Dag 12689 - Lite vårbilder i ord... & bild

Senaste veckan har varit ganska bra, solen har hjälpt mig att se lite mer ytligt på tillvaron och då är man ju ganska normal som folk i allmänhet. Mobilen har vart framme och fotat lite här och där, då inte barnen vart framme och snott den förstås för att fota extrema närbilder av sin egen näsa eller närbilden av ett stolsben, väggfärg, handflata och lite annat. Har vart på infoteket idag och fick lite inspiration inför framtiden, lite idéer har jag allt och det lär väl bli någon studieform för mig, om jag nu kommer till skott förstås. Får se vad det blir, inget jag skriver här innan jag bestämt mig. Körde ett träningspass idag igen, andra denna vecka. Gick relativt bra. Påbörjade en ny kreatinperiod i fredags sista uppladdningsdagen idag. Har inte känt av någon vidare effekt än men det brukar ju inte komma som en blixt från klar himmel heller. Fortsätter med en någorlunda strikt diet och experimenterar lite med och hoppas på att kreatinet skall ge mig lite mer ork och styrka. Har väl förlorat några kilo de senaste veckorna och det känns bra. Hoppas på lite mer fett ras de kommande, inte lita på att vågen kommer hålla med men vi får se. Nu blir det kaffe i solen på baksidan i lugnet av snövallarna. Skönt. Välkommen våren!

Dag 12684 - Det våras för ägget

Vilken skitdag... nej faktiskt inte. Det har varit en alldeles ypperligt vacker dag, kanske inte med solsken och värme men med ett som alltid lika trevligt och givande gruppterapi möte. Trevligt låter verkligen inte rätt när det gäller psykiska problem, ångest och depression men mitt i allt helvete kan ett lugn infinna sig. Konstigt nog bland andra "knäppskallar" kan man känna sig lite mänsklig och synlig för en stund. DET är trevligt. Sedan kommer det upp en hel del ångestfyllda berättelser, känslor, tankar och trauman men man bearbetar det i alla fall en smula mer än vad man annars gör innanför hemmets gråa väggar eller under skivstången på gymmet där jag bearbetar ilskan och strävar efter målet att bli "perfekt", en liten överdrift. Men man är ju adligt och ariskt född (ironi) får väl skriva det så inte dödshoten börjar välla in i min redan problemfyllda värld. Den enda guden jag hackar på med köttyxan är mig själv... fan jag är på ganska gott humör och känner att humorn flödar och skuttar lika fort och ur mina tankar som grodorna ur min mun (läs fingrar). Hur nu det går till. Träffade en likasinnad inbiten filmfantast idag, en Alingsåsare med öronen på plats. Vi gjorde lite filmbyten i bagaget på våran glänsande Audi A6 och snackade film tills tungan slog bakut och placerade mig bakom ratten för hemfärd. Kul att snacka loss lite med liknande nörd. Fick inbjudan till "Den magiska biodagen" i Alingsås den 10 april. Skall bli kul om jag nu kan deltaga. Skräckfilmskväll med allt vad genren står för. Måste dit, tänkte kolla med lillbrorsan om han vill hänga på. Nej nu blir det ÄGG! Går ju på diet, kolhydratsfattig sådan så ägg blir det i stora lass och proteiner, kött, fisk, kyckling och annat levande som sallad och tomat. Några kilo lättare och lite mer muskler ;) Härligt, våren är snart här! God kväll alla monsterdiggare

Dag 12678 - Den gråa tråkiga plånboken

Jag syns verkligen inte! Jag har fan i mig aldrig synts! Detta har jag kommit på de senaste dagarna, det är ingen slump att jag döpt bloggen till "Den osynlige mannen".
Var på ett samtal med en av mina terapeuter i måndags och samtalet resulterade i att jag oftast, eller jämt blivit bortglömd, förbisedd eller misstolkad. Började inför skolstarten i ettan där jag blev misstagen för att vara en tjej! Jag hade väl lite sjuttiotals frissyr ala mamma. Kanske visserligen inte var så konstigt, jag är ju till skillnad från de flesta andra killar under denna tiden fått en ganska sund uppfostran utan större könsindelning. Jag tyckte om det mitt öga föll för. Favoritfärgen var rosa till mina klasskamraters förvånan. Min första "tågvagn" som hängde över min klädkrok under lågstadiet var rosa. En glad vacker färg som jag absolut inte såg som en "tjejfärg". Under ett studiebesök på Sparbanken (Swedbank) fick vi som gåva välja en plånbok, jag valde den rosa som var för tjejerna, killarna fick en grå tråkig sak. Blickarna blev stora men jag fick behålla den, tur att de hade ett par extra. Då kunde jag stå upp för mig själv, eller snarare jag trodde detta var normalt! Det var det ju uppenbarligen inte under detta tidiga åttiotal, 82-83 tror jag det var. Sakta men säkert började jag skämmas för mig själv. Jag hade en rosa tjejcykel, som jag själv valt FAKTISKT! En rosametallic. Älskade saker som glänste. Varför det var så här vet jag inte mina föräldrar har aldrig påtvingat mig någonting jag har valt det själv. Och nej jag är inte homosexuell eller bög. Jag är bara färgglatt lagd. Har visserligen idag växt till mig... lärt mig gilla andra mer manliga färger... också. Rött hör ju till favoriten nu likt blodet, livets färg. Sossefärgen, den mänskliga färgen ;) Men blått är fint också. Vidare när jag tänker tillbaka så blev jag bortglömd av läkaren under mönstringen, han hade gått på lunch! Försäkringskassan har bytt handledare, jag har hamnat mellan två stolar i åratal. När jag äntligen hamnade på rätt ställe, Solhem och fick en psykolog slutade psykologen och jag fick en ny. Gruppen jag började avslutades på grund av att en ledare sa upp sig. Ny psykolog, ingen bra kontakt för mig och nu har jag gått i ovisshet sedan strax innan jul utan ett enda samtal. Svaret jag fick efter tre månader var att han gått på pappaledighet och efter detta börjat jobba i Alingsås den mesta tiden. Jag är alltså bortglömd IGEN! Gruppterapin och den kontaktpersonen som jag hade där, slutade också. Vad är det för fel på mig? Antingen är jag osynlig eller så luktar jag jävligt illa. Något måste det ju vara en förbannelse kanske vilar över mig. Jag har ju gått ur kyrkan men va fan jag borde ju ha rätt till det konkreta samhället ändå eller? Det är ju inte konstigt att jag inte syns och inte vill synas. Förmodligen är allt mitt fel i slutändan, jag vill ju inte synas så jag har gjort mig själv osynlig. Det är ju enkelt och man slipper andras hårda ord, omdömen, skratt och utpekningar. Jag har fått nog av allas bedömningar. Jag hatar mycket men jag hatar inte alla. Jag är en arg människa med mycket humor. Jag är en speciell person som borde accepteras för jag är den jag är. Kanske korkad men ganska smart när det gäller. Motsatserna bevisar anklagelserna Gör mig till en människa igen, låt mig få ta plats, låt mig få synas... om jag vill.

Dag 12666 - Insnöad i sitt kaos

Bitande kyla, mängder med snö och ett vackert solsken. Ändå sitter jag inne i lägenheten med kalla fötter och pyjamas byxorna på fortfarande. Scannar filmomslag trots olustkänslan i magen. Jag vill så mycket men gör inget av det, detta är också något jag vill men kan inte känna ro eftersom det känns fel?!? Skumt, skuldkänslor för att jag sitter och ägnar mig åt min hobby. Borde fixa lunch nu, vika in tvätten, ut i snön med barnen, städa, ut och gå. Skall nog försöka mig på ett benpass på gymmet senare i eftermiddag i alla fall. Dova, hårda steg hörs från ovanvåningen, barnen springer väl omkring i vardagsrummet och sysselsätter sin farmor. Ganska skönt med lite tystnad. Jennyh hälsar på en vän, äter smärtstillande och går bort sitt diskbråck eller ischias vet inte vad det är än. Men ont gör det utav bara helvete har jag fått lära mig. Frugan ringde precis på väg hem, får väl avbryta det jag sysslar med och göra något vettigare, börjar ju bli rejält hungrig nu. Skall försöka skriva oftare igen.

