Dag 12869 - Screw you guy's, I'm going...

Den senaste månaden har varit mer  turbulent än vanligt. Det känns som det mesta har vänts upp och ner, fast en del till det mer positiva. Gränsen var nådd för några veckor sedan, jag borde väl i en sådan situation helt tappat kontroll och fattning men känner mig, nu när jag tänker tillbaka på det, ganska fokuserad och skärpt när allvaret knackar på dörren och det inte i första hand är mig det handlar om. Jag har väl efter detta kännt mig både besviken, arg, ledsen och likgiltig. Har svårt som vanligt att visa känslor utåt, de mer känsliga menar jag. Sväljer allt mer tills det är överfullt och kokar över, sedan går det ett tag igen tills det är påfyllt igen. Jag har ifrågasatt mycket av allt runt omkring mig, nu känner väl jag att en mer hälsosam livsstil infunnit sig och det känns oerhört bra och stärkande. Försöker satsa på det viktiga och välja bort endel av de infekterade. Jag har en hyffsat bra dag idag, trots att det är söndag. Visserligen är jag ganska passiv, jag vill  och borde göra massor av saker. Men solen skiner och lite färg kanske kan fastna på den vita huden som en bekräftelse på att jag fortfarande lever. Än har jag inte ruttnat bort, än lever livet fast ganska dämpat och nedtonat och ibland ganska övervakat och inrutat i all sin tristess. Lagom roligt, lagom tråkigt, ibland redigt bråkigt och utan någon större förhoppning om framtiden. Hoppfullt? Nej. Nu börjar jag dala ner känner jag, hamnar alltid här när jag börjar fundera. Det skall jag inte gör för mycket... Fast det behövs ibland, men vad skall jag fundera på? Vad är vettigt? Vet inte...

Dag 12826 - En ny diagnos vad gör det för skillnad?

Det var fan vilken tid jag haft. Om jag skall beskriva den med ord så blir det långt och tråkigt... Men jag försöker. Skall inte dölja att jag haft fina stunder. Campingen på den Bohusländska kusten var helt underbar. verkligen helt underbar. Barnen var hos farmor och farfar och njöt av vad sommaren hade att erbjuda på västkusten. Men senaste veckan har varit för jävlig. Riktigt jävlig. När det känns som lungorna är fylld med en ballong fylld av DÖD. Lite förtydligande, jag vaknar varje morgon, kroppen värken, svårt att röra mig. Axlarna har ingen kraft, huvudet i explosionsläge, vad är meningen? Häller i mig en kopp kaffe äter ett halvt dussin ägg och hundra gram bacon och en protein drink. Massor av medicin och ögnar stressat igenom tidningen. Vad blir bättre av detta??? Öppnar fönstret, sätter på fläkten på nummer två, hoppas medicinen och smärtan från spikmattan skall hjälpa mig framåt. Mattan är faktiskt underbar, inget ny påfund trots det ökande intresset hos normalbegåvade och medelinkomstagare. Det ger mig lugn och smärtan ger mig ett lugn från övriga åkommor. Men de senaste dagarna har den dödsfyllda ballongen terroriserat mina lungor. Paniken är oundviklig. Den kittlande känslan som sprider sig som en löpeld via kroppens vener är ett helvete. Jag försöker slappna av, men det är omöjligt. Jag vill dö. Jag vet inte ur jag skall bekämpa denna Jag orkar inte mer, plötsligt börjar ungarna skrika... VAD I HELVETE ÄR DET NU!!!! Ilskan finner inte sin begränsning. Huvudet exploderar, snart! Det gör verkligen det. Blixthuvudvärk! Hur sjuk är jag? Varför i helvete existerar jag? Jag har ju satt två fina barn i världen, men vad mer behövs jag till? Snaran stryps åt allt hårdare. Jag ligger raklång i sängen. På spikmattan igen, krampaktigt, hoppas på hjälp. Smärtan kanske tar mig vidare, kanske, kanske. Smärtan är skön, den är avkopplande. Men jag har svårt att andas. Armarna börjar domna. Jag börjar bli otålig, stressad för vad andra tänker, kommer tänka. Jag måste skärpa mig, allt handlar om vad jag tänker, känner och upplever. Felet är mitt. Det är det jag måste leva med. Det är det svaret jag kommer få. Orkar jag med det? Det kvittar vad jag får för diagnoser, jag är lika deformerad ändå. Min läkare  , min nya läkare informerade mig efter några nya tester att jag är bipolär... bajs också! Men vem bryr sig?

