Tankar...

Gick med barnen till skolan och dagis imorse vid sju, kallt men skönt. Solen tittar fram allt tidigare och det gör allt mycket lättare. När jag började min promenad hemåt med hörlurarna inpluggade i öronen sköljde jobbiga tankar över mig som en kalldusch. Plötsligt i allt det vackra känns allt meningslöst, varför tränar jag, varför försöker jag gå ner i vikt. Kampen känns i det stora hela hopplös. Kanske är det delvis åldern som skrämmer mig, tiden går och massor av tid har jag slösat bort till att må dåligt. Hittar ingen lösning, alla antidepressiva har bara fått mig att må sämre. Dessa tankar for runt inom loppet av 20 sekunder, plötsligt gick en varm ström genom kroppen då jag tänkte på barnen och kände att jag får försöka leva för dem, ge dem lycka och finnas där för deras skull. Jag kan uppenbarligen inte lyckas med mig själv, får hålla mina monster inom mig och acceptera hur allt ligger till. Inte tänka för mycket utan leva nu och försöka få dagarna att vara meningsfulla. Gillar att träna, det ger lite bättre självförtroende och jag har någon utmaning att kämpa emot.

Nu hände något djävulskt jobbigt som fick mitt hjärta att galoppera iväg. Känner en begynnande panikattack. Min handledare på Lotsen ringde mig precis och bokade in ett möte imorgon då jag skall träffa ett fastighetsbolag, han pressar alltså nu in mig till att jobba med fastighetsskötsel 4 timmar per dag, 5 dagar i veckan. Kan leda till jobb... Vill vända ut och in på mig själv nu, vad i helvete skall jag göra? Är så förbannat nervös! Inte bara för detta utan imorgon startar utredningen på neuropsyk också!!! Faaaan!!! Allt på en gång. Pressen blir för jävlig, att jobba med EN person också är fruktansvärt, prestationskrav. Precis när jag sitter och känner att jag mår lite bra så är det någon annan som än en gång väljer den väg jag skall gå. Alltid varit så här, har aldrig tagit egna beslut. Faaaaaan. FAAAAN!!!!!