Dag 13155 - Den osynliga terrorn

Vaknade panikslagen klocka är bara halv två natten till midsommardagen. Vad i helvete händer? Vart är jag på väg. Så fruktansvärt obehagligt, vaknade av en panikångest attack i soffan efter en underbart skön kväll. Jag är rädd, rädd för att något obehagligt skall hända, att någon är i lägenheten. Jag måste ha kaffe, lugna nerverna. Jag går och kissar och känner mig förföljd. Hjärtat sitter i halsgropen. Gåshuden reser sig, långsamt kyler det iskalla blodet min kropp. Något är hotfullt, men vad? DVD'n står och rullar på menyn, Stieg Trenters Träff i helfigur. Musiken, fyrtiotals doftande bar inspirerad trumpetmelodi har blivit till ett obehagligt inslagspapper som bäddat in mina öron i en mardröm som jag ej kan slita mig ur. Snart kommer mina ögon beskåda något otäckt. Något som kommer få mitt hjärta att ta farväl. Fjärrkontrollen ligger någonstans i soffan, mina händer letar panikartat, sekunderna känns långa. Min son ligger lugnt och sover i soffan, jag ser allt från ett perspektiv från ovan, handlingsförlamad rinner livet ur mina händer. Vad gör jag om någonting händer? Kaffekokaren som jag lyckades preparera ångar otåligt. Men plötsligt likt ett klubbslag rinner allt av mig, det tinitus liknande suset tonas ut och oron övergår i ett lugn. Långsamt rinner en väl smakande klunk kaffe ner i min strupe. Jag känner mig pigg och mardrömmen släpper. Vad hände? Förmodligen hanterade jag precis en panikattack på ett bra sätt, fan va skönt, kanske hittade jag ett botemedel utan medicinsk inverkan! God fortsättning på midsommarhelgen!