Bedrövligt, tog precis bort ett gammalt inlägg. Vet inte vad tanken var egentligen. Ingen röd tråd, bara en massa lösryckta tankar som virrade förbi och ord som bara talade emot varandra. Hade en vän hemma i lördags och försökte samtidigt skriva ett inlägg som blev KATASTROF!!! Några öl på det gör ju inte det hela bättre. Pinsamt som satan. Hatar att göra bort mig, speciellt när det gäller hur jag uttrycker mig eftersom jag är extremt självkritisk där, speciellt i skrivandet. Brukar inte stava fel och bygga meningar alltför fel. Alltid en extra koll eftersom jag ej vill utstråla min dumhet, som jag annars tycker att jag har ganska gott om bakom pannbenet... I ord, alltså i det talande språket, är jag oerhört osäker, tappar ord, svårt att uttrycka det jag egentligen menar. Fåordig har jag ju blivit och blyg för att undvika att göra bort mig.
Strunt samma, sitter som vanligt och ältar, vi hade i alla fall trevligt. Träffar ju aldrig vänner nu för tiden då jag inte har några direkta kvar. Har väl gjort de flesta besvikna och skrämt bort dem. Så när jag väl träffar någon av mina gamla så blir jag extremt glad, fast samtidigt rädd och vill ju inte det skall hända för ofta, det kan ju bli en vana och det låser upp min dag. Kan ju vara farligt... En eremit är vad jag är. Är så fruktansvärt rädd för folks kritik, bedömningar och vad de verkligen tycker och tänker om mig. Då är det bättre att gömma sig, helst i källaren eller i soffan med massa kuddar och filtar och drömma mig bort i en annan värld.
Börjat tänka på livets gång en hel del. Jag åldras i rasande takt. Den mest skrämmande tanken är när jag blir riktigt gammal, om jag nu blir det, alltså över pensionsåldern. Blir jag dålig och måste ha hjälp av unga människor, att inte klara av de mest vardagliga sysslorna. Inte klara av att gå på toaletten, duscha allt. Att bli ut mobbad, förtryckt av samhället som tycker att jag är en propp som bara är i vägen. Tycker visserligen att jag redan är en propp i samhällets kloak men den lär ju inte vara löst då utan ärgat sig fast i ett järngrepp. Gris! Försöker slå bort tankarna och tänka positivt men det är inte lätt när den negativa sidan har mig i sitt skruvstäd! Rådnaden stiger upp över kinderna inte för att jag skäms utan för att jag plötsligt blir medveten om att mitt tåg saknar bromsar. Det bultar dovt i öronen, hjärtat slår tungt, kylsystemet slår på och mina händer fryser till is och förlamar min kropp. Jag måste sluta tänka, gå och träna med dig din jävla buffel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar