Trailer for "Hard Times" (1975), starring Charles Bronson

Dag 12943 - Fast i nätet

Ilsken igen, jag känner sådan frustration över att inte människor lyssnar när jag pratar, när jag tycker jag försöker förutse problem. Stressad, pulsen slår hårda snabba orytmiska slag. Känns som jag försöker andas i ett vakuum, kippar efter andan kraftlöst för att hålla mig kvar på banan. Det är fan i mig inget som hjälper, det blir aldrig bättre. Det har varit en stressig dag idag också hade möte med försäkringskassan, min kontaktperson på ABC och med min läkare, som givetvis hade fått förhinder. Kändes som allt rasar ännu djupare, detta mötet var viktigt men nu får jag vänta tills efter helgerna och in på det nya året. Satans jävla skit. Vart jag än vänder mig går jag i motvind, den piskar mig i ansiktet och aldrig blir jag härdad. Det drar mig bara längre och längre in i min depressiva vardag. Jag kan inte ta mig för något, vet inte vad jag skall göra. Till och med styrketräningen känns motvillig. Så har jag inte känt på flera år. Men jag försöker ändå. Detta mörker är för jävligt. Mina händer skakar och jag har svårt att träffa tangenterna rätt, måste koncentrera mig jag måste! Det är svårt med ett huvud som översvämmas av tankar. Värk och skuld, ångest och ledsamhet krockar med ilska och missnöje. Misslyckanden staplade på hög. Det enda positiva idag är väl att en av de stora rötterna till allt helvete jag nu har och haft de senaste tio åren kom upp till ytan. Jag har inte vågat prata om det på grund av skamkänslor och att alla i min närhet i många år tyckt att jag skall sluta älta!

-Du är bitter och du gräver ner dig.
-Du borde se framåt och lämna det gamla bakom dig!
-Ta dig i kragen, du är ju en fin människa som inte kan må dåligt!
Alla helvetes idiotiska kommentarer jag fått från människor som tar allt med en klackspark, livet är inte en dans på rosor snarare på taggarna där jag fastnar och bara kan skymta det ljuva livet. Trampad på, är den mänskliga stegen som skyddar andra från att fastna i törnarna på deras väg mot ett värdigt och lyckligt framgångsrikt liv. Jag kan inte trampa på någon fast jag ibland skulle vilja. Jag bryr mig om, eller snarare jag gjorde det. Nu bryr jag mig inte särskilt om någonting, det mesta passerar mig mest förbi. Är jag elak? Kanske det men vad fan skall jag bry mig för när ingen annan gör det. Jag ältar och gräver ner mig. Hatar fast jag borde uppskatta och älska det runt mig. Jag älskar mina barn det gör jag faktiskt, men jag skäller också. Vill inte vara farsan som barnen har respekt för för att de är rädda. Jag hatar farsor som skall vara hårda och militäriskt disciplinerade. Jag sitter på en flotte som följer de meterhöga vågorna toppar som möter avgrundsdjupa dalar. Allt känns problematiskt och jobbigt, allt är mörkt och kroppen smärtar och känns döende. Fan vad allt är skit. En kopp kaffe till skadar inte.

