Dag 11968 - Tjockt, blått blod

Rammstein strömmer högljutt ur mina björkfärgade QLN högtalare. Volymen, tyskan och aggressiviteten i musiken frigör ilskan som sitter som fastkedjad i mina muskelfibrer. Jämte mig står en blå plastbricka, tydligt daterad till nittiotalets andra hälft. En ur drucken Toronto Maple Leafs mugg, från den tid då jag inbillade mig att jag var ett hockey-fan!?!. Doften av kvarvarande rester av pergulatorkaffe når mina näsborrar. Tallriken med fasttorkad fiberhavre grynsgröt med linfrön står ensamt på brickans högra kortsida. Mina fingrar hindras plötsligt. Nuet fryses. Min depressiva hjärnhalva för mina tankar vidare till allt från tyska låttexter till minnen av sorg, pinsamheter och andra gigantiska nederlag som mitt liv kantats av. Spåren sitter djupt i min själ och hjärtat värker av hat mot mig själv som svag individ med ett försök till ett hårt känslokallt yttre. Lika hårt som vittrande betong. Varför har jag så svårt att hantera känslor. Speciellt om de skiljer sig från mängden. Tårar är bland de svåraste. Känslan av att öppna sig, visa sig svag och sårbar. Där är första stora problemet. Det andra är följderna som kan inträffa om jag öppnar dessa portar intill problemets kärna. Hur hanterar jag följderna. Alla frågor, dömande blickar, all uppmärksamhet eller också utfrysning för att man är konstig. Andras rädsla för att nu exploderar galningen snart, håll er undan för den killen har psykiska problem måste vara en Norman Bates. De flesta man träffar på har så lite vetskap om psykiska besvär. Fick frågan av min arbetsgivare då jag informerade och förklarade hur allt stod till. Om jag kunde bli "farlig" på jobbet, om jag får aggressiva utbrott, bilden av en filmpsykopat dyker oförklarligt upp i mitt huvud, ett litet leende begynnas i mitt inre. Hon tyckte också att jag skulle kunna hitta på något annat att säga till mina arbetskompisar än sanningen för då kanske det går lite lättare?! Möjligt men jag vill gärna att folk skall veta, för då kanske fler förstår varför jag är på ett visst sätt. Rammsteins "Rosenrot" börjar spela på repeat. En grå Volvo V70 vänder på återvändsgatan utan för mitt fönster. Mina händer är darriga. Näsan täppt. Solen skiner, mina fötter är kalla. Ögonlocken klibbiga, nu skall jag snart hämta mina underbara solstrålar på dagis. Det är kallt ute, väldigt kallt men skönt. Varför har jag så svårt att koncentrera mig? Måste vara något allvarligt fel på min hjärna, tumör kanske. Jag har alltid haft problem med att koncentrera mig i skolan, när jag skall läsa och på senare tid även när jag tittar på film.
I eftermiddag skall jag hinna med ett träningspass skall bli otroligt skönt efter påsken. Har lagt på mig ett antal kilo känns det som. Mitt hjärtas slag känns tunga. Blodet är tjockt och trögflytande. Pumpas runt i mina vener, varför då? Till vilken nytta? Blanda annat för att jag skall orka med dagen och bli gammal, hundra år som jag bestämde när jag var liten och precis lärt mig räkna. Vill gärna se mina underverk växa upp. Tänk att jag är delaktig till att dessa människoliv existerar helt utan brister och vanskapningar. Klockan är tio och tjugotre. Måste snart bryta upp för att traska till Kristineberg och hämta ungarna som sagt.
Två saker som gläder mig. För det första: jag tagit upp målandet igen, det låter mig få utlopp för känslorna som jag har så svårt att uttrycka, en slags rehabilitering. För det andra: Börjat blogga, det skrivna ordet har jag betydligt lättare för, det ger tid för tanke och förmågan att måla upp en bild med ord. Jag är inte belönad med talets gåva. Den förmågan följde nog med sugklockan vid min födsel.

