Dag 13132 - Små ytliga men tydliga vågor

Vinden är ganska kylig men ändå är det behagligt bara luvtröjan är på. Sitter och funderar, grubblar och försöker andas djupa andetag. Stänga ute ilskan, de påträngande obehagskänslorna som svallar över mig just nu. Ljudet av en buss förflyttar sig snabbt från vänster till höger. Verklighetens surround är betydligt bättre, mer nyanserat och levande än någon THX anläggning någonsin kommer att kunna återskapa. Men verklighetens film håller sig oftast på sin kant. Vissa gästutspel raljerar ibland bland genrerna men alltid återkommer min film tillbaks till området jag behärskar bäst, där jag känner mig mest hemma. Det är ingen lustfylld, lättsam romkom som utspelar sig, snarare motsatsen. Inte händelserik utan snarare ganska grå, dyster och mardrömslik. Surrealisktiskt. Bergman liknelser känns för banalt, fast vissa element i hans alster är ganska nära en fullträff. Kanske en blandning av Lynch/Bergman/Kaurismäki beskriver det bäst. Sitter på bryggan med benen i kors vid den högra ögat av glasögonsjöarna. Små vågor med tydliga konturer täcker vattenytan. Ett respektingivande karaktärsdrag i naturen. Är väl dags att avrunda. På återseende!