Dag 12605 - God Jul lite i förtid

Nu börjar julstämningen infinna sig. Har handlat julklappar idag och det gick förvånansvärt fort. Åkte iväg från röran hemma och fixade lite för att sedan åka hem och hämta familjen och åka på en tur till, mindre rolig. Jennifer stod i vagnen, ålade ur vagnen och skrek som en besatt! Detta utan skor på sig också, väl ur vagnen skulle hon kuta omkring och gapa tillsammans med Emil som absolut utnyttjade situationen då pappa, jag, var tvungen att jaga dessa monster med ilskan i strupen. Båda två skrattade och ropade "Du kan inte ta mig!". Sprang så det var omöjligt att få tag på dem, nästan. Fick tag på dem och gick raskt och ilsket ut ur affären med en ilsken blick åt frugan som jag tyckte sket i hela situationen, så var visserligen inte fallet eftersom hon stod i kassan ;) Men ändå! Nu infinner sig ändå lugnet, väl hemma. God Jul alla monsterdiggare, kanske ses vi i ett senare inlägg om man fortfarande lever!

Dag 12602 - Långsamt flyter livet fram

Frukost avklarad, solen skiner i den bitande kylan. Under femstrecket på termometern som skymtar genom den gamla fönsterrutan som härstammar från 1928. Ett fönsterglas med liv, det man skådar genom är något förvrängt ytan är inte helt perfekt glas, inte gjuten som dagens nya perfekta rutor. Jag spinner vidare och glider iväg i ordbajseri om något så oväsentligt, enligt de flesta, som glas! Men det är sånt jag kan sitta och fundera på ibland. Sjunka in i och drömma mig bort i. En annan tid. Vad såg man genom exakt denna ruta för åttio år sedan? Mycket har reflekterats och speglats i både ont och gott. Glas är ju ett levande material, glas flyter så med hjälp av jordens dragningskraft flyter alltså glaset nedåt mot fönsterbågens nederkant. Hur kommer då denna ruta se ut om hundra år? Om den fortfarande är kvar? Eller hur lång tid tar det för glas att förflytta sig? Skit samma, nu sitter jag här med en proteinshake, mintchoklad, skriver och lyssnar på "Queens of the Stone Age" mycket bra, ur den nyinstallerade begagnade Marantz cd växlaren. Två hundra riksdaler fick jag punga ut, ett par hyrfilmer kostade den mig inge större summa för en såpass fin spelare. Härligt med elektronik prylar, jag mår bra när jag ser dess vackra sken från displayerna och skymten av fina logotyper. Prylbög? Ja eller snarare prylhetero ;) fy fan vilken humor. Känner en svag doft av övervintrad deodorant som stiger upp från mina armhålor, kanske snart dax för en dusch. Jennifer är fortfarande sjuk, rosslig i bröstet och hostig. Men på bättringsvägen. Borde klä barnen och gå ut en sväng. Det är mycket jag borde och skulle vilja göra. Skulle vilja träna har ju för fasen inte tränat mer än EN GÅNG denna vecka. Det är för jävligt, mår som en skållad mås på grund av detta, när jag tänker på det alltså. Annars är faktiskt min tillvaro ganska behaglig. Trots att jag snart blir en hopplös sjukskriven och arbetslös människa utan framtidsutsikter. Men det kunde vart värre, man kunde ju varit död! Då hade man inte haft mycket att se fram emot. Nej tacka vet jag lönnfetma, migrän, socialfobi, skosulesjälvförtroende, stora öron, tunn hårighet, feghet, mesighet, blyghet, aggressivitet, skygghet, dålig självbild och en adlig snäll gris med mycket muskler. Den kontaktannonsen hade väl sålt som smör i solsken... eller? Nej förmodligen inte. Som smör i varmt potatismos tynar jag väl in i mängden av det som jag inte vill vara men är för rädd att stå emot. Jag vill vara som alla andra fast det är omöjligt och egentligen inget jag vill sträva efter om jag måste erkänna det. Olikheterna skapar en individ, men kan också skapa ett utanförskap! Där står jag. God Jul igen och fortsatt trevlig lördag.

Dag 12601 - Dröm och verklighet

Skön sovmorgon jag fick imorse. Somnade i soffan igår kväll till en episod ur "The Office US" säsong 6 vaknade i skenet av julgranen vid halv sju och stapplade mig till toaletten för att tömma blåsan sittandes samtidigt som jag borstade tänderna. Väl i sovrummet konstaterade jag snabbt att våningssängen i barnens rum stod ledig. Omöjligt att tränga sig ner i MIN säng då båda barnen låg på tvären och så också min fru nere vid fotändan. Nattetid styr barnen! Drömde mardrömmar, drömmen som påbörjades i vardagsrummet följde med mig hela natten, en sådan där jobbig dröm som tar tid att komma över. Man funderar en stund efter att man vaknat vad som är dröm och vad som är verklighet. Men nu en kopp kaffe, några mackor och en proteinshake senare vet jag vilken sida av julafton jag lever på, skönt!
Tittade på ett par avsnitt av "True Blood" Säsong 2 igår kväll. Serien tar sig är bättre än första säsongen. Lite överskattad, mer sex än skräck, typiskt USA när man skall provocera och tänja på gränserna. Men som sagt nu börjar spänningen stiga och obehaget infinna sig och Alexander Skarsgård, den av sönerna som är mest lik sin fader, är suberb i sin roll som den tusen åriga Viking vampyren.
Får se vart denna dag slutar, Jennyh skall jobba kväll och det blir väl endel tv ikväll förmodligen. Nedräkningen har börjat till dopparedan'...

Dag 12600 - Nu är det jul igen... snart

Nu är det jul här i vårt hus, julen är kommen hopp tra-la-la-la. Ja då var det dags igen, tiden går undan och firar nu andra julen på Orregatan, eller förretsen den tjugonde är det, då jag bott i huset alltså, sedan 1979. Jag har pyntat i år igen och har faktiskt gillat det, fått en skön stämning i kroppen och var ute i god tid. Fixade gran för några veckor sedan och idag fick Emil och Jennifer var sin tomte efter att jag kvällshandlat på Coop. Lite vitt glitter blev det också som smakfullt pyntar det mysiga och mjukt upplysta vardagsrummet. Trivs i juletid, med alla ljus och alla varma färger. Rött är livets färg, kraftfull och kännslosam färg. Blodets färg. Barnen är uppe sent idag eller snarare denna kväll. Snön faller mjukt utanför fönstret och Jennifer hostar och pratar hest. Hon har varit sjuk sedan igår. Haft en lugn dag hemma med barnen, hoppas jag slipper undan sjukdom nu. Känner mig rastlös utav bara helvete eftersom jag inte tränat sedan i tisdags. Hoppas på ett pass imorgon kanske. Ordnat med filmsamlingen i källaren de senaste dagarna, rensat ut lite gamla vhs-band som jag skall göra mig av med, sex lådor blev det ungefär 500 band. En massa kvar ändå. Tar plats, usch! Snart helg igen veckorna går så jävla fort, hoppas det blir en bra helg med lite glögg på fjärde advent. God Jul alla trogna läsare skall försöka mig på att skriva lite mer och framförallt försöka få till det någon gång innan året är slut... med en textrad menar jag.

Dag 12574 - Verklighetens berg och dalbana

Jag är tillbaks med några rader som grott i skuggan av mitt inre... Har hänt en del sedan sist. För ett par veckor sedan fick jag reda på att jag blivit uppsagd. Blev aldrig förvarnad eller informerad av arbetsgivaren vad som var på gång i företaget, dåligt. Nu känner man sig ganska vingklippt och utställd på hal is blottad på köldens bakgård. Vart skall jag nu börja? Är detta en ny möjlighet eller det forsatta spåret... Jag vet inte. Har haft både djupa dalar och perioder som varit riktigt bra. Nu är jag någonstans mittemellan. Trött, likgiltig och ingen större drivkraft. Min styrketräning har gått bra dom dagar jag haft ork. Känns sedan flera veckor som jag är på väg att bli sjuk men att det aldrig bryter ut. Denna mening känns väl igen för de flesta tycker jag hört det var och varannan dag. Kanske det är något som är ganska typiskt för oss nordbor, märk att jag inte använde ordet "typiskt svenskt" som jag förövrigt hatar, under denna tid på året då stor del av befolkningen känner sig höstdeppade.
Jennyh jobbar hela helgen så barnen och jag är hemma själva. Hade tänkt bege mig ner för veckans benpass idag lördag men lite osäker på om vågar ha båda barnen med. Har ju gjort det tidigare och det var en utmaning. Måste komma igång nu, fräscha till mig och gå ut en sväng... och så blir man avbruten...
-Pappa ja vill ha mer saft! Där står Ninni med sitt långa okammade hår och ber om att få påfyllning av kvarvarande Zingo apelsin i sitt immiga glas. Emil är törstig han också.
-Ni får dela på det. OCH SPILL NU INTE PÅ MATTAN!
Ett par minuter går...
-Pappa hör här, host-rap-host jag har hicka pappa, säger Emil och tjatar Pappa pappa! Varför? Du skriver Emil pappa, varför skriver du Emil pappa?
Jo det är roligt med barn, men dom kan gå en på nerverna ibland, speciellt när man försöker koncentrera sig! Får nog ta och gå ut en sväng... Hej så länge

Dag 12546 - Leklördag

Seg morgon idag, lite huvudvärk efter en sen kväll/natt med film och några 3,5:or. Men en rejäl brunch och lite bråk med stökiga ungar. Eftermiddagen spenderade jag och barnen på lekborgen i Knallerian. Jag satt i en timme bland massor av andra föräldrar som väntade, drack kaffe och pratade med varandra. Alla var där för att barnen skulle få leka av sig, Emil och Jennifer var till en början ganska försiktiga höll varandra i handen och tittade lite blygt på de andra vildungarna. Men det tog inte särskilt lång tid innan de kutade runt, åkte ruschkana och klättrade så att svetten rann. Själv satt jag med en kopp som jag drack upp de första fem minuterna sedan stirrade jag växelvis på mobilen och surfade lite, tyvärr sjöng batteriet på sista versen typiskt att jag skulle missa att ladda. Inget att vila blicken på, jobbigt att sitta ensam vid ett runt bord mitt inne i ett upplyst fik, fast det var inte så jobbigt ändå, här var alla ganska upptagna med att hålla koll på sina barn och inte många dömmande blickar mötte jag. Var nog mer jag, en uttråkad pappa, som försökte få tiden att gå genom att analysera andra i sin omgivning. Tog upp mobilen igen, tänkte att jag måste hinna ta några kort nu innan batteriet är helt dött. Men det är känsligt. Man vet aldrig hur andra föräldrar reagerar när man börjar fota, försökte bara få mina barn i linsen, blev några suddiga foton knappast ett enda där de var med ansiktet vänt åt kameran. Ryggtavlor, halvt ur bild, för långt avstånd. Skit samma stoppade ner telefonen igen. Satte mig på stolen, inte allt för bekväm. Inget mysfik precis, grått dassigt klinkergolv, lysrörsbelysning, tråkiga trästolar och bord. Men praktiskt och det är ju för barn. Barnen hade det jätteroligt i alla fall och det räcker för mig det andra kan jag lämna åt sidan det är bara något som får min tid att gå, något måste man ju ägna sig åt när man inte kan åka ruschkana eller hoppa i bollhav. Det hade ju sett konstigt ut! Då hade väl folk verkligen trott jag var galen...