Dag 12934 - De osynliga ärren

Sitter i dunklet i källaren, djupt nedsjunken i soffan i hemma biorummet. Mycket svag belysning från vägglamporna som får mig att kunna skymta av vad som döljer sig i mörkret. Jag mår dåligt, mycket dåligt. Känner mig oerhört nedstämd. De tunga fotstegen uppifrån lägenheten tolkar jag som stressiga, Jennyh måste vara stressad. Hon har en vän som hon inte träffat på länge på lunch, jag lagade maten och förberedde, plockade hastigt i ordning och försvann ner i källarens mörker där jag som sagt nu sitter. Jag vill gömma mig, det känns lite bättre, känner mig lite lugnare. Kuddarna runt mig skyddar från omvärlden. Dämpade röster, skratt. Jag vet inte hur jag skall känna mig i förhållande till dem. Jag vill vara ensam samtidigt som jag känner mig feg. Men jag vill inte blotta mig, visa mitt misslyckade jag. Orkar inte konfrontera, spela och vara intresserad. Det går inte. Jag är arg, bitter och ledsen. Fruktansvärt tung inombords. Jag kan inte dela den känslan med någon, jag kan bara visa ilska det är jag bra på. Jag är bra på att förpesta och förstöra. Fast jag kan skratta det vet jag jag kan skratta ibland. För att snabbt dyka ned till motsatsen. Inte gråt, inte utåt i alla fall. Inåt gråter jag som ett litet barn. Snart drunknar jag, lungorna fylls sakta tills de spricker. Kroppen kommer explodera av känslor som jag svalt. Det kittlar i bröstet, panik utbrister och obehaget sprider sig i kroppen. Allt ljud omkring mig förstärks till skadliga decibel. Jag skulle vilja greppa mina käkar, gräva in fingernaglarna i gommen och slita mig i stycken, smärtan i huvudet kanske skulle försvinna, kanske. Såren i handflatorna är upprivna sårskorpor från ny klippta naglar som grävt sig in till benet. Naggade tandrader efter alla mardrömmar. Brustna blodkärl efter alla ilske utbrott. Ärren kan göras många, de osynliga ärren. Dom finns där och dom försvinner inte.

Dag 12917 - Happy Happy Halloween...

Halloween, melodin som alltid spelas upp i mitt huvud härstammar från den mindre bra Halloween III: Season of the Witches, som förövrigt inte har mycket med de andra Halloween filmerna att göra mer än titeln. En ondskefull leksakstillverkare säljer leksaker och hypnotiserar barn via en enerverande reklamsnutt, som består av en melodi (Happy happy halloween...) tillsammans med en blinkande pumpamask. Hans ondskefulla plan går ut på att döda alla barn! Resten får ni se själva om ni är intresserade. Länken: Happy Happy Halloween-truddilutten!!!

Tillbaks till verkligheten, barnen har idag fått ansiktsmålning av min duktiga fru, Ninni ville vara tomte?! hon fick bli en ondskefull tomte blev riktigt bra. Emil ville vara Indiana Jones (ytterligare ett icke så skrämmande tema) Men han fick en kraftig skäggmålning och det blev ju ganska skrämmande på en lite femåring på en och tjugo lång. Fina blev dom i alla fall. Jennyh själv tog på sig ett gigantiskt afrokrull och sedan begav de sig ner till mormor och morfar för att skrämmas. Jag har själv varit så tråkig att jag scannat filmomslag och skrivit lite. Blev snyggt sminkad härom kvällen får nog räcka för min del. Lite film ikväll, vet inte vad än men några borde vi väl hinna med innan Jennyh snarkar i soffan... Brukar ju vara jag som sitter vaken över midnatt och byter film som andra byter... vet inte vad men något man byter ofta... kalsonger byter man ju bara en gång per dygn så den liknelsen hade inte varit riktigt ärlig. Men en Happy Happy Halloween får alla ha i alla fall. God kväll, god natt!

Dag 12916 - Slätstruket

Fredag igen, jag klunkar precis i mig en Tri-Matrix Evolution skall köra ett träningspass om en halvtimma. Lyckades få med mig Fredrik idag, äntligen. Skall bli kul att träffa honom. Vid fyra idag blir det sjukgymnasten för behandling av min värkande axel, har även fått en remiss till ortopeden för utredning. Hoppas inte det är något allvarligt. Började en ny kreatinkur i måndags, gått på uppladdning under veckan. Ökat med matintaget också för att bygga lite under hösten. Slutar väl bara med att jag lägger på mig i vikt bestående av fett... Nej jag skall verkligen försöka sköta mig, tycker om att ha något projekt att koncentrera sig på. Veckan har varit ganska upp och ner annars, haft lite ångestkänslor men aldrig så det svallade över som föregående vecka. Har varit en ganska slätstruken och halvtråkig vecka helt enkelt... Mycket film på kvällarna med många sena nätter, svårt att sova igen. Mycket funderingar ofta ganska negativa och destruktiva. Inte mycket framtidshopp. Obehagskänslor i kroppen är något av vardagen. Men det finns väl toppar likväl som alla dalar. Det är väl topparna som jämnar ut livet och som gör att man står ut någorlunda med veckans alla dagar. Mitt liv flyter på i ett accelererande tempo utan att jag hinner med speciellt mycket. Nu skall jag iväg till träningen, hej så länge och ha en trevlig helg och Halloween om någon nu får för sig att fira det.

Dag 12910 - Motvikten till det goda

Nu startade ångesten igen, känner en oerhörd tomhet i kroppen en oro, nervositet och nedstämdhet. Ingenting känns roligt, kan inte finna lugnet. Så förbannat jobbigt, vad skall jag ta mig till. Lördagskväll och allt känns meningslöst fast det inte är det. Vill gömma mig, gräva ner mig i ett mörkt hål och gömma mig från andras blickar andras bedömningar, tankar och kritik. Jag hamnar här igen och igen och igen kommer aldrig ur det. Allt känns som det går emot mig jämt. Var är min plats i tillvaron för att jag skall känna trygghet och lugn? Inte fan är det i min kropp i alla fall. Jag är aldrig nöjd, aldrig nöjd med vad jag åstadkommer eller lyckas med - snarare misslyckas jag med det mesta. Den gamla stegen gjord av torkat poröst trä pulveriseras under mina fötter och förintas i tomma intet. Jag faller landar hårt mot något hotfullt. Allt är skrämmande och jag är arg, ARG!!! Igen! Arg på mig själv. Telefonens alarmsignal avbryter mig, jag tappar fokus och blir irriterad... allt tar sån tid, dyrbar tid av mitt liv som snabbt rinner ur mina händer, mellan mina kallsvettiga fingrar. Fumligt försöker jag greppa taget om något men misslyckas. Min skuggbild är för ful för att existera och den bara ödelägger och förpestar. Lämnar avtryck där man minst vill. Jag vill inte bli ihågkommen som en loser, en nolla som ältar sig igenom livet på gamla vägar man sedan länge borde sökt avfartsvägen från. Men tryggheten finns där trots allt, det är ju allt jag känner till. Allt utanför är skrämmande, man vet aldrig vad som döljer sig runt hörnet, kanske kan det vara något nytt och positivt men alldeles för skrämmande! Jag vet inte vad jag skall göra längre! Fan vad destruktivt! Livet är ett jävla spel, jag är den som alltid misslyckas och förlorar för att de andra som lyckas skall ha något att mäta sig emot. Jag är en motvikt ett nödvändigt ont för balansen. Kanske är det så?

Dag 12900 - Nu har bägaren kokat över!

Människor med skygglappar stör mig nåt så in i helvete. Människor som skapar ett helvete runtomkring sig i form av oreda och kaos där deras självutnämnda arbetsområde slutar. Det existerar inte i deras mikrohjärnor eftersom det brukar alla andra ta hand om och sköta. Alltid samma sak, när jag skall finna något betydelsefullt jag söker får jag leta tills ögonen blöder och irritationen kokar över, givetvis till omgivningens oförstånd! Aldrig har någon annan gjort något fel! Men satan i gatan vad det tar hus i helvete om det inte är i ordning plockat på rätt sätt, eller något annat kosmetiskt som inte tilltalar min motpart!!! Det är ALDRIG på lika villkor det ena är ALLTID viktigare än det andra. Jag SKALL lära mig allt och förväntas att göra som rösten säger till mig medan jag ALDRIG kan säga till om hur vissa saker och ting skall vara, det går inte att lära VISSA hundar att sitta! Jävla förbannade skit vad jag är arg, för att inte säga vansinnig! ALLTID är det motgångar. ALLTID möter man motgångarna innan man fått smaken av målet. Med bestämda marschliknande steg går fienden i vardagsrummet... Löjligt, inte respektingivande.

Dag 12893 - Tom i hjärta, tom i sinne...

Blickar ut över Orregatan, en färdtjänstbil passerade precis i okontrollerat hög hastighet som alltid. Lämnade barnen för sent idag, tog en liten promenad i Annelundsparken efteråt. Bister iskall vind fångades upp av mina jättelika öron! :) Nej så stora är dom väl inte... Ganska skönt att jag kom igång innan ett par koppar kaffe, micrade ägg, en halv grapefrukt, lingongrova utan vare sig smör eller pålägg och sist men inte minst en proteindrink. Känner mig ganska likgiltig idag, orolig i magtrakten och ganska uppgiven. Vet inte vart något är på väg. Efter ångestattacken igår begav jag mig ner för ett träningspass, gick inget vidare. Försökte göra mig osynlig men utan framgång, var visserligen inte så mycket folk men ändå ett par andra ögon tränade ju. Försökte hålla god min och stå ut. Gick väl bra trots allt. Min högra axel värker ju fortfarande utav bara helvete. Djävulskt tärande psykiskt att inte kunna ge allt under passet. Känns hopplöst! Biceps, triceps och mage var målet. Mage var väl det enda som gick OK.
Mina pekfingrar pillar ur morgonbollarna och masserar näsryggen i försöken att finna ord. Jag har inte mycket att skriva idag, ingen inspiration allt känns fruktansvärt grått och tråkigt. Sitter här med alla mina filmer som ibland inte känns som en hobby längre utan bara ett tidsfördriv och ett måste. Finns så mycket jag måste göra. Det tar stopp, inget blir gjort, inget blir färdigt. Ljudet av diskmaskinen i köket är väl på slutfasen, kaffet är ljummet och jag funderar över vad jag måste göra idag.

Dag 12892 - Jag har ÅNGEST!!!

Helvete va jag mår dåligt nu, vet fan inte vart jag skall ta vägen. Kan inte andas, huvudet är fullt av röriga tankar som inte innehåller någonting... kan inte sortera tankarna... allt känns tungt, fruktansvärt tungt. Springer i en oändlig tunnel och skriker så bröstet håller på att explodera... ingen hör, inget händer, jag slås ner av mina egna ljudvågor när dom slår mig i ryggen... fan va hopplöst! När skall jag andas när skriket tar överhanden... tar det aldrig slut lungorna kittlar obehagligt när venerna i kroppen skriker efter syre, det kittlar i fingertopparna, tårna börjar domna... springer på moln utan kontroll. En stickande känsla i ryggen som jag inte reflekterar mer över. Strupen börjar kännas torr, öronsnäckorna ligger i bomullsvadd, dovt hörs ett tjut en svag enerverande ton, ett eko av tystnaden. Helvetet närmar sig, det tar fan aldrig slut!..............................................................................

Dag 12869 - Screw you guy's, I'm going...

Den senaste månaden har varit mer  turbulent än vanligt. Det känns som det mesta har vänts upp och ner, fast en del till det mer positiva. Gränsen var nådd för några veckor sedan, jag borde väl i en sådan situation helt tappat kontroll och fattning men känner mig, nu när jag tänker tillbaka på det, ganska fokuserad och skärpt när allvaret knackar på dörren och det inte i första hand är mig det handlar om. Jag har väl efter detta kännt mig både besviken, arg, ledsen och likgiltig. Har svårt som vanligt att visa känslor utåt, de mer känsliga menar jag. Sväljer allt mer tills det är överfullt och kokar över, sedan går det ett tag igen tills det är påfyllt igen. Jag har ifrågasatt mycket av allt runt omkring mig, nu känner väl jag att en mer hälsosam livsstil infunnit sig och det känns oerhört bra och stärkande. Försöker satsa på det viktiga och välja bort endel av de infekterade. Jag har en hyffsat bra dag idag, trots att det är söndag. Visserligen är jag ganska passiv, jag vill  och borde göra massor av saker. Men solen skiner och lite färg kanske kan fastna på den vita huden som en bekräftelse på att jag fortfarande lever. Än har jag inte ruttnat bort, än lever livet fast ganska dämpat och nedtonat och ibland ganska övervakat och inrutat i all sin tristess. Lagom roligt, lagom tråkigt, ibland redigt bråkigt och utan någon större förhoppning om framtiden. Hoppfullt? Nej. Nu börjar jag dala ner känner jag, hamnar alltid här när jag börjar fundera. Det skall jag inte gör för mycket... Fast det behövs ibland, men vad skall jag fundera på? Vad är vettigt? Vet inte...