Dag 12812 - Poolvecka

En vecka fylld av ångest, bad, sol, träning, myggbett, mer sol, lite öl, fiske, lite regn, semester, ilska och nästan ett helt vanligt Svensson-liv. Legat på latsidan vad det gäller att skriva och måla tyvärr. Men utställningen i Strömstad på Karlsgatan 18 är öppen och det verkar som i alla fall ett par stycken tyckt att endel av mina verk varit "skrämmande", "kännslofyllda" och... Får se var det slutar. Kul är det i alla fall att få ut lite av sina verk. Badat som aldrig förr senaste tiden, legat och latat mig i poolen på en luftmadrass och bara sugit åt solens strålar. Sitter på en nytorkade utestol och njuter av en ganska stark kaffe med mjölk. Sommardagen den 17 juli är njutbar strax ovan 20 strecket.

Dag 12784 - 35 år och 2:a Kungabröllopet

Åren går så in i helvete fort, redan trettiofem och det känns som alla människor i min omgivning är yngre. Men jag har ingen ålderskris... än. Nej faktiskt inte, trots att håret börjat bli tunnare, gråa hår börjar dölja sig bakom mina gigantiska! öron... Vad gjorde jag åt detta? Rakade av mig håret förstås. Kan ju knappast dölja flinten med en kippa. Men som tur var har jag inget bowlingklot till huvud och inte är det särskilt konformat heller. Det första folk börjar tänka på är INTE månlandningen, inga kratrar eller håligheter utanpå huvudet i alla fall. Nej det enda som finns där är skäggstubb och några leverfläckar... Det får jag leva med. Dagen D med stort K som i Kungabröllop infaller för andra gången i min livstid. Första var 1976 min ett årsdag, alla glömde bort mig för att ägna intresset åt monarkins värld och flärd, glamour och överdådiga lyx. Rövslickeri och nervösa skitattacker förekommer nog lite varstans i huvudstaden denna dag hos folket som har ansvaret vilande på sina axlar. Undrar hur Victorias andra hälft känner sig idag, har han tagit en grogg för att lugna nerverna? Eller har hovets husläkare skrivit ut lugnande? Plastikkirurgen svettas nog febrilt över att sy tråden skall hålla Daniels leende hela den stora dagen. Men hur har make-up artisterna lyckats sminka Victoria så gammal? Eller jag menar tantlik? Eller så lik sin ömma moder... Otroligt vackert... eller... Smaken är som den kluvna delen baktill. Kanske var fotografens fel som tog bilden jag såg i Borås tidning... Eller tryckfelsnisse som inte hade koll på nyanserna. Hoppas dom lever ett långt och lyckligt liv och inte skiljer sig eller trillar av pinnen inom närmsta framtiden så det blir ett bröllop till på MIN födelsedag under resterande tiden av mitt liv! Grattis i alla fall familjen Bernadotte, vilken tur att ni födde fram ett så vackert och välskapt barn, tänk om hon hade varit homosexuell, handikappad eller bara en vanlig bonnraggare! Vad hade hänt då? Får en kungafamilj ha sådana brister?! Vem vet familjen kanske har ett fjärde barn vid namn Molgan, alkoholiserad transvestit med klumpfot och simhud mellan fingrar och tår. Landsförvisad till Transsibirien utan kontakt med omvärlden! Sanningen finns där ute. Hoppas alla har en fin dag för det skall jag ha!

Dag 12778 - Självmord är inte lösningen

Satan i gatan va livet är som en berg-och-dal-bana. Ena dan är allt som en dans på rosor och andra rena sjävmordsdan. Men hur skall man gå till väga? Piller? Eller skall man göra något annat, något mer brutalt, splashas framför ett tåg, hoppa från en hög klippa, springa naken på norrby, eller klyva sig själv med en motorsåg? Låter inte så lockande något av det. Om sanningen skall fram så vill jag inte dö, absolut inte. Trots mina sinnesjuka drömmar och... resten av mig själv. Jag har ju faktiskt massa sjukt normala människor runt mig. Brorsan Hans, min fru Jennyh och mina underbara barn och flera andra också förstås. Min bror har ju sin sjuka humor och den är ju räddande många gånger. Jag tror inte min tid är kommen än, inte just nu. Skall leva ett par decennier till.I'll be back.

