Dag 13097 - Satans sändebud har greppet om min strupe

Fan va skönt det hade vart att vara helt ensam ibland. Andras krav som jag måste uppfylla för att andra skall vara nöjda. Ingen idé att försöka öppna sig då det tolkas som att jag bortförklarar och inte vill!!! Så förbannad och bedrövad, ledsen och tyngd inombords. Mina steg uppåt faller snart tillbaks då