Dag 12753 - Att tackla sin bistra vardag... en handbok för den hunsade

Då var det den nittonde maj, igen, Jennyhs födelsedag den trettionde i ordningen. Blir lite kalas i eftermiddag/kväll. Emil och jag var uppe med hönan och sjöng för fulla muggar och serverade kaffe, juice med fruktkött (viktigt!) och en macka eller två. Klarade mig helskinnad som tur var, hon hade vaknat på rätt sida... vilken tur. Puh! Nej skämt och sido efter en örfil eller två så fick jag springa med svansen mellan benen ner till dagis och hysta in barnen till sina dagliga aktiviteter för att senare rusa likt blixten till hemmets trygga vrå igen, eller inte. På med förklädet och börja fixa och dona allt för att min donna skall vara belåten... Snabbt bereda vägen ner mot solariet för att dölja de värsta stress utslagen... Blev inte bättre :( Bajs! Har nu avnjutit en gigantisk macka med en stor kopp kaffe i den kvava och heta vårsolen. Hjärtat slog bara i hundraåttio, svetten pressas ur mina ansiktsporer och ringer längs ryggraden i floder, det falska leendet och svårtolkade ljud samsas om att ströma ur mungiporna samtidigt som jag kippar efter andan. Allergi snuvan gör sig påmind, tuggar frenetiskt på den satans mackan som mest liknar en massiv träbit där någon tappat lite gammal sallad, härsken ost och några gamla tomater som sett alltför mycket av dagens ljus, därav soltorkade tomater... Gott! Man skall vara nöjd med det lilla, kaffet var ju gott i alla fall om jag får säga min mening...

Tänk vilken tur att man, i detta fall jag, inte har det så här. Min fru är alldeles förtjusande och ömsint, givmild och en god moder. Men det var med skrattet i halsgropen som jag spann på, det var kul att för stunden sätta sig i underläge till tusen och låta sig hunsas av tankar och maktövertag. Jämställdheten är väl något bra i alla fall, oftast... bara man slipper skala potatis... det kommer jag få äta upp ;)

Dag 12752 - Grupptid... fritid...

Har avslutat mitt skulpterande för en halv timme sedan. Tre stycken blev det varav en som jag är hyfsat nöjd med. Ett öga, närbild ev ett öga. En ansiktsmask, typ avskalad hud... Likt Leatherface mask i "The Texas Chain Saw Massacre". Makaber tycker en av mina handledare att jag är eller jag uttrycker mig makabert. Det kan förvisso vara sant, då jag gärna visar den sidan i mitt skapande. Känns bra, viktigt och känslomässigt rätt. Uttrycker ilska och de obehagliga, äckliga, skrämmande, sorgsna och ledsna tankarna som far runt i kroppen, huvudet. Eftersom jag skulpterade snabbt idag så fick jag denna fritid och tog mig då friheten att påbörja detta inlägg. Jag fotade till och med av mina alster! Skall brännas sedan får se om de håller.
Hemma igen, möblerade om inför Jennyhs trettioårsdag som infaller imorgon den nittonde, precis en månad min trettiofem årsdag. Finns en del kvar att göra, stressen gör sig påmind måste jag erkänna. Men det som skall hinnas med hinner jag väl med. Om inte så halshuggs jag väl inte i alla fall, förhoppningsvis. Märks väl om det kommer ett nytt inlägg eller ej ;)

Dag 12743 - Sofflandet

Söndag = Klibbig, seg, panik, andnöd, ångest, hopplöshet, hjärtklappning, utblottad, skygg, ljuskänslig, deppig, meningslöst, magsmärta, blytung, snurrig, ekorrhjul, värk, jävla skit, helvete... orden kan staplas på hög i evighet. Känslan av att begrava sig själv i soffan djupt under kuddarna, filtarna och allt annat som inte skall vara där är befriande för en sekund. Gömma sig från omvärlden, gömma sig från kontakt med andra, fly ljuset i väntan på nattens underbara mörker. Där är jag hemma, där kan ingen se mig. Där får jag vara mig själv för en stund. Jag hamnar alltid här igen hur bra allt än känns för en stund, när jag nosar på toppen slinter jag och faller tillbaka i djupet. Tappar fotfästet och är tillbaka i mardrömmarna. Det tar tid innan jag vågar igen, vill inte visa mig, vill inte tro att jag har en betydelse, vågar inte lura mig själv att tro på att jag är någon som kan, vill eller vågar att våga. Känner mig så jävla misslyckad och missförstådd. Gör bara bort mig om och om igen. Nu vill jag lägga mig i soffan igen under de varma kuddarna och fly allt. Eller kanske skall jag gå ut i trädgården, det är ju trots allt en fin söndag. Kanske finns det en ljusglimt i denna ångestfyllda söndag...