Dag 12766 - Sommaren i mitt hjärta

Underbara sommaren är äntligen här. Solen, dofterna, färgerna, värmen, vinden, fåglarna, ljuden, avgaserna som ligger tungt över den brännheta asfalten. Hundskiten i gräset, myggorna om kvällarna, åskregnen, huvudvärken, grannsämjan, vänliga människors hårda och elaka blickar, solbrännan röd som chili, den utspillda ölen på bordet, barnskriken, fisketurerna, trassel, bottennapp, ro utan åror, flugor i kaffet, härsken mat, smält ost, varm bil, blinkers som inte fungerar, bråkande barn, inga badbyxor, havet, hemlängtan, boråsare, svenskar, frisk fläkt, norrmän, vindstorkad tvätt, sköljmedel, fågelskiten i håret, bajsblöjor, bakfylla, vätskebrist, jävla kräftor, nubbe... not, klippt gräs, syrenberså, å vad skönt det är med sommaren i alla fall...

Dag 12753 - Att tackla sin bistra vardag... en handbok för den hunsade

Då var det den nittonde maj, igen, Jennyhs födelsedag den trettionde i ordningen. Blir lite kalas i eftermiddag/kväll. Emil och jag var uppe med hönan och sjöng för fulla muggar och serverade kaffe, juice med fruktkött (viktigt!) och en macka eller två. Klarade mig helskinnad som tur var, hon hade vaknat på rätt sida... vilken tur. Puh! Nej skämt och sido efter en örfil eller två så fick jag springa med svansen mellan benen ner till dagis och hysta in barnen till sina dagliga aktiviteter för att senare rusa likt blixten till hemmets trygga vrå igen, eller inte. På med förklädet och börja fixa och dona allt för att min donna skall vara belåten... Snabbt bereda vägen ner mot solariet för att dölja de värsta stress utslagen... Blev inte bättre :( Bajs! Har nu avnjutit en gigantisk macka med en stor kopp kaffe i den kvava och heta vårsolen. Hjärtat slog bara i hundraåttio, svetten pressas ur mina ansiktsporer och ringer längs ryggraden i floder, det falska leendet och svårtolkade ljud samsas om att ströma ur mungiporna samtidigt som jag kippar efter andan. Allergi snuvan gör sig påmind, tuggar frenetiskt på den satans mackan som mest liknar en massiv träbit där någon tappat lite gammal sallad, härsken ost och några gamla tomater som sett alltför mycket av dagens ljus, därav soltorkade tomater... Gott! Man skall vara nöjd med det lilla, kaffet var ju gott i alla fall om jag får säga min mening...

Tänk vilken tur att man, i detta fall jag, inte har det så här. Min fru är alldeles förtjusande och ömsint, givmild och en god moder. Men det var med skrattet i halsgropen som jag spann på, det var kul att för stunden sätta sig i underläge till tusen och låta sig hunsas av tankar och maktövertag. Jämställdheten är väl något bra i alla fall, oftast... bara man slipper skala potatis... det kommer jag få äta upp ;)

Dag 12752 - Grupptid... fritid...

Har avslutat mitt skulpterande för en halv timme sedan. Tre stycken blev det varav en som jag är hyfsat nöjd med. Ett öga, närbild ev ett öga. En ansiktsmask, typ avskalad hud... Likt Leatherface mask i "The Texas Chain Saw Massacre". Makaber tycker en av mina handledare att jag är eller jag uttrycker mig makabert. Det kan förvisso vara sant, då jag gärna visar den sidan i mitt skapande. Känns bra, viktigt och känslomässigt rätt. Uttrycker ilska och de obehagliga, äckliga, skrämmande, sorgsna och ledsna tankarna som far runt i kroppen, huvudet. Eftersom jag skulpterade snabbt idag så fick jag denna fritid och tog mig då friheten att påbörja detta inlägg. Jag fotade till och med av mina alster! Skall brännas sedan får se om de håller.
Hemma igen, möblerade om inför Jennyhs trettioårsdag som infaller imorgon den nittonde, precis en månad min trettiofem årsdag. Finns en del kvar att göra, stressen gör sig påmind måste jag erkänna. Men det som skall hinnas med hinner jag väl med. Om inte så halshuggs jag väl inte i alla fall, förhoppningsvis. Märks väl om det kommer ett nytt inlägg eller ej ;)

Dag 12743 - Sofflandet

Söndag = Klibbig, seg, panik, andnöd, ångest, hopplöshet, hjärtklappning, utblottad, skygg, ljuskänslig, deppig, meningslöst, magsmärta, blytung, snurrig, ekorrhjul, värk, jävla skit, helvete... orden kan staplas på hög i evighet. Känslan av att begrava sig själv i soffan djupt under kuddarna, filtarna och allt annat som inte skall vara där är befriande för en sekund. Gömma sig från omvärlden, gömma sig från kontakt med andra, fly ljuset i väntan på nattens underbara mörker. Där är jag hemma, där kan ingen se mig. Där får jag vara mig själv för en stund. Jag hamnar alltid här igen hur bra allt än känns för en stund, när jag nosar på toppen slinter jag och faller tillbaka i djupet. Tappar fotfästet och är tillbaka i mardrömmarna. Det tar tid innan jag vågar igen, vill inte visa mig, vill inte tro att jag har en betydelse, vågar inte lura mig själv att tro på att jag är någon som kan, vill eller vågar att våga. Känner mig så jävla misslyckad och missförstådd. Gör bara bort mig om och om igen. Nu vill jag lägga mig i soffan igen under de varma kuddarna och fly allt. Eller kanske skall jag gå ut i trädgården, det är ju trots allt en fin söndag. Kanske finns det en ljusglimt i denna ångestfyllda söndag...

Dag 12740 - Ilsken, skygg & gillar mysiga hemmakvällar 30+

Känner mig tvungen att skriva några rader, inte haft lust den senaste månaden. För det mesta har tiden varit bra, men det har funnits helvetesgropar vid ett par tillfällen då jag mått ordentligt dåligt och vart förbannad. Konflikter som är jobbiga att lösa och som jag gärna drar mig för att möta. Hamnade i lite turbulens tidigare i veckan då jag tyckte att jag vågade säga min mening, men den uppskattades inte av andra. Jag blir lätt arg när jag blir ledsen, pressad, stressad och utsatt. Mitt försvar istället för tårar är ilska, ilskan är inte lika "svag", fånigt? Ja! Typiskt manligt beteende? Förmodligen ja. Är jag extremt manlig och macho? Nej!!! Känner mig väldigt utanför i sådana konstellationer. Men hur som helst känner jag mig väldigt utsatt och öppen för andras omdömen och helt utblottad och försvarslös i en sådan situation och det kan jag gärna vara utan.

Tycker att senaste veckorna varit bra förövrigt, träningen har fungerat bra orken har kommit tillbaka och har skött det mesta enligt planerna gällande sömn, kost och planerade träningspass. Träningen är betydelsefull och det stora intresset vid sidan om filmsamlandet, vad beträffar mina hobbys vill säga. Den andra viktiga faktorn är ju helt klart barnen som jag spenderar mycket tid med också. Men det har varit extremt jobbigt periodvis, jag har svårt med mitt tålamod när prövningarna är tuffa. Trotsålder kallas det visst, trycker visserligen att barnen ALLTID varit i trotsåldern sedan de reste sig upp och började använda benen. Insomningen är väl tuffaste perioden på dygnet, irritationen bubblar som en tryckkokare i mitt bröst när klockan börjar närma sig tio och varje minut därefter är bara för jävlig och inverkar på minuskontot av vuxentiden. Satan i gatan vad arg man kan bli!

Imorgon är det fredag, tror och hoppas det blir en skön helg, snart bär det av för dagens ryggpass. Solen skiner utanför fönstret och det är dags för mig att tvätta sömnen ur ansiktet. Gruppterapi imorgon, skall bita mig i skägget och bege mig dit är det tänkt. Fast det känns inte särskilt lockande, en mycket motig period på det psykiska planet. Åt helvete med alla jävlar som förtjänar det ni andra kan fortsätta och njuta av mina kärleksfulla tankar och min mjuka personlighet... så länge den varar...