Har de senaste dagarna klurat på en del planer för nya målningar. Ett par installationer skall bli mycket intressanta och se om de blir som jag föreställer mig. Där inte bara färg är ingrediensen. Återkommer till detta vid ett senare tillfälle. Denna vecka skall jag sätta upp ett dagsschema för mig själv. Skall gå en promenad varje dag och träna minst fyra gånger. Äta kontrollerade nyttiga mål. Måla minst en tavla. Skriva ett inlägg i bloggen per dag. Försöka vara mer positiv och tänka efter en gång extra för att undvika gräl av onödig natur. Skall till min psykolog på torsdag ser fram emot det med både hopp och oro. Men det hjälper mig att klättra ur den avgrund jag befinner mig i.

Dag 11955 - En fattig riddare

Då var dagen till sin ända. Nästan. Klockan tickar i takt med min stenålders dator som febrilt försöker hänga med när mina fingrar dansar över det dammiga tangentbordet. Idag var jag på Solhem för att träffa min psykolog. Mötet gick bra trots mina kallsvettningar och min nervöst flackiga blick. Efter bara några minuter försvann rampfebern och min bitterhet för gammalt groll spreds över rummet likt en tjock London-dimma. Kvinnan, som jag kallar "Maj-Björn" inte för att hon var manhaftig utan för att jag inte vill röja hennes identitet. Namnet känns samtidigt lite komiskt i en annars så tung atmosfär som jag här målar upp. Hon satt framför mig med penna och block, förde anteckningar och lyssnade analyserande. Hon ville skapa sig en bild av mig till att börja med. Efter min livs historia kände jag mig ganska matt med en begynnande huvudvärk som så alltid brukar komma lägligt när alla spänningar släpper efter en tids oro och fruktan. Maj-Björn målade upp sin bild utav tiden jag har framför mig. Hon fick också en bekräftelse av mig att jag tackar ja till erbjudandet av terapin som jag blivit erbjuden. Terapin som jag skall starta inom kort är dels, som jag skrev i förra inlägget, en individuell och en i grupp. Gruppterapin oroar mig väldigt. Kan ju vara ett gäng knäppskallar likt mig och värre som jag skall spendera aderton månader med. Men det är väl helt naturligt skulle ju vara konstigt om jag inte oroade mig för det här! Ser framför mig att sitta i ring med främmande människor. Döda blickar med mörka ringar under ögonen. Dömd på förhand, jag måste visa upp min allra bästa fasad. Vet inte vilken garderob jag har den liggandes bara. Vita rockar. Kala väggar målade med en gråvit nyans som reades ut på grund av utgånget datum. Persienner som hänger på sniskan eftersom trådarna förtivinat av solens UV-strålar. Skalen av döda flugor ligger mellan glasen i det otätade fönstret. Händerna likt fötterna är kalla och fuktiga. Magen som kurrar vid tillfället då min granne har en konstpaus. Ekandet i lokalen verkar aldrig sluta. Blinkande lysrör som är epilepsiframkallande även för en blind. Tankarna studsar mellan mina grå celler, oroar sig för pausen i halvtid då alla skall dricka ljummet migränframkallande termoskaffe. Som en scen ur "Gökboet". Vilken tur att det inte kommer att se ut så här. Det är ju så det såg ut på sjuttiotalet... har jag hört. Skall nu försöka att fokusera mina tankar och tänka positivt. Tillbaka till verkligheten och mitt möte. Efter vårat timslånga samtal fick jag fylla i ett antal blanketter med frågor och hur jag beter mig i olika scenarion. Allt för att skatta min depression på en skala. Jag fick framföra mina mål om vad jag förväntar mig av behandlingen. Mina mål är ganska klara och raka. Jag vill bygga upp mitt obefintliga självförtroende. Får väl leta efter en lös tråd som förmodligen ligger i skosule nivå. Hoppas att självförtroendet låter mig bli mer social, mer framåt. Våga prata med levande människor utan att känna skam och att jag ständigt är rädd för att göra mig till åtlöje. Känna glädje och hopp inför framtiden. Våga utmana och pröva outforskade marker. Sätta gränser våga säga ifrån och säga nej. Kanske detta ger mig mer respekt hos mina vänner som jag känner har vänt mig klacken. Hoppas på att finna nya vänner som kanske är mig nämre i det liv jag nu lever. Våga visa kärlek till mina närmsta. Visa känslor. Detta är vad jag kommit fram till idag, onsdagen den tolfte mars år tjugohundraåtta. Nu skall jag värma mina kalla händer och fötter. Fly tankarna i en film för att sedan gå till sängs innan klockan är fem slagen. Hoppas på lite mer sömn inatt än den knappa timmen jag sovit under detta dygn. Längst bort i horisonten kanske jag skådar en ljusning eller också är det bara den fattiga riddarens rostiga lans som bländar mig. Men efter regn kommer solsken som Robert Gustavsson så klokt utryckte sig i "Torsk på Tallin". God natt kära läsare.

