Dag 12910 - Motvikten till det goda

Nu startade ångesten igen, känner en oerhörd tomhet i kroppen en oro, nervositet och nedstämdhet. Ingenting känns roligt, kan inte finna lugnet. Så förbannat jobbigt, vad skall jag ta mig till. Lördagskväll och allt känns meningslöst fast det inte är det. Vill gömma mig, gräva ner mig i ett mörkt hål och gömma mig från andras blickar andras bedömningar, tankar och kritik. Jag hamnar här igen och igen och igen kommer aldrig ur det. Allt känns som det går emot mig jämt. Var är min plats i tillvaron för att jag skall känna trygghet och lugn? Inte fan är det i min kropp i alla fall. Jag är aldrig nöjd, aldrig nöjd med vad jag åstadkommer eller lyckas med - snarare misslyckas jag med det mesta. Den gamla stegen gjord av torkat poröst trä pulveriseras under mina fötter och förintas i tomma intet. Jag faller landar hårt mot något hotfullt. Allt är skrämmande och jag är arg, ARG!!! Igen! Arg på mig själv. Telefonens alarmsignal avbryter mig, jag tappar fokus och blir irriterad... allt tar sån tid, dyrbar tid av mitt liv som snabbt rinner ur mina händer, mellan mina kallsvettiga fingrar. Fumligt försöker jag greppa taget om något men misslyckas. Min skuggbild är för ful för att existera och den bara ödelägger och förpestar. Lämnar avtryck där man minst vill. Jag vill inte bli ihågkommen som en loser, en nolla som ältar sig igenom livet på gamla vägar man sedan länge borde sökt avfartsvägen från. Men tryggheten finns där trots allt, det är ju allt jag känner till. Allt utanför är skrämmande, man vet aldrig vad som döljer sig runt hörnet, kanske kan det vara något nytt och positivt men alldeles för skrämmande! Jag vet inte vad jag skall göra längre! Fan vad destruktivt! Livet är ett jävla spel, jag är den som alltid misslyckas och förlorar för att de andra som lyckas skall ha något att mäta sig emot. Jag är en motvikt ett nödvändigt ont för balansen. Kanske är det så?