Dag 12910 - Motvikten till det goda

Nu startade ångesten igen, känner en oerhörd tomhet i kroppen en oro, nervositet och nedstämdhet. Ingenting känns roligt, kan inte finna lugnet. Så förbannat jobbigt, vad skall jag ta mig till. Lördagskväll och allt känns meningslöst fast det inte är det. Vill gömma mig, gräva ner mig i ett mörkt hål och gömma mig från andras blickar andras bedömningar, tankar och kritik. Jag hamnar här igen och igen och igen kommer aldrig ur det. Allt känns som det går emot mig jämt. Var är min plats i tillvaron för att jag skall känna trygghet och lugn? Inte fan är det i min kropp i alla fall. Jag är aldrig nöjd, aldrig nöjd med vad jag åstadkommer eller lyckas med - snarare misslyckas jag med det mesta. Den gamla stegen gjord av torkat poröst trä pulveriseras under mina fötter och förintas i tomma intet. Jag faller landar hårt mot något hotfullt. Allt är skrämmande och jag är arg, ARG!!! Igen! Arg på mig själv. Telefonens alarmsignal avbryter mig, jag tappar fokus och blir irriterad... allt tar sån tid, dyrbar tid av mitt liv som snabbt rinner ur mina händer, mellan mina kallsvettiga fingrar. Fumligt försöker jag greppa taget om något men misslyckas. Min skuggbild är för ful för att existera och den bara ödelägger och förpestar. Lämnar avtryck där man minst vill. Jag vill inte bli ihågkommen som en loser, en nolla som ältar sig igenom livet på gamla vägar man sedan länge borde sökt avfartsvägen från. Men tryggheten finns där trots allt, det är ju allt jag känner till. Allt utanför är skrämmande, man vet aldrig vad som döljer sig runt hörnet, kanske kan det vara något nytt och positivt men alldeles för skrämmande! Jag vet inte vad jag skall göra längre! Fan vad destruktivt! Livet är ett jävla spel, jag är den som alltid misslyckas och förlorar för att de andra som lyckas skall ha något att mäta sig emot. Jag är en motvikt ett nödvändigt ont för balansen. Kanske är det så?

Dag 12900 - Nu har bägaren kokat över!

Människor med skygglappar stör mig nåt så in i helvete. Människor som skapar ett helvete runtomkring sig i form av oreda och kaos där deras självutnämnda arbetsområde slutar. Det existerar inte i deras mikrohjärnor eftersom det brukar alla andra ta hand om och sköta. Alltid samma sak, när jag skall finna något betydelsefullt jag söker får jag leta tills ögonen blöder och irritationen kokar över, givetvis till omgivningens oförstånd! Aldrig har någon annan gjort något fel! Men satan i gatan vad det tar hus i helvete om det inte är i ordning plockat på rätt sätt, eller något annat kosmetiskt som inte tilltalar min motpart!!! Det är ALDRIG på lika villkor det ena är ALLTID viktigare än det andra. Jag SKALL lära mig allt och förväntas att göra som rösten säger till mig medan jag ALDRIG kan säga till om hur vissa saker och ting skall vara, det går inte att lära VISSA hundar att sitta! Jävla förbannade skit vad jag är arg, för att inte säga vansinnig! ALLTID är det motgångar. ALLTID möter man motgångarna innan man fått smaken av målet. Med bestämda marschliknande steg går fienden i vardagsrummet... Löjligt, inte respektingivande.

Dag 12893 - Tom i hjärta, tom i sinne...

Blickar ut över Orregatan, en färdtjänstbil passerade precis i okontrollerat hög hastighet som alltid. Lämnade barnen för sent idag, tog en liten promenad i Annelundsparken efteråt. Bister iskall vind fångades upp av mina jättelika öron! :) Nej så stora är dom väl inte... Ganska skönt att jag kom igång innan ett par koppar kaffe, micrade ägg, en halv grapefrukt, lingongrova utan vare sig smör eller pålägg och sist men inte minst en proteindrink. Känner mig ganska likgiltig idag, orolig i magtrakten och ganska uppgiven. Vet inte vart något är på väg. Efter ångestattacken igår begav jag mig ner för ett träningspass, gick inget vidare. Försökte göra mig osynlig men utan framgång, var visserligen inte så mycket folk men ändå ett par andra ögon tränade ju. Försökte hålla god min och stå ut. Gick väl bra trots allt. Min högra axel värker ju fortfarande utav bara helvete. Djävulskt tärande psykiskt att inte kunna ge allt under passet. Känns hopplöst! Biceps, triceps och mage var målet. Mage var väl det enda som gick OK.
Mina pekfingrar pillar ur morgonbollarna och masserar näsryggen i försöken att finna ord. Jag har inte mycket att skriva idag, ingen inspiration allt känns fruktansvärt grått och tråkigt. Sitter här med alla mina filmer som ibland inte känns som en hobby längre utan bara ett tidsfördriv och ett måste. Finns så mycket jag måste göra. Det tar stopp, inget blir gjort, inget blir färdigt. Ljudet av diskmaskinen i köket är väl på slutfasen, kaffet är ljummet och jag funderar över vad jag måste göra idag.

Dag 12892 - Jag har ÅNGEST!!!

Helvete va jag mår dåligt nu, vet fan inte vart jag skall ta vägen. Kan inte andas, huvudet är fullt av röriga tankar som inte innehåller någonting... kan inte sortera tankarna... allt känns tungt, fruktansvärt tungt. Springer i en oändlig tunnel och skriker så bröstet håller på att explodera... ingen hör, inget händer, jag slås ner av mina egna ljudvågor när dom slår mig i ryggen... fan va hopplöst! När skall jag andas när skriket tar överhanden... tar det aldrig slut lungorna kittlar obehagligt när venerna i kroppen skriker efter syre, det kittlar i fingertopparna, tårna börjar domna... springer på moln utan kontroll. En stickande känsla i ryggen som jag inte reflekterar mer över. Strupen börjar kännas torr, öronsnäckorna ligger i bomullsvadd, dovt hörs ett tjut en svag enerverande ton, ett eko av tystnaden. Helvetet närmar sig, det tar fan aldrig slut!..............................................................................

Dag 12869 - Screw you guy's, I'm going...

Den senaste månaden har varit mer  turbulent än vanligt. Det känns som det mesta har vänts upp och ner, fast en del till det mer positiva. Gränsen var nådd för några veckor sedan, jag borde väl i en sådan situation helt tappat kontroll och fattning men känner mig, nu när jag tänker tillbaka på det, ganska fokuserad och skärpt när allvaret knackar på dörren och det inte i första hand är mig det handlar om. Jag har väl efter detta kännt mig både besviken, arg, ledsen och likgiltig. Har svårt som vanligt att visa känslor utåt, de mer känsliga menar jag. Sväljer allt mer tills det är överfullt och kokar över, sedan går det ett tag igen tills det är påfyllt igen. Jag har ifrågasatt mycket av allt runt omkring mig, nu känner väl jag att en mer hälsosam livsstil infunnit sig och det känns oerhört bra och stärkande. Försöker satsa på det viktiga och välja bort endel av de infekterade. Jag har en hyffsat bra dag idag, trots att det är söndag. Visserligen är jag ganska passiv, jag vill  och borde göra massor av saker. Men solen skiner och lite färg kanske kan fastna på den vita huden som en bekräftelse på att jag fortfarande lever. Än har jag inte ruttnat bort, än lever livet fast ganska dämpat och nedtonat och ibland ganska övervakat och inrutat i all sin tristess. Lagom roligt, lagom tråkigt, ibland redigt bråkigt och utan någon större förhoppning om framtiden. Hoppfullt? Nej. Nu börjar jag dala ner känner jag, hamnar alltid här när jag börjar fundera. Det skall jag inte gör för mycket... Fast det behövs ibland, men vad skall jag fundera på? Vad är vettigt? Vet inte...

Dag 12826 - En ny diagnos vad gör det för skillnad?

Det var fan vilken tid jag haft. Om jag skall beskriva den med ord så blir det långt och tråkigt... Men jag försöker. Skall inte dölja att jag haft fina stunder. Campingen på den Bohusländska kusten var helt underbar. verkligen helt underbar. Barnen var hos farmor och farfar och njöt av vad sommaren hade att erbjuda på västkusten. Men senaste veckan har varit för jävlig. Riktigt jävlig. När det känns som lungorna är fylld med en ballong fylld av DÖD. Lite förtydligande, jag vaknar varje morgon, kroppen värken, svårt att röra mig. Axlarna har ingen kraft, huvudet i explosionsläge, vad är meningen? Häller i mig en kopp kaffe äter ett halvt dussin ägg och hundra gram bacon och en protein drink. Massor av medicin och ögnar stressat igenom tidningen. Vad blir bättre av detta??? Öppnar fönstret, sätter på fläkten på nummer två, hoppas medicinen och smärtan från spikmattan skall hjälpa mig framåt. Mattan är faktiskt underbar, inget ny påfund trots det ökande intresset hos normalbegåvade och medelinkomstagare. Det ger mig lugn och smärtan ger mig ett lugn från övriga åkommor. Men de senaste dagarna har den dödsfyllda ballongen terroriserat mina lungor. Paniken är oundviklig. Den kittlande känslan som sprider sig som en löpeld via kroppens vener är ett helvete. Jag försöker slappna av, men det är omöjligt. Jag vill dö. Jag vet inte ur jag skall bekämpa denna Jag orkar inte mer, plötsligt börjar ungarna skrika... VAD I HELVETE ÄR DET NU!!!! Ilskan finner inte sin begränsning. Huvudet exploderar, snart! Det gör verkligen det. Blixthuvudvärk! Hur sjuk är jag? Varför i helvete existerar jag? Jag har ju satt två fina barn i världen, men vad mer behövs jag till? Snaran stryps åt allt hårdare. Jag ligger raklång i sängen. På spikmattan igen, krampaktigt, hoppas på hjälp. Smärtan kanske tar mig vidare, kanske, kanske. Smärtan är skön, den är avkopplande. Men jag har svårt att andas. Armarna börjar domna. Jag börjar bli otålig, stressad för vad andra tänker, kommer tänka. Jag måste skärpa mig, allt handlar om vad jag tänker, känner och upplever. Felet är mitt. Det är det jag måste leva med. Det är det svaret jag kommer få. Orkar jag med det? Det kvittar vad jag får för diagnoser, jag är lika deformerad ändå. Min läkare  , min nya läkare informerade mig efter några nya tester att jag är bipolär... bajs också! Men vem bryr sig?

Dag 12812 - Poolvecka

En vecka fylld av ångest, bad, sol, träning, myggbett, mer sol, lite öl, fiske, lite regn, semester, ilska och nästan ett helt vanligt Svensson-liv. Legat på latsidan vad det gäller att skriva och måla tyvärr. Men utställningen i Strömstad på Karlsgatan 18 är öppen och det verkar som i alla fall ett par stycken tyckt att endel av mina verk varit "skrämmande", "kännslofyllda" och... Får se var det slutar. Kul är det i alla fall att få ut lite av sina verk. Badat som aldrig förr senaste tiden, legat och latat mig i poolen på en luftmadrass och bara sugit åt solens strålar. Sitter på en nytorkade utestol och njuter av en ganska stark kaffe med mjölk. Sommardagen den 17 juli är njutbar strax ovan 20 strecket.

Dag 12784 - 35 år och 2:a Kungabröllopet

Åren går så in i helvete fort, redan trettiofem och det känns som alla människor i min omgivning är yngre. Men jag har ingen ålderskris... än. Nej faktiskt inte, trots att håret börjat bli tunnare, gråa hår börjar dölja sig bakom mina gigantiska! öron... Vad gjorde jag åt detta? Rakade av mig håret förstås. Kan ju knappast dölja flinten med en kippa. Men som tur var har jag inget bowlingklot till huvud och inte är det särskilt konformat heller. Det första folk börjar tänka på är INTE månlandningen, inga kratrar eller håligheter utanpå huvudet i alla fall. Nej det enda som finns där är skäggstubb och några leverfläckar... Det får jag leva med. Dagen D med stort K som i Kungabröllop infaller för andra gången i min livstid. Första var 1976 min ett årsdag, alla glömde bort mig för att ägna intresset åt monarkins värld och flärd, glamour och överdådiga lyx. Rövslickeri och nervösa skitattacker förekommer nog lite varstans i huvudstaden denna dag hos folket som har ansvaret vilande på sina axlar. Undrar hur Victorias andra hälft känner sig idag, har han tagit en grogg för att lugna nerverna? Eller har hovets husläkare skrivit ut lugnande? Plastikkirurgen svettas nog febrilt över att sy tråden skall hålla Daniels leende hela den stora dagen. Men hur har make-up artisterna lyckats sminka Victoria så gammal? Eller jag menar tantlik? Eller så lik sin ömma moder... Otroligt vackert... eller... Smaken är som den kluvna delen baktill. Kanske var fotografens fel som tog bilden jag såg i Borås tidning... Eller tryckfelsnisse som inte hade koll på nyanserna. Hoppas dom lever ett långt och lyckligt liv och inte skiljer sig eller trillar av pinnen inom närmsta framtiden så det blir ett bröllop till på MIN födelsedag under resterande tiden av mitt liv! Grattis i alla fall familjen Bernadotte, vilken tur att ni födde fram ett så vackert och välskapt barn, tänk om hon hade varit homosexuell, handikappad eller bara en vanlig bonnraggare! Vad hade hänt då? Får en kungafamilj ha sådana brister?! Vem vet familjen kanske har ett fjärde barn vid namn Molgan, alkoholiserad transvestit med klumpfot och simhud mellan fingrar och tår. Landsförvisad till Transsibirien utan kontakt med omvärlden! Sanningen finns där ute. Hoppas alla har en fin dag för det skall jag ha!

Dag 12778 - Självmord är inte lösningen

Satan i gatan va livet är som en berg-och-dal-bana. Ena dan är allt som en dans på rosor och andra rena sjävmordsdan. Men hur skall man gå till väga? Piller? Eller skall man göra något annat, något mer brutalt, splashas framför ett tåg, hoppa från en hög klippa, springa naken på norrby, eller klyva sig själv med en motorsåg? Låter inte så lockande något av det. Om sanningen skall fram så vill jag inte dö, absolut inte. Trots mina sinnesjuka drömmar och... resten av mig själv. Jag har ju faktiskt massa sjukt normala människor runt mig. Brorsan Hans, min fru Jennyh och mina underbara barn och flera andra också förstås. Min bror har ju sin sjuka humor och den är ju räddande många gånger. Jag tror inte min tid är kommen än, inte just nu. Skall leva ett par decennier till.I'll be back.

Dag 12766 - Sommaren i mitt hjärta

Underbara sommaren är äntligen här. Solen, dofterna, färgerna, värmen, vinden, fåglarna, ljuden, avgaserna som ligger tungt över den brännheta asfalten. Hundskiten i gräset, myggorna om kvällarna, åskregnen, huvudvärken, grannsämjan, vänliga människors hårda och elaka blickar, solbrännan röd som chili, den utspillda ölen på bordet, barnskriken, fisketurerna, trassel, bottennapp, ro utan åror, flugor i kaffet, härsken mat, smält ost, varm bil, blinkers som inte fungerar, bråkande barn, inga badbyxor, havet, hemlängtan, boråsare, svenskar, frisk fläkt, norrmän, vindstorkad tvätt, sköljmedel, fågelskiten i håret, bajsblöjor, bakfylla, vätskebrist, jävla kräftor, nubbe... not, klippt gräs, syrenberså, å vad skönt det är med sommaren i alla fall...