Dag 11954 - Kalla fötter

Solen skiner in genom fönsterrutan som ser ut att behöva sig en omgång av fönsterputsaren. Ingen verkar vara mer träffad än jag själv. Kanske kan göra det imorgon, om solen skiner. Barnen är sjuka, igen. Jag är kall om fötterna, hungrig och mycket nervös inför morgondagen. Klumpen i halsen är i samspel med resterande kroppsliga symptom som jag tycks var mycket skicklig på att identifiera nu för tiden. Det är nog sant som frugan säger, jag är nog lite av en hypokondriker. Det också. En djup suck, vilar för en sekund ögonen på teven som står fyra meter framför soffan där jag sitter. Barnprogrammen avlöser varandra. För tillfället fungerar programmen som barnvakt, bara så jag skall få lite lugn och ro att skriva några rader medans Jennifer sover middag. Åter till morgondagen som oroar mig. Skall på första mötet till Solhem. Skall förmodligen träffa den psykolog som blivit tilldelad mitt fall. Det enda jag vet är inte mycket. Ett par rader om en behandling på arton månader. Ett individuellt möte en gång i veckan samt en gruppterapi parallelt är vad som erbjuds. Låter väl bra?! Vet inte svårt att säga. Men det jag läst i bladen jag fick hem verkade trovärdiga. Det får man väl hoppas. Behandlingen kallas i alla fall MBT, tror jag det var. Den är en ny metod i Sverige. Känner mig lite som en försökskanin, kanske skall jag känna en viss heder, eller? Jag har haft tur och det är nog första gången. Normal väntetid är mellan ett och två år. Jag hade turen att hamna högt upp på väntelistan. Hänsyn till att det finns barn med i bilden var skälet. Bra skäl tycker jag, finns ett litet hjärta inom psykologin i sjukvården alltså. Tidigare behandlingar som inte givit mig någon större framgång var senast förra året. En gruppterapi som pågick under 14 tillfällen. Det var en Kognitiv metod som i stort sett gick ut på att lära sig leva med sin panikångest, som är en del av mitt problem, kunna handskas med den och lära sig att slappna av. Lärde mig ett och annat det viktigaste var väl att jag lärde mig skillnaden på ångest och depression, att det var två olika problem hade jag ingen aning om tidigare. Annars var jag inte särskilt mottaglig för förändring även om ledarna för gruppen tutade in oss att det inte var en enda av deras tidigare patienter som slutat gruppen utan framgång under tio år! Där tror jag ordet lögn spelar en stor roll. Oavsett part. Dessförinnan en inkompetent samtalsterapeut på Heimdals vårdcentral. Efter de samtalen hade jag upptäckt att jag hade mer problem än jag visste innan samtalen började. Under denna tid sedan 2003 har jag också gått på antidepressiva, sömntabletter, värktabletter samt mot magkatarr. Bitter är väl ett bra sätt att beskriva mig egenterligen, jag hatar det ordet samt den del av mig som utstrålar denna pessimisstiska, smittsamma, självdestruktiva, osäkra, mesiga, misslyckade jävla människa jag är. Så känner jag ibland, ganska ofta. Alltså det ibland som uppträder flera gånger i veckan. Om man bara kunde uppdatera mjukvaran i skallen, kanske kunde jag bli av med migränen då också. Finns ju inget gott som tar något ont med sig heter det ju. Kanske tolkade jag det uttrycket som jag ville. Spelar ingen roll kan ändå inte uppdatera en Amiga med Windows Vista. Diagnosen jag fått är i alla fall "Borderline". Kontentan med det hela är väl att jag för tillfället tvivlar på behandlingen eller jag är väldigt orolig att jag överhuvudtaget skall kunna bli bra. Tror inte det, vågar kanske inte tro det vill inte ha för höga förväntningar. Annars får jag väl också sluta mig till skaran som använder lögnen för att beskriva hur bra jag mår. Nu skall jag ordna med lite mat, Jennyh kom hem. Jag är hungrig!

Dag 11942 - Solig, vacker, skäggig och skabbig

Vaknade idag, som de flesta boråsare, till en solig, kall och vacker morgon. Utsikterna för dagen verkar lovande. Snart har första veckan gått för Jennyh på hennes nya jobb. Själv är jag hemma med barnen den tid dom inte är på dagis. Var lite sena imorse så det blev snabba rutiner, proteinshake till frukost och varsin varm välling i vagnen till barnen. Sedan fullt påklädda med overaller och mössor och snabba steg till dagis. Vidare ner till stan. Träffade på en gammal klasskamrat jag inte sett på några år bytte några ord om hur livets vägar tagit sina vändningar, trevligt. Vidare ner på stan för en uppfriskande solning och en promenad i solskenet. Själv har jag haft en dag då man inte vill träffa på någon man känner, svettig, orakad och blek, känner sig ganska nedgången. Efter en vecka av sjukdom i familjen, halsont, feber och förskylningar. Fick väl en spark i röven av någon yttre kraft, ej av någon religös sådan, utan kanske något inre jävla-anamma, vet inte brukar ju beskriva det så när man inte kan beskriva det på bättre sätt. Men efter att jag hämtat barnen kl 11.15 och en frisk promenad hem, lagade vi tillsammans mat och städade behövligt lägenheten. Duschade, rakade mig icke dock, sedan styrketräning efter att Jennyh slutat arbetet, härligt. Ändrade lite på mitt träningsschema för mer effektivare och ergonomiskare träning. Funderar på att raka huvudet igen trött på min kaluffs, men jag vet inte riktigt, är ju en fantastiskt tråkig period om jag vill låta det växa ut igen. Man får ju lite av en mupp frisyr under en lång tid, då är det ju kepsen som gäller. Det är märkligt att lite solstrålar kan ändra mitt humör så markant. Känner plötsligt lite livskraft och glädje som jag så länge inte skådat ens bakom hörnet. Ljuger väl lite men när största delen av vardagen är grå och tråkig glöms de få glädjestunder oftast bort, kanske också denna dag inom en snar framtid, hoppas inte det. Kampen mot självförtroende, negativa tankar, fobier och depression är en mardöm svår att vakna ur och att kämpa mot utan de rätta verktygen. När striden pågår inom en utan klara mål och regler är som att skrika och slåss mot en stark motvind, ordagrant. Tänk er när man går i Varberg på strandpromenaden en blåsig dag. Stormen tar tag i en, man bygger under loppet av någon hundradels sekund upp en brutal ilska, iallafall jag, skulle kunna döda... vinden! År inte mordisk av mig i vanliga fall så då kan den som nu läser förstå hur irriterande det är.
Kan ibland få känslan av klaustrofobi av att vara instängd i en kropp som är för feg, ful, misslyckad och otillräcklig. Tankarna tar mig ofta till en annan tid, 1960-tal, Vietnam, kriget pågår för fullt, jag är fångad i en av de mycket utrymmes snåla gångar, labyrinter djupt under tusentals ton av jord, sten och sand. Mörkt, fuktigt, doften av död, svett och jord. Doften av rädsla. Där gömmer sig Nordvietnameserna, gömmer sig för fienden, där ligger jag för stor för gångarna som är grävda i en annan skala. Att inte kunna röra sig. Mardömmar likt dessa plågar mina nätter och avslappningsövningar. Detta måste jag övervinna, tids nog gör jag väl också det. Handlar mycket om egen vilja.
Får fortsätta imorgon, måste samla nya krafter. Tillbaka till verkligheten, skönt att få detta nedskrivet får en helt annan syn på att läsa det skrivna ordet. Tänkte nu se ett eller två avsnitt av min för tillfället beroendeframkallande favorit serie "House, MD" fantastiskt bra. Nu sover mina vackra barn för natten, stolt man blir när man ser dem. Morgonen hoppas jag på soligt väder, klart i luften och en mer rakad och fräsch Erik med nya tag och en del träningsvärk som bara är en bekräftelse på att man fortfarande lever, eller är allt bara en dröm? Den som lever får se.

Dag 11941 - Varför är dåliga filmer så bra?

Bland vänner som känner mig är det väl ingen hemlighet att jag är ett filmfreak. Vad kanske inte alla vet är att jag älskar dålig film. Då menar jag inte "The Postman"-dålig. Mer charmigt usel med glimten i ögat, typ mer som "Death Wish 3". En film som inte utger sig att vara bra utan bara finns där för att vara übercool och så omoralisk och "fel" att det inte kan bli mer än BRA och sannslöst macho! Nu "råkar" ju Charles Bronson, r.i.p., vara en av mina all-time-favorites bland actionhjältar och det gör ju inte det hela sämre. Det går inte att jämföra med senare tids kalaspuffar typ Michael Dudikoff, Oliver Gruner eller Steven "Lönnfet" Seagal (tiden efter "Exit Wounds").
Har funderat och analyserat mycket kring vad som är så roande med usel film. Kanske är det så att jag själv känner mig bättre när jag ser att andra filmmakare misslyckas katastrofalt (inte för att jag är en filmmakare utan för att jag vill vara en, men inte kommit till skott). Eller beror det på min usla humor, eller har jag bara dålig smak? Sen skall ju man komma ihåg att göra en film så usel så att den är underhållande kräver sin man/kvinna. Antingen blir filmen usel utan att det egenterligen var meningen eller också likt Troma så gör man film enbart för att det skall vara dåligt som är ett konststycke i sig. Troma har ju skapat hjältar som exempelvis Toxic Avenger och Sergeant Kabukiman NYPD. En annan mästare var Russ Meyer som drevs endast av två saker för att göra film: kvinnor med brutalt stora tuttar. Kan ju inte skriva annat än att jag har blivit påverkad av alla usla filmer jag sett under åren. Detta återspeglas i de filmer som jag och mina vänner gjorde under 90-talet även en liten bit in på 2000-talet. Jag var väl oftast drivande när det gällde att komma på idéer som flörtar med ordet uselt-bra eller helt enkelt: En liten småcrazy historia är ju aldrig fel. Här är några av våra klassiker som vi gjorde:

1. Scarf-Face vs. Harry Callahan
   
2. The Highschool Massacre
3. The Sauna Killers
4. The Sauna Killers - Remake
5. The Killer Wig (Peruk på vift!)
6. Basement Terror
7. Halsbandet (Highschool Massacre II)
   
8. Halsbandet II (Highschool Massacre III)
9. UFOt Ralph Pulver
10. Mean Machine
    

Under min tid på distansutbildningen på Film i Väst, så gjorde jag väl bort mig grundligt inför regissören Reza Parsa (Före stormen). Vi hade haft hemläxa på att skriva två synopsis till två kortfilmer. Jag som har fantasi badboll, oftast, när jag skall skriva något, speciellt om det måste vara seriöst, lät fantasin flöda ut på mitt papper, hur dåligt kan man göra det tänkte jag och fann inga gränser. Jag tvingades läsa upp mina alster inför en klass helt utan humor. De enda som hade humor var mina vapendragare på den tiden Fredrik Ohlsén och Anton Hedberg. Dessa två skrattade hejdlöst, om det var åt mig eller med mig vet jag inte, förmodligen åt mig eftersom det var en oerhört pinsam situation. Men det kvittar väl nu, både att de skrattade åt mig och sanningen att Reza Parsa är ganska överskattad ;)


Alla tiders Kalkonklassiker:

1. Schlock - The Banana Monster (John Landis debut) ("Gissa kroppsdelar i sopsäck"-tävlingen är genialisk!)
   
2. Dark Star (John Carpenter debut) (Badbollsmonstret kick-ass)
   
3. Death Wish 3 (Challe-B fortsätter leta upp världens mest korkade och elakaste badguys för att brutalt öka deras kroppstyngd med bly, tugnt bly.)
4. Kill Squad (Vietnam veteran samlar "gänget" för ett uppdrag, men hamnar i händerna på en mycket ond Ninja) Lysnade!
5. Hell Squad (Striptease-liknande brudar i bikini sätts i hårdträning för att snabbutbildas till något världen aldrig tidigare skådat! "Charlie's Angels" gå och häng er! Mycket bubbelbad och naken hud utlovas, samt tung agent action ;)
6. The Mad Bunch (Mats Helge Olssons actionraffel)(Strandscenen där en liten unge kickar skiten ur en hårdbarkad snubbe är genial)
7. Vixen! (Russ Meyer byst mästaren nr 1. Brutalt underhållande med bikinibrudar, sex, våld, omoral, incest, racism och glimten i hela ögat)
   
8. Cannibal - The Musical (Trey Parker & Matt Stone i en sannslös kannibal musikal, underbar) Troma producerad förstås!
   
9. Troma's War (Krigsraffel, Mr Aids är en badguy och massa annat Tromatiskt kul våld)
10. Weekend at Bernie's II (Döde Bernie vaknar upp som dansande Zombie med hjälp av Voodoo och svänging musik!)

Till er som orkat läsa detta ordbajseri sök upp dessa filmer eller iallafall några och njut av filmkultur värt namnet.

Dag 11941 - Morgonen & utsikter för dagen

Vaknade tidigt imorse åt en stadig frukost. Läste tidningen samtidigt som vitögat hade koll på tv4 morgon. Allt för att inte missa något intressant, eller kanske för att man bara vill använda sin 15 tums widescreen tv i köket och dämpa tankarna på att man har för mycket onödiga prylar. Förmodligen det senare. Barnen sover fortfarande, efter en snabbdusch hör jag de första ljuden från min dotter Jennifer som gnuggar ögonen och försöker göra sig hörd i sin spjälsäng som står i morgondunklet i barnrummet. Strax efteråt under morgonens första blöjbyte ropar storebror Emil, två och ett halvt år, från sin säng "Ninning" (välling) önskas. Lasersnabbt blanda två flaskor med 200 ml fullkornsvälling i vardera. Konstaterar ganska snart efter att hostmedicin och penicilin delats ut att varken Emil eller Jennifer är tillräckligt bra för att gå till dagis idag heller. "Famp bomp syntant" (SvampBob Fyrkant) utbrister Emil då det går upp för honom att Nickelodeon finns på teven och att han ej skall till dagis. Utökad frukost med smörgås, kokt ägg och yoghurt avnjuts. Emil hjälper Ninni med yoghurten. Bajsbyte och av med pyjamas, på med nya fräscha kläder utan sur lukt och intorkad mat. Just det tvättdag idag, Emil tar hand om sin syster medan jag rusar ner till tvättstugan. Frugan, har som väntat, redan varit där. Ut med den rena in med den skitna. Förmodligen var hon nervös då hon begav sig till nya jobbet imorse i GOD tid innan arbetspasset börjar. Där är vi olika. Nåväl en lugn morgon har passerat klockan slår tick tack. Fisk blir det till lunch. När frugan är hemkommen bär det av till Barnavårdcentralen. Inte omöjligt att jag senare under dagen tar ett träningspass. Längtar till kvällen då ett antal avsnitt av säsong 3 av House MD skall avverkas.
Kommande inlägg - Dålig film, varför är det så bra, spanar på något intressant i ämnet.

Dag 11940 - Oscarsgalan utan slut

Dag 11940, måndagen den 25/2-08, fortfarande vid liv. Natten var lång ännu en Oscarsgala passerade. Slutade i vrede under morgontimmarna inte på grund av huruvida Mr Clooney fick sin Oscar eller varför inte Chuck Norris fått sin hedersstatyett. Utan där sitter jag i soffan med smärtande nacke, begynnande huvudvärk och kan bara betrakta att Kanal 9 plötsligt svartnar! Rutinmässigt kontrollerar jag att mina ögon inte slutit sig för en mikrosekund. Men ack så är inte fallet. Klockan är 05.40 och till min ilska upptäcker jag efter några snabba fingertryck på tangentbordet att Boxer bara sänder Kanal 9 fram till 05.40 vardagar!!! Satan i gatan. Oscarsgalan slutar ju inte förrän 06.15. Har jag suttit uppe och baljat avslaget kaffe och sugit ut de sista niktotintårarna ur den sinande snusdosan för att slutligen inte se Bröderna Coen ta emot statyetterna. Plötsligt känner jag mig som Karl-Bertil Jonsson på julafton som snuvas på slutet av filmen av sin stränga fader Tyko. Surt sa räven!