Räknade precis ut att min trettondetusen dag infinner sig på fredag! Passande med min vanliga tur, kommer väl ha otur gånger tusen... Får akta mig för alla tusen vägbulor, stegar, speglar och alla andra fällor som finns därute. Slår storslam och för en gång skull kanske man hamnar i nyheternas uppslag ;)
Känner mig fruktansvärt osäker, vimsig, orolig och uppstressad idag. Hjärtat slår orytmiskt, händerna darrar som asplöv och kallsvett ut i fingertopparna.
(På radions P3 hör jag "Britta Perssons Toast to M" fan va bra den är, äntligen kunde låten få sitt ursprung memorerat i mitt huvud, tack P3 spellista :)) (Bara en liten ()).
Fisljummet kaffe gör inte mig lugnare snarare ännu mer nervös. Det kliar i hårbotten och allt känns som jag står inför livets brant. Utan livlinor försöker jag hålla balansen, tappar jag fästet faller jag i evigheten tyngdlös. Kan inte andas, det smärtar i bröstet och kittlar på samma gång när lungorna skriker efter luft utan stenkross fint som snus. Misslyckade försök gång på gång. Känns lika hopplöst som när "Volbeat" försöker hitta den absolut coolaste djupaste machorösten i "Heaven Nor Hell" på bekostnad av framförandet av texten. Allt blir en gröt av all skit i ett avloppsrör som ekar in i mitt öra om och om igen alla misslyckanden slår mig gul och blå. Repeat knappen har hakat sig och ekorrhjulet är välsmort och verkar aldrig stoppa. Jag kan inte koncentrera mig och tacka nej till nya måsten som jag lägger på hög. Högen med måsten tynger mina axlar, jag vet att jag aldrig kommer göra dem eller snarare klara av dem. När jag nu skriver gör sig allt mycket tydligare igen och jag mår snarare mer skit nu än för en stund sedan. Mina händer skakar något så in i helvete så det blir svårt att träffa rätt tangenter. Igår gjorde sig min "sjuka fas" sig mer påmind då det efter lite fingerräkning visade sig att porten till detta helvete jag nu lever i öppnades när jag fyllde tjugotre! Alltså mitt trettonde år borde göra mig veteran inom området. Helvete lika lång tid till så fyller jag gubbe!!! Bortkastade år, mitt jävla ältande och självömkande har inte gjort mig något gott. Min ålderskris finns där ständigt. Jag är rädd för att bli gammal och snart är tiden ute. Hur långt ha jag kvar? Livet består av tjugoniotusen dagar... som Mads Mikkelsen säger i reklaminslaget för något resebolag. Om det är så har jag förbrukat en stor del redan. Usch vad det känns för jävligt, så förbannat deprimerande. Nu orkar jag inte skriva mer, satan viskar i mitt öra, tror jag blir galen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar