framtid. God natt och sov som ni förtjänar.

Dag 11968 - Tjockt, blått blod

Rammstein strömmer högljutt ur mina björkfärgade QLN högtalare. Volymen, tyskan och aggressiviteten i musiken frigör ilskan som sitter som fastkedjad i mina muskelfibrer. Jämte mig står en blå plastbricka, tydligt daterad till nittiotalets andra hälft. En ur drucken Toronto Maple Leafs mugg, från den tid då jag inbillade mig att jag var ett hockey-fan!?!. Doften av kvarvarande rester av pergulatorkaffe når mina näsborrar. Tallriken med fasttorkad fiberhavre grynsgröt med linfrön står ensamt på brickans högra kortsida. Mina fingrar hindras plötsligt. Nuet fryses. Min depressiva hjärnhalva för mina tankar vidare till allt från tyska låttexter till minnen av sorg, pinsamheter och andra gigantiska nederlag som mitt liv kantats av. Spåren sitter djupt i min själ och hjärtat värker av hat mot mig själv som svag individ med ett försök till ett hårt känslokallt yttre. Lika hårt som vittrande betong. Varför har jag så svårt att hantera känslor. Speciellt om de skiljer sig från mängden. Tårar är bland de svåraste. Känslan av att öppna sig, visa sig svag och sårbar. Där är första stora problemet. Det andra är följderna som kan inträffa om jag öppnar dessa portar intill problemets kärna. Hur hanterar jag följderna. Alla frågor, dömande blickar, all uppmärksamhet eller också utfrysning för att man är konstig. Andras rädsla för att nu exploderar galningen snart, håll er undan för den killen har psykiska problem måste vara en Norman Bates. De flesta man träffar på har så lite vetskap om psykiska besvär. Fick frågan av min arbetsgivare då jag informerade och förklarade hur allt stod till. Om jag kunde bli "farlig" på jobbet, om jag får aggressiva utbrott, bilden av en filmpsykopat dyker oförklarligt upp i mitt huvud, ett litet leende begynnas i mitt inre. Hon tyckte också att jag skulle kunna hitta på något annat att säga till mina arbetskompisar än sanningen för då kanske det går lite lättare?! Möjligt men jag vill gärna att folk skall veta, för då kanske fler förstår varför jag är på ett visst sätt. Rammsteins "Rosenrot" börjar spela på repeat. En grå Volvo V70 vänder på återvändsgatan utan för mitt fönster. Mina händer är darriga. Näsan täppt. Solen skiner, mina fötter är kalla. Ögonlocken klibbiga, nu skall jag snart hämta mina underbara solstrålar på dagis. Det är kallt ute, väldigt kallt men skönt. Varför har jag så svårt att koncentrera mig? Måste vara något allvarligt fel på min hjärna, tumör kanske. Jag har alltid haft problem med att koncentrera mig i skolan, när jag skall läsa och på senare tid även när jag tittar på film.
I eftermiddag skall jag hinna med ett träningspass skall bli otroligt skönt efter påsken. Har lagt på mig ett antal kilo känns det som. Mitt hjärtas slag känns tunga. Blodet är tjockt och trögflytande. Pumpas runt i mina vener, varför då? Till vilken nytta? Blanda annat för att jag skall orka med dagen och bli gammal, hundra år som jag bestämde när jag var liten och precis lärt mig räkna. Vill gärna se mina underverk växa upp. Tänk att jag är delaktig till att dessa människoliv existerar helt utan brister och vanskapningar. Klockan är tio och tjugotre. Måste snart bryta upp för att traska till Kristineberg och hämta ungarna som sagt.
Två saker som gläder mig. För det första: jag tagit upp målandet igen, det låter mig få utlopp för känslorna som jag har så svårt att uttrycka, en slags rehabilitering. För det andra: Börjat blogga, det skrivna ordet har jag betydligt lättare för, det ger tid för tanke och förmågan att måla upp en bild med ord. Jag är inte belönad med talets gåva. Den förmågan följde nog med sugklockan vid min födsel.

Har de senaste dagarna klurat på en del planer för nya målningar. Ett par installationer skall bli mycket intressanta och se om de blir som jag föreställer mig. Där inte bara färg är ingrediensen. Återkommer till detta vid ett senare tillfälle. Denna vecka skall jag sätta upp ett dagsschema för mig själv. Skall gå en promenad varje dag och träna minst fyra gånger. Äta kontrollerade nyttiga mål. Måla minst en tavla. Skriva ett inlägg i bloggen per dag. Försöka vara mer positiv och tänka efter en gång extra för att undvika gräl av onödig natur. Skall till min psykolog på torsdag ser fram emot det med både hopp och oro. Men det hjälper mig att klättra ur den avgrund jag befinner mig i.

Dag 11955 - En fattig riddare

Då var dagen till sin ända. Nästan. Klockan tickar i takt med min stenålders dator som febrilt försöker hänga med när mina fingrar dansar över det dammiga tangentbordet. Idag var jag på Solhem för att träffa min psykolog. Mötet gick bra trots mina kallsvettningar och min nervöst flackiga blick. Efter bara några minuter försvann rampfebern och min bitterhet för gammalt groll spreds över rummet likt en tjock London-dimma. Kvinnan, som jag kallar "Maj-Björn" inte för att hon var manhaftig utan för att jag inte vill röja hennes identitet. Namnet känns samtidigt lite komiskt i en annars så tung atmosfär som jag här målar upp. Hon satt framför mig med penna och block, förde anteckningar och lyssnade analyserande. Hon ville skapa sig en bild av mig till att börja med. Efter min livs historia kände jag mig ganska matt med en begynnande huvudvärk som så alltid brukar komma lägligt när alla spänningar släpper efter en tids oro och fruktan. Maj-Björn målade upp sin bild utav tiden jag har framför mig. Hon fick också en bekräftelse av mig att jag tackar ja till erbjudandet av terapin som jag blivit erbjuden. Terapin som jag skall starta inom kort är dels, som jag skrev i förra inlägget, en individuell och en i grupp. Gruppterapin oroar mig väldigt. Kan ju vara ett gäng knäppskallar likt mig och värre som jag skall spendera aderton månader med. Men det är väl helt naturligt skulle ju vara konstigt om jag inte oroade mig för det här! Ser framför mig att sitta i ring med främmande människor. Döda blickar med mörka ringar under ögonen. Dömd på förhand, jag måste visa upp min allra bästa fasad. Vet inte vilken garderob jag har den liggandes bara. Vita rockar. Kala väggar målade med en gråvit nyans som reades ut på grund av utgånget datum. Persienner som hänger på sniskan eftersom trådarna förtivinat av solens UV-strålar. Skalen av döda flugor ligger mellan glasen i det otätade fönstret. Händerna likt fötterna är kalla och fuktiga. Magen som kurrar vid tillfället då min granne har en konstpaus. Ekandet i lokalen verkar aldrig sluta. Blinkande lysrör som är epilepsiframkallande även för en blind. Tankarna studsar mellan mina grå celler, oroar sig för pausen i halvtid då alla skall dricka ljummet migränframkallande termoskaffe. Som en scen ur "Gökboet". Vilken tur att det inte kommer att se ut så här. Det är ju så det såg ut på sjuttiotalet... har jag hört. Skall nu försöka att fokusera mina tankar och tänka positivt. Tillbaka till verkligheten och mitt möte. Efter vårat timslånga samtal fick jag fylla i ett antal blanketter med frågor och hur jag beter mig i olika scenarion. Allt för att skatta min depression på en skala. Jag fick framföra mina mål om vad jag förväntar mig av behandlingen. Mina mål är ganska klara och raka. Jag vill bygga upp mitt obefintliga självförtroende. Får väl leta efter en lös tråd som förmodligen ligger i skosule nivå. Hoppas att självförtroendet låter mig bli mer social, mer framåt. Våga prata med levande människor utan att känna skam och att jag ständigt är rädd för att göra mig till åtlöje. Känna glädje och hopp inför framtiden. Våga utmana och pröva outforskade marker. Sätta gränser våga säga ifrån och säga nej. Kanske detta ger mig mer respekt hos mina vänner som jag känner har vänt mig klacken. Hoppas på att finna nya vänner som kanske är mig nämre i det liv jag nu lever. Våga visa kärlek till mina närmsta. Visa känslor. Detta är vad jag kommit fram till idag, onsdagen den tolfte mars år tjugohundraåtta. Nu skall jag värma mina kalla händer och fötter. Fly tankarna i en film för att sedan gå till sängs innan klockan är fem slagen. Hoppas på lite mer sömn inatt än den knappa timmen jag sovit under detta dygn. Längst bort i horisonten kanske jag skådar en ljusning eller också är det bara den fattiga riddarens rostiga lans som bländar mig. Men efter regn kommer solsken som Robert Gustavsson så klokt utryckte sig i "Torsk på Tallin". God natt kära läsare.

Dag 11954 - Kalla fötter

Solen skiner in genom fönsterrutan som ser ut att behöva sig en omgång av fönsterputsaren. Ingen verkar vara mer träffad än jag själv. Kanske kan göra det imorgon, om solen skiner. Barnen är sjuka, igen. Jag är kall om fötterna, hungrig och mycket nervös inför morgondagen. Klumpen i halsen är i samspel med resterande kroppsliga symptom som jag tycks var mycket skicklig på att identifiera nu för tiden. Det är nog sant som frugan säger, jag är nog lite av en hypokondriker. Det också. En djup suck, vilar för en sekund ögonen på teven som står fyra meter framför soffan där jag sitter. Barnprogrammen avlöser varandra. För tillfället fungerar programmen som barnvakt, bara så jag skall få lite lugn och ro att skriva några rader medans Jennifer sover middag. Åter till morgondagen som oroar mig. Skall på första mötet till Solhem. Skall förmodligen träffa den psykolog som blivit tilldelad mitt fall. Det enda jag vet är inte mycket. Ett par rader om en behandling på arton månader. Ett individuellt möte en gång i veckan samt en gruppterapi parallelt är vad som erbjuds. Låter väl bra?! Vet inte svårt att säga. Men det jag läst i bladen jag fick hem verkade trovärdiga. Det får man väl hoppas. Behandlingen kallas i alla fall MBT, tror jag det var. Den är en ny metod i Sverige. Känner mig lite som en försökskanin, kanske skall jag känna en viss heder, eller? Jag har haft tur och det är nog första gången. Normal väntetid är mellan ett och två år. Jag hade turen att hamna högt upp på väntelistan. Hänsyn till att det finns barn med i bilden var skälet. Bra skäl tycker jag, finns ett litet hjärta inom psykologin i sjukvården alltså. Tidigare behandlingar som inte givit mig någon större framgång var senast förra året. En gruppterapi som pågick under 14 tillfällen. Det var en Kognitiv metod som i stort sett gick ut på att lära sig leva med sin panikångest, som är en del av mitt problem, kunna handskas med den och lära sig att slappna av. Lärde mig ett och annat det viktigaste var väl att jag lärde mig skillnaden på ångest och depression, att det var två olika problem hade jag ingen aning om tidigare. Annars var jag inte särskilt mottaglig för förändring även om ledarna för gruppen tutade in oss att det inte var en enda av deras tidigare patienter som slutat gruppen utan framgång under tio år! Där tror jag ordet lögn spelar en stor roll. Oavsett part. Dessförinnan en inkompetent samtalsterapeut på Heimdals vårdcentral. Efter de samtalen hade jag upptäckt att jag hade mer problem än jag visste innan samtalen började. Under denna tid sedan 2003 har jag också gått på antidepressiva, sömntabletter, värktabletter samt mot magkatarr. Bitter är väl ett bra sätt att beskriva mig egenterligen, jag hatar det ordet samt den del av mig som utstrålar denna pessimisstiska, smittsamma, självdestruktiva, osäkra, mesiga, misslyckade jävla människa jag är. Så känner jag ibland, ganska ofta. Alltså det ibland som uppträder flera gånger i veckan. Om man bara kunde uppdatera mjukvaran i skallen, kanske kunde jag bli av med migränen då också. Finns ju inget gott som tar något ont med sig heter det ju. Kanske tolkade jag det uttrycket som jag ville. Spelar ingen roll kan ändå inte uppdatera en Amiga med Windows Vista. Diagnosen jag fått är i alla fall "Borderline". Kontentan med det hela är väl att jag för tillfället tvivlar på behandlingen eller jag är väldigt orolig att jag överhuvudtaget skall kunna bli bra. Tror inte det, vågar kanske inte tro det vill inte ha för höga förväntningar. Annars får jag väl också sluta mig till skaran som använder lögnen för att beskriva hur bra jag mår. Nu skall jag ordna med lite mat, Jennyh kom hem. Jag är hungrig!

Dag 11942 - Solig, vacker, skäggig och skabbig

Vaknade idag, som de flesta boråsare, till en solig, kall och vacker morgon. Utsikterna för dagen verkar lovande. Snart har första veckan gått för Jennyh på hennes nya jobb. Själv är jag hemma med barnen den tid dom inte är på dagis. Var lite sena imorse så det blev snabba rutiner, proteinshake till frukost och varsin varm välling i vagnen till barnen. Sedan fullt påklädda med overaller och mössor och snabba steg till dagis. Vidare ner till stan. Träffade på en gammal klasskamrat jag inte sett på några år bytte några ord om hur livets vägar tagit sina vändningar, trevligt. Vidare ner på stan för en uppfriskande solning och en promenad i solskenet. Själv har jag haft en dag då man inte vill träffa på någon man känner, svettig, orakad och blek, känner sig ganska nedgången. Efter en vecka av sjukdom i familjen, halsont, feber och förskylningar. Fick väl en spark i röven av någon yttre kraft, ej av någon religös sådan, utan kanske något inre jävla-anamma, vet inte brukar ju beskriva det så när man inte kan beskriva det på bättre sätt. Men efter att jag hämtat barnen kl 11.15 och en frisk promenad hem, lagade vi tillsammans mat och städade behövligt lägenheten. Duschade, rakade mig icke dock, sedan styrketräning efter att Jennyh slutat arbetet, härligt. Ändrade lite på mitt träningsschema för mer effektivare och ergonomiskare träning. Funderar på att raka huvudet igen trött på min kaluffs, men jag vet inte riktigt, är ju en fantastiskt tråkig period om jag vill låta det växa ut igen. Man får ju lite av en mupp frisyr under en lång tid, då är det ju kepsen som gäller. Det är märkligt att lite solstrålar kan ändra mitt humör så markant. Känner plötsligt lite livskraft och glädje som jag så länge inte skådat ens bakom hörnet. Ljuger väl lite men när största delen av vardagen är grå och tråkig glöms de få glädjestunder oftast bort, kanske också denna dag inom en snar framtid, hoppas inte det. Kampen mot självförtroende, negativa tankar, fobier och depression är en mardöm svår att vakna ur och att kämpa mot utan de rätta verktygen. När striden pågår inom en utan klara mål och regler är som att skrika och slåss mot en stark motvind, ordagrant. Tänk er när man går i Varberg på strandpromenaden en blåsig dag. Stormen tar tag i en, man bygger under loppet av någon hundradels sekund upp en brutal ilska, iallafall jag, skulle kunna döda... vinden! År inte mordisk av mig i vanliga fall så då kan den som nu läser förstå hur irriterande det är.
Kan ibland få känslan av klaustrofobi av att vara instängd i en kropp som är för feg, ful, misslyckad och otillräcklig. Tankarna tar mig ofta till en annan tid, 1960-tal, Vietnam, kriget pågår för fullt, jag är fångad i en av de mycket utrymmes snåla gångar, labyrinter djupt under tusentals ton av jord, sten och sand. Mörkt, fuktigt, doften av död, svett och jord. Doften av rädsla. Där gömmer sig Nordvietnameserna, gömmer sig för fienden, där ligger jag för stor för gångarna som är grävda i en annan skala. Att inte kunna röra sig. Mardömmar likt dessa plågar mina nätter och avslappningsövningar. Detta måste jag övervinna, tids nog gör jag väl också det. Handlar mycket om egen vilja.
Får fortsätta imorgon, måste samla nya krafter. Tillbaka till verkligheten, skönt att få detta nedskrivet får en helt annan syn på att läsa det skrivna ordet. Tänkte nu se ett eller två avsnitt av min för tillfället beroendeframkallande favorit serie "House, MD" fantastiskt bra. Nu sover mina vackra barn för natten, stolt man blir när man ser dem. Morgonen hoppas jag på soligt väder, klart i luften och en mer rakad och fräsch Erik med nya tag och en del träningsvärk som bara är en bekräftelse på att man fortfarande lever, eller är allt bara en dröm? Den som lever får se.

Dag 11941 - Varför är dåliga filmer så bra?

Bland vänner som känner mig är det väl ingen hemlighet att jag är ett filmfreak. Vad kanske inte alla vet är att jag älskar dålig film. Då menar jag inte "The Postman"-dålig. Mer charmigt usel med glimten i ögat, typ mer som "Death Wish 3". En film som inte utger sig att vara bra utan bara finns där för att vara übercool och så omoralisk och "fel" att det inte kan bli mer än BRA och sannslöst macho! Nu "råkar" ju Charles Bronson, r.i.p., vara en av mina all-time-favorites bland actionhjältar och det gör ju inte det hela sämre. Det går inte att jämföra med senare tids kalaspuffar typ Michael Dudikoff, Oliver Gruner eller Steven "Lönnfet" Seagal (tiden efter "Exit Wounds").
Har funderat och analyserat mycket kring vad som är så roande med usel film. Kanske är det så att jag själv känner mig bättre när jag ser att andra filmmakare misslyckas katastrofalt (inte för att jag är en filmmakare utan för att jag vill vara en, men inte kommit till skott). Eller beror det på min usla humor, eller har jag bara dålig smak? Sen skall ju man komma ihåg att göra en film så usel så att den är underhållande kräver sin man/kvinna. Antingen blir filmen usel utan att det egenterligen var meningen eller också likt Troma så gör man film enbart för att det skall vara dåligt som är ett konststycke i sig. Troma har ju skapat hjältar som exempelvis Toxic Avenger och Sergeant Kabukiman NYPD. En annan mästare var Russ Meyer som drevs endast av två saker för att göra film: kvinnor med brutalt stora tuttar. Kan ju inte skriva annat än att jag har blivit påverkad av alla usla filmer jag sett under åren. Detta återspeglas i de filmer som jag och mina vänner gjorde under 90-talet även en liten bit in på 2000-talet. Jag var väl oftast drivande när det gällde att komma på idéer som flörtar med ordet uselt-bra eller helt enkelt: En liten småcrazy historia är ju aldrig fel. Här är några av våra klassiker som vi gjorde:

1. Scarf-Face vs. Harry Callahan
   
2. The Highschool Massacre
3. The Sauna Killers
4. The Sauna Killers - Remake
5. The Killer Wig (Peruk på vift!)
6. Basement Terror
7. Halsbandet (Highschool Massacre II)
   
8. Halsbandet II (Highschool Massacre III)
9. UFOt Ralph Pulver
10. Mean Machine
    

Under min tid på distansutbildningen på Film i Väst, så gjorde jag väl bort mig grundligt inför regissören Reza Parsa (Före stormen). Vi hade haft hemläxa på att skriva två synopsis till två kortfilmer. Jag som har fantasi badboll, oftast, när jag skall skriva något, speciellt om det måste vara seriöst, lät fantasin flöda ut på mitt papper, hur dåligt kan man göra det tänkte jag och fann inga gränser. Jag tvingades läsa upp mina alster inför en klass helt utan humor. De enda som hade humor var mina vapendragare på den tiden Fredrik Ohlsén och Anton Hedberg. Dessa två skrattade hejdlöst, om det var åt mig eller med mig vet jag inte, förmodligen åt mig eftersom det var en oerhört pinsam situation. Men det kvittar väl nu, både att de skrattade åt mig och sanningen att Reza Parsa är ganska överskattad ;)


Alla tiders Kalkonklassiker:

1. Schlock - The Banana Monster (John Landis debut) ("Gissa kroppsdelar i sopsäck"-tävlingen är genialisk!)
   
2. Dark Star (John Carpenter debut) (Badbollsmonstret kick-ass)
   
3. Death Wish 3 (Challe-B fortsätter leta upp världens mest korkade och elakaste badguys för att brutalt öka deras kroppstyngd med bly, tugnt bly.)
4. Kill Squad (Vietnam veteran samlar "gänget" för ett uppdrag, men hamnar i händerna på en mycket ond Ninja) Lysnade!
5. Hell Squad (Striptease-liknande brudar i bikini sätts i hårdträning för att snabbutbildas till något världen aldrig tidigare skådat! "Charlie's Angels" gå och häng er! Mycket bubbelbad och naken hud utlovas, samt tung agent action ;)
6. The Mad Bunch (Mats Helge Olssons actionraffel)(Strandscenen där en liten unge kickar skiten ur en hårdbarkad snubbe är genial)
7. Vixen! (Russ Meyer byst mästaren nr 1. Brutalt underhållande med bikinibrudar, sex, våld, omoral, incest, racism och glimten i hela ögat)
   
8. Cannibal - The Musical (Trey Parker & Matt Stone i en sannslös kannibal musikal, underbar) Troma producerad förstås!
   
9. Troma's War (Krigsraffel, Mr Aids är en badguy och massa annat Tromatiskt kul våld)
10. Weekend at Bernie's II (Döde Bernie vaknar upp som dansande Zombie med hjälp av Voodoo och svänging musik!)

Till er som orkat läsa detta ordbajseri sök upp dessa filmer eller iallafall några och njut av filmkultur värt namnet.

Dag 11941 - Morgonen & utsikter för dagen

Vaknade tidigt imorse åt en stadig frukost. Läste tidningen samtidigt som vitögat hade koll på tv4 morgon. Allt för att inte missa något intressant, eller kanske för att man bara vill använda sin 15 tums widescreen tv i köket och dämpa tankarna på att man har för mycket onödiga prylar. Förmodligen det senare. Barnen sover fortfarande, efter en snabbdusch hör jag de första ljuden från min dotter Jennifer som gnuggar ögonen och försöker göra sig hörd i sin spjälsäng som står i morgondunklet i barnrummet. Strax efteråt under morgonens första blöjbyte ropar storebror Emil, två och ett halvt år, från sin säng "Ninning" (välling) önskas. Lasersnabbt blanda två flaskor med 200 ml fullkornsvälling i vardera. Konstaterar ganska snart efter att hostmedicin och penicilin delats ut att varken Emil eller Jennifer är tillräckligt bra för att gå till dagis idag heller. "Famp bomp syntant" (SvampBob Fyrkant) utbrister Emil då det går upp för honom att Nickelodeon finns på teven och att han ej skall till dagis. Utökad frukost med smörgås, kokt ägg och yoghurt avnjuts. Emil hjälper Ninni med yoghurten. Bajsbyte och av med pyjamas, på med nya fräscha kläder utan sur lukt och intorkad mat. Just det tvättdag idag, Emil tar hand om sin syster medan jag rusar ner till tvättstugan. Frugan, har som väntat, redan varit där. Ut med den rena in med den skitna. Förmodligen var hon nervös då hon begav sig till nya jobbet imorse i GOD tid innan arbetspasset börjar. Där är vi olika. Nåväl en lugn morgon har passerat klockan slår tick tack. Fisk blir det till lunch. När frugan är hemkommen bär det av till Barnavårdcentralen. Inte omöjligt att jag senare under dagen tar ett träningspass. Längtar till kvällen då ett antal avsnitt av säsong 3 av House MD skall avverkas.
Kommande inlägg - Dålig film, varför är det så bra, spanar på något intressant i ämnet.

Dag 11940 - Oscarsgalan utan slut

Dag 11940, måndagen den 25/2-08, fortfarande vid liv. Natten var lång ännu en Oscarsgala passerade. Slutade i vrede under morgontimmarna inte på grund av huruvida Mr Clooney fick sin Oscar eller varför inte Chuck Norris fått sin hedersstatyett. Utan där sitter jag i soffan med smärtande nacke, begynnande huvudvärk och kan bara betrakta att Kanal 9 plötsligt svartnar! Rutinmässigt kontrollerar jag att mina ögon inte slutit sig för en mikrosekund. Men ack så är inte fallet. Klockan är 05.40 och till min ilska upptäcker jag efter några snabba fingertryck på tangentbordet att Boxer bara sänder Kanal 9 fram till 05.40 vardagar!!! Satan i gatan. Oscarsgalan slutar ju inte förrän 06.15. Har jag suttit uppe och baljat avslaget kaffe och sugit ut de sista niktotintårarna ur den sinande snusdosan för att slutligen inte se Bröderna Coen ta emot statyetterna. Plötsligt känner jag mig som Karl-Bertil Jonsson på julafton som snuvas på slutet av filmen av sin stränga fader Tyko. Surt sa räven!