Dag 13293 - Ibland är det kul

God morgon tänker jag att blickar ut genom fönstret. All min energi rann ur kroppen igår då jag var på samtal på  behandlingsenheten, avslutande samtalet efter gruppen. Var en konstig känsla att åter träda in i trapphuset. Abrupt slut för ett par veckor sedan från något som jag dagligen haft i min agenda som en sysselsättning. Blandade känslor var det. För tillfället känner jag att jag backat tillbaks ganska rejält och inte har någon större lust till någonting. Väldigt negativ och inte så vidare glad kan väl tilläggas. Saknar de befriande glädjen som jag haft. Skratten som löste många proppar, nu börjar de sätta sig igen. Jag ser inte fram emot kommande sysselsättning. Skrämmer mig något djävulskt! Varför skall allt gå i vågor? Varför är allt så besvärligt, även om det finns stunder då det känns bra. Men det är mest för att jag gör något då som tränger undan alla negativa tankar. Skall det vara så jag skall leva? Hålla mig sysselsatt jämt för att förblindas? Rimmar inte riktigt väl tycker jag. Det är väl bara att acceptera att jag är som jag är, djupt depressiv och jävligt rolig när jag tycker att humor är kul :-) Men grisar skall ju inte ha roligt, jämt heller. Fortsatt trevlig dag, snart är det jul på tal om grisen!