Dag 12740 - Ilsken, skygg & gillar mysiga hemmakvällar 30+

Känner mig tvungen att skriva några rader, inte haft lust den senaste månaden. För det mesta har tiden varit bra, men det har funnits helvetesgropar vid ett par tillfällen då jag mått ordentligt dåligt och vart förbannad. Konflikter som är jobbiga att lösa och som jag gärna drar mig för att möta. Hamnade i lite turbulens tidigare i veckan då jag tyckte att jag vågade säga min mening, men den uppskattades inte av andra. Jag blir lätt arg när jag blir ledsen, pressad, stressad och utsatt. Mitt försvar istället för tårar är ilska, ilskan är inte lika "svag", fånigt? Ja! Typiskt manligt beteende? Förmodligen ja. Är jag extremt manlig och macho? Nej!!! Känner mig väldigt utanför i sådana konstellationer. Men hur som helst känner jag mig väldigt utsatt och öppen för andras omdömen och helt utblottad och försvarslös i en sådan situation och det kan jag gärna vara utan.

Tycker att senaste veckorna varit bra förövrigt, träningen har fungerat bra orken har kommit tillbaka och har skött det mesta enligt planerna gällande sömn, kost och planerade träningspass. Träningen är betydelsefull och det stora intresset vid sidan om filmsamlandet, vad beträffar mina hobbys vill säga. Den andra viktiga faktorn är ju helt klart barnen som jag spenderar mycket tid med också. Men det har varit extremt jobbigt periodvis, jag har svårt med mitt tålamod när prövningarna är tuffa. Trotsålder kallas det visst, trycker visserligen att barnen ALLTID varit i trotsåldern sedan de reste sig upp och började använda benen. Insomningen är väl tuffaste perioden på dygnet, irritationen bubblar som en tryckkokare i mitt bröst när klockan börjar närma sig tio och varje minut därefter är bara för jävlig och inverkar på minuskontot av vuxentiden. Satan i gatan vad arg man kan bli!

Imorgon är det fredag, tror och hoppas det blir en skön helg, snart bär det av för dagens ryggpass. Solen skiner utanför fönstret och det är dags för mig att tvätta sömnen ur ansiktet. Gruppterapi imorgon, skall bita mig i skägget och bege mig dit är det tänkt. Fast det känns inte särskilt lockande, en mycket motig period på det psykiska planet. Åt helvete med alla jävlar som förtjänar det ni andra kan fortsätta och njuta av mina kärleksfulla tankar och min mjuka personlighet... så länge den varar...

Dag 12713 - Trevlig jävla helg!

Jag är så förbannad så jag skakar. Inte en jävel kan man diskutera med, inskränkta människor som endast lyssnar på det lilla ekorrhjul som snurrar inuti skallen där hjärnan brukar sitta. Att lösa problem går inte utan att det går i lås innan problemet ens börjat nystas i. Bara leva i helvetet av konsekvenser som alltid, hela tiden, skapas av felaktiga dumdristiga beslut!!! Hela jävla dagen är redan förstörd! Det var längesedan jag skrev när jag var förbannad, har hoppats på att lösa sådant men verkar helt jävla hopplöst med kretiner runt omkring en. Varför lever jag detta liv? Hatar det så mycket för tillfället! För bara någon dag sedan var allt hur förbannat bra som helst och idag när äntligen solen skiner och det är fredag så känns allt som ett helvete. Ilskan har svårt att lägga sig. När andra vill sopa skit under mattan för att det skall "se bra ut" och aldrig ta tag i det verkliga som måste göras. Att allt annat ALLTID kommer i andra hand har jag extremt svårt att acceptera. Alltid strida om sin egen mening är tärande. God jävla helg, nu har skakningarna lagt sig lite i alla fall!

Dag 12700 - Vaknade som en klubbad säl...

Dagen började som att man åkt på en käftsmäll i samma ögonblick som jag öppnade ögonen. Huvudet värkte och näsan var igentäppt. Vaknade till en överambitiös och superpigg fru som redan vart på promenad till Coop med dottern och köpt frukost. Vitt bröd och juice, lördagen är ju våran fuskdag då vi kan äta alla de där kolhydraterna som vi annars inte äter under dieten. Inte mycket mer att göra än att pallra sig upp i kallingarna och sätta sig yrvaken, seg och med halvöppna ögon och klunka i sig det rykande kaffet och den goda tropiska juicen. Kasta i sig tre fyra bitar av den nybakta painrichen med ost, gott. Sedan dagens dos av alla mediciner, vitaminer, kosttillskott och kreatin. Sedan bar det av för att tömma näsgångarna för att sedan dyka ner en liten stund till i sängen med spikmattan rullad under nacke och bakhuvud. Skönt som tusan. En timme senare mådde jag som en kung! Barnen iförda sina nya röda regnkläder traskade ner till stan med farmor för att se teater, Lördagsbarn, för andra lördagen på raken. Jag stressade runt som en halshuggen tupp för att samla ihop mig, träningskläderna och fixa med en shaker bestående av kreatin, cyclone (kosttillskott), protein och gainer. En häxblandning! Tuggandes en energy bar samtidigt som jag rattade Audin ner mot gymmet för ett mycket snabbt pass. Biceps, triceps, rygg, mage i ett högt tempo. Fyrtiofem minuter senare var jag svettig och färdig. Ner med shaken i magen och alldeles lagom för att plocka upp barnen för hemfärd och sedan till Carolikyrkan för att gå på dop. Nu kan jag äntligen ta igen mig efter denna hektiska förmiddag. Väntar på att vi snart skall på fest, bjudna till några nya bekantskaper från uttryckande konstterapi gruppen. Vi hade avslutning där i måndags så detta är en lite avslutningsfest, hoppas nu det blir bra och man inte gör bort sig... Jag har ju en förmåga att göra det ibland... Men tror inte det skall hålla mig på mattan, känns skönt att respektive var välkomna att joina. Skål allt löst folk nu är det lördagskväll och jag måste göra mig i ordning.

Dag 12689 - Lite vårbilder i ord... & bild

Senaste veckan har varit ganska bra, solen har hjälpt mig att se lite mer ytligt på tillvaron och då är man ju ganska normal som folk i allmänhet. Mobilen har vart framme och fotat lite här och där, då inte barnen vart framme och snott den förstås för att fota extrema närbilder av sin egen näsa eller närbilden av ett stolsben, väggfärg, handflata och lite annat. Har vart på infoteket idag och fick lite inspiration inför framtiden, lite idéer har jag allt och det lär väl bli någon studieform för mig, om jag nu kommer till skott förstås. Får se vad det blir, inget jag skriver här innan jag bestämt mig. Körde ett träningspass idag igen, andra denna vecka. Gick relativt bra. Påbörjade en ny kreatinperiod i fredags sista uppladdningsdagen idag. Har inte känt av någon vidare effekt än men det brukar ju inte komma som en blixt från klar himmel heller. Fortsätter med en någorlunda strikt diet och experimenterar lite med och hoppas på att kreatinet skall ge mig lite mer ork och styrka. Har väl förlorat några kilo de senaste veckorna och det känns bra. Hoppas på lite mer fett ras de kommande, inte lita på att vågen kommer hålla med men vi får se. Nu blir det kaffe i solen på baksidan i lugnet av snövallarna. Skönt. Välkommen våren!

Dag 12684 - Det våras för ägget

Vilken skitdag... nej faktiskt inte. Det har varit en alldeles ypperligt vacker dag, kanske inte med solsken och värme men med ett som alltid lika trevligt och givande gruppterapi möte. Trevligt låter verkligen inte rätt när det gäller psykiska problem, ångest och depression men mitt i allt helvete kan ett lugn infinna sig. Konstigt nog bland andra "knäppskallar" kan man känna sig lite mänsklig och synlig för en stund. DET är trevligt. Sedan kommer det upp en hel del ångestfyllda berättelser, känslor, tankar och trauman men man bearbetar det i alla fall en smula mer än vad man annars gör innanför hemmets gråa väggar eller under skivstången på gymmet där jag bearbetar ilskan och strävar efter målet att bli "perfekt", en liten överdrift. Men man är ju adligt och ariskt född (ironi) får väl skriva det så inte dödshoten börjar välla in i min redan problemfyllda värld. Den enda guden jag hackar på med köttyxan är mig själv... fan jag är på ganska gott humör och känner att humorn flödar och skuttar lika fort och ur mina tankar som grodorna ur min mun (läs fingrar). Hur nu det går till. Träffade en likasinnad inbiten filmfantast idag, en Alingsåsare med öronen på plats. Vi gjorde lite filmbyten i bagaget på våran glänsande Audi A6 och snackade film tills tungan slog bakut och placerade mig bakom ratten för hemfärd. Kul att snacka loss lite med liknande nörd. Fick inbjudan till "Den magiska biodagen" i Alingsås den 10 april. Skall bli kul om jag nu kan deltaga. Skräckfilmskväll med allt vad genren står för. Måste dit, tänkte kolla med lillbrorsan om han vill hänga på. Nej nu blir det ÄGG! Går ju på diet, kolhydratsfattig sådan så ägg blir det i stora lass och proteiner, kött, fisk, kyckling och annat levande som sallad och tomat. Några kilo lättare och lite mer muskler ;) Härligt, våren är snart här! God kväll alla monsterdiggare

Dag 12678 - Den gråa tråkiga plånboken

Jag syns verkligen inte! Jag har fan i mig aldrig synts! Detta har jag kommit på de senaste dagarna, det är ingen slump att jag döpt bloggen till "Den osynlige mannen".
Var på ett samtal med en av mina terapeuter i måndags och samtalet resulterade i att jag oftast, eller jämt blivit bortglömd, förbisedd eller misstolkad. Började inför skolstarten i ettan där jag blev misstagen för att vara en tjej! Jag hade väl lite sjuttiotals frissyr ala mamma. Kanske visserligen inte var så konstigt, jag är ju till skillnad från de flesta andra killar under denna tiden fått en ganska sund uppfostran utan större könsindelning. Jag tyckte om det mitt öga föll för. Favoritfärgen var rosa till mina klasskamraters förvånan. Min första "tågvagn" som hängde över min klädkrok under lågstadiet var rosa. En glad vacker färg som jag absolut inte såg som en "tjejfärg". Under ett studiebesök på Sparbanken (Swedbank) fick vi som gåva välja en plånbok, jag valde den rosa som var för tjejerna, killarna fick en grå tråkig sak. Blickarna blev stora men jag fick behålla den, tur att de hade ett par extra. Då kunde jag stå upp för mig själv, eller snarare jag trodde detta var normalt! Det var det ju uppenbarligen inte under detta tidiga åttiotal, 82-83 tror jag det var. Sakta men säkert började jag skämmas för mig själv. Jag hade en rosa tjejcykel, som jag själv valt FAKTISKT! En rosametallic. Älskade saker som glänste. Varför det var så här vet jag inte mina föräldrar har aldrig påtvingat mig någonting jag har valt det själv. Och nej jag är inte homosexuell eller bög. Jag är bara färgglatt lagd. Har visserligen idag växt till mig... lärt mig gilla andra mer manliga färger... också. Rött hör ju till favoriten nu likt blodet, livets färg. Sossefärgen, den mänskliga färgen ;) Men blått är fint också. Vidare när jag tänker tillbaka så blev jag bortglömd av läkaren under mönstringen, han hade gått på lunch! Försäkringskassan har bytt handledare, jag har hamnat mellan två stolar i åratal. När jag äntligen hamnade på rätt ställe, Solhem och fick en psykolog slutade psykologen och jag fick en ny. Gruppen jag började avslutades på grund av att en ledare sa upp sig. Ny psykolog, ingen bra kontakt för mig och nu har jag gått i ovisshet sedan strax innan jul utan ett enda samtal. Svaret jag fick efter tre månader var att han gått på pappaledighet och efter detta börjat jobba i Alingsås den mesta tiden. Jag är alltså bortglömd IGEN! Gruppterapin och den kontaktpersonen som jag hade där, slutade också. Vad är det för fel på mig? Antingen är jag osynlig eller så luktar jag jävligt illa. Något måste det ju vara en förbannelse kanske vilar över mig. Jag har ju gått ur kyrkan men va fan jag borde ju ha rätt till det konkreta samhället ändå eller? Det är ju inte konstigt att jag inte syns och inte vill synas. Förmodligen är allt mitt fel i slutändan, jag vill ju inte synas så jag har gjort mig själv osynlig. Det är ju enkelt och man slipper andras hårda ord, omdömen, skratt och utpekningar. Jag har fått nog av allas bedömningar. Jag hatar mycket men jag hatar inte alla. Jag är en arg människa med mycket humor. Jag är en speciell person som borde accepteras för jag är den jag är. Kanske korkad men ganska smart när det gäller. Motsatserna bevisar anklagelserna Gör mig till en människa igen, låt mig få ta plats, låt mig få synas... om jag vill.

Dag 12666 - Insnöad i sitt kaos

Bitande kyla, mängder med snö och ett vackert solsken. Ändå sitter jag inne i lägenheten med kalla fötter och pyjamas byxorna på fortfarande. Scannar filmomslag trots olustkänslan i magen. Jag vill så mycket men gör inget av det, detta är också något jag vill men kan inte känna ro eftersom det känns fel?!? Skumt, skuldkänslor för att jag sitter och ägnar mig åt min hobby. Borde fixa lunch nu, vika in tvätten, ut i snön med barnen, städa, ut och gå. Skall nog försöka mig på ett benpass på gymmet senare i eftermiddag i alla fall. Dova, hårda steg hörs från ovanvåningen, barnen springer väl omkring i vardagsrummet och sysselsätter sin farmor. Ganska skönt med lite tystnad. Jennyh hälsar på en vän, äter smärtstillande och går bort sitt diskbråck eller ischias vet inte vad det är än. Men ont gör det utav bara helvete har jag fått lära mig. Frugan ringde precis på väg hem, får väl avbryta det jag sysslar med och göra något vettigare, börjar ju bli rejält hungrig nu. Skall försöka skriva oftare igen.