Dag 13200 - Jag är konstigt normal trots allt...

Då har Emil börjat i förskoleklass och han stormtrivs! Ända sedan jag hämtade honom har han försökt övertala mig till att han vill dit imorgon också trots att det är studiedag. Roligt att det gick så bra med inskolningen. Emil har ju räknat ned dagarna under hela sommaren, pratat om hur stor han börjar bli och att han redan kan en massa saker, nästan allt! Fast han vill ju lära sig mer förstås. Den ekvationen får jag inte riktigt ihop men jag har ju en föråldrad trettiosex års hjärna också ;) Jennifer är ensam för första gången på sitt dagis, alltså utan Emil. Hon verkar inte ha några större problem, hon hade glömt av att sakna Emil idag sa hon när hon kom hem. Barnen är ju helt klart det bästa i mitt liv, men det är otroligt vilken ilska de kan driva mig till ibland, eller snarare ganska ofta. Men det är väl så de flesta föräldrar har det. Även om jag känner mig som en usel förälder ibland med nerverna på utsidan av kroppen. De går ej att gömma hur mycket kläder jag än har på mig. Det är väl det som stör mig mest just nu och ger mig dåligt samvete. Min ilska och mina aggressionsutbrott. Fruktansvärt jobbigt. Det ämnet var väl det som jag analyserade som mest idag under mötet med min psykologkontakt på Solhem. Det mest frustrerande där är väl hennes, min psykologs, förståelse för allt och att "ingenting är konstigt". Det känns som det kan kvitta vad jag säger för allt är naturligt, vad är då egentligen mitt problem, inget eller? Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal! (Thåström jag vet). Kanske skall jag börja leva efter det, undrar om allt blir bra då? Kanske ser jag allt på ett nytt sätt och skiter i alla andra (som de flesta andra gör mot alla andra...) Skit samma som dom säger i Skåne, nu skall jag äta ett ägg!