En ganska bra dag idag trots sina motgångar som består till mestadel av värk i HELA kroppen. Lyckades genomföra ett träningspass som gick ok. Kom hem till en fesljummen bastu så fick vänta en stund och rakade huvudet och trimmade skägget så länge. Otroligt avkopplande för kropp och själ att ha möjligheten till bastu iaf en gång i veckan. Är guld värt! Sitter nu och eftersvettas med ett glas rött, blir inte mycket mer ikväll då jag skall upp tidigt imorgon, skall på utflykt med familjen på förmiddagen. Känns skönt att göra något tidigt då jag i normala fall under veckorna inte kommer upp före tio, mycket pga att förmiddagen är för jävlig när det gäller ångest och depression. Försöker sova bort den tiden så jag slipper fightas med den. Hjälper ju föga visserligen, men har ingen bättre strategi för tillfället. Medicineringen har ju förändrats en hel del den senaste tiden vilket i sig har ställt till problem. Påbörjat nya och ändrat doseringar hit och dit, massa värktabletter för kroppsliga problem vilket gör att träningen tar stryk. Så i det stora hela har senaste tiden (halvåret) varit åt helvete på ALLA plan. Hoppas nu och längtar efter en ljusning och en motsvarighet till alla mörka perioder jag lider av/har lidit av. Inte lätt att förstå för alla hur jobbigt detta i verkligen är, men att själv försöka ändra på det är oerhört arbetsamt. Det går inte att bara tänka positivt och sparka sig själv i röven. En överaktiv hjärna finns ju alltid där och det är den som spökar, det är ju den som styr resten av kroppen och det är den som är din värsta fiende då ni inte är överens! En herren på täppan situation där du som svag människa underkastar dig för att få lugn och ro... Vilket i reality betyder ännu mer helvete då du måste sälja din kropp till djävulen för att överleva. Att få sig själv att förstå vikten i att stå upp för sig själv och våga sätta gränser skall vara så svår, jag vill ju kunna säga nej och samtidigt vara en personlighet som kan befinna mig i sociala situationer och synas och kunna vara stolt över mig själv och "skryta" över vad jag har åstadkommit i mitt liv... nu har jag inget att skryta med förutom min filmsamling eller där ljuger jag. Jag har faktiskt mina fantastiska barn som jag älskar över allt annat! De finns där i alla väder, de får se alla mina sidor onda som goda, dystra som kreativa som glada, sovande som sprillande superaktiv! Jag har många sidor, fler än de flesta. Visst jag har åldersnoja fyller 40!!! nästa år och det känns för jävligt!!! Vad har jag gjort med mina senaste tio år? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag har förlitat mig på andra, vården exempelvis som satt käppar i hjulet många gånger. Kämpar fortfarande för att få psykolog något jag gjort i flera år. Utredningar på utredningar och svaret jag får är ett par nävar fulla med olika diagnoser. Jag är en svår person, men det har jag visserligen alltid känt också. Men det kan inte vara rätt att man 2014 skall behandlas så här! Plötsligt efter mångårig kontakt med psykiatrin inom Solhem Borås i diverse grupper, bra som dåliga, få höra av läkaren att "du är inte sjuk, du behöver bara sträcka lite på dig du som är så manlig och umgås lite mer med din familj. Vi avslutar alla dina mediciner" (Lamotrigin, Efexor...) och ser hur det går. Jag har en bestämd uppfattning att du hade det lite jobbigt på jobbet tidigare och att du låst dig idet"..... Bajskorv säger jag med mitt välutfomade vokabulär! Detta är nu ca 4-5 år sedan, jag har frågat om ny psykologkontakt under flertaget tillfällen men fått bakslag då Solhem säger att de inte har något att erbjuda då jag ej är mottaglig för mer hjälp. Jag får nu från februari 2014 min sjukskrivning omvandlad till sjukersättning då de tror att jag aldrig kommer att vara frisk nog att vara tillgänglig för arbetsgivaren. För mig ger detta mig ett lugn men det skapar mycket tankar och än en gång känner jag mig ganska nedtryckt i skiten, någon som är bland bottenskrapet, någon som bara lever på bidrag. Fördelen är väl att ingen jagar mig längre. Men jag har nu åter bett om att få en psykolog att tala med, det är under utredning enligt läkaren, men har inget hopp om att det skall leda till något positivt. Så nu förlitar jag mig på mina tabletter dagligen, vill bli av med värken, depressionen och ångesten. Vill hamna i en skön dimma där jag är mig själv och lycklig. Min räddning nu är ju att öppna medicinpaketet och få en stunds avkoppling, detta är fel men i brist av fungerande och bångstyriga läkare så gör jag det bästa av situationen för att inte förtvina från detta liv. Nu skall ingen tro att jag är fast i alkohol eller andra droger för att uppleva ett rus, för det är jag mot och det är starkt rotat. Jag har min träning som betyder mycket för mig och den tar stryk då jag inte lever rätt vilket gör mig fruktansvärt illa tillmods. Men eftersom jag har sömnproblem så blir det jämt en kamp. Hade jag bara varit gladare och haft en livslust hade allt fungerat så mycket bättre. Förra våren var jag inne i en träningsperiod som styrde allt annat, skötte maten och promenaderna och tränade fem dagar i veckan. Då hade jag markant ökade reslutat. Då mådde jag bra! Jag vill hamna där igen. Fan jag vill inte leva i denna PSYKOS!!!!! Åt helvete med alla falska vänner och in med de nya som man värkligen litar på och VERKLIGEN har kul med! Ni vet vilka ni är! Annars får ni fråga ;)
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar