Dag 12826 - En ny diagnos vad gör det för skillnad?

Det var fan vilken tid jag haft. Om jag skall beskriva den med ord så blir det långt och tråkigt... Men jag försöker. Skall inte dölja att jag haft fina stunder. Campingen på den Bohusländska kusten var helt underbar. verkligen helt underbar. Barnen var hos farmor och farfar och njöt av vad sommaren hade att erbjuda på västkusten. Men senaste veckan har varit för jävlig. Riktigt jävlig. När det känns som lungorna är fylld med en ballong fylld av DÖD. Lite förtydligande, jag vaknar varje morgon, kroppen värken, svårt att röra mig. Axlarna har ingen kraft, huvudet i explosionsläge, vad är meningen? Häller i mig en kopp kaffe äter ett halvt dussin ägg och hundra gram bacon och en protein drink. Massor av medicin och ögnar stressat igenom tidningen. Vad blir bättre av detta??? Öppnar fönstret, sätter på fläkten på nummer två, hoppas medicinen och smärtan från spikmattan skall hjälpa mig framåt. Mattan är faktiskt underbar, inget ny påfund trots det ökande intresset hos normalbegåvade och medelinkomstagare. Det ger mig lugn och smärtan ger mig ett lugn från övriga åkommor. Men de senaste dagarna har den dödsfyllda ballongen terroriserat mina lungor. Paniken är oundviklig. Den kittlande känslan som sprider sig som en löpeld via kroppens vener är ett helvete. Jag försöker slappna av, men det är omöjligt. Jag vill dö. Jag vet inte ur jag skall bekämpa denna Jag orkar inte mer, plötsligt börjar ungarna skrika... VAD I HELVETE ÄR DET NU!!!! Ilskan finner inte sin begränsning. Huvudet exploderar, snart! Det gör verkligen det. Blixthuvudvärk! Hur sjuk är jag? Varför i helvete existerar jag? Jag har ju satt två fina barn i världen, men vad mer behövs jag till? Snaran stryps åt allt hårdare. Jag ligger raklång i sängen. På spikmattan igen, krampaktigt, hoppas på hjälp. Smärtan kanske tar mig vidare, kanske, kanske. Smärtan är skön, den är avkopplande. Men jag har svårt att andas. Armarna börjar domna. Jag börjar bli otålig, stressad för vad andra tänker, kommer tänka. Jag måste skärpa mig, allt handlar om vad jag tänker, känner och upplever. Felet är mitt. Det är det jag måste leva med. Det är det svaret jag kommer få. Orkar jag med det? Det kvittar vad jag får för diagnoser, jag är lika deformerad ändå. Min läkare  , min nya läkare informerade mig efter några nya tester att jag är bipolär... bajs också! Men vem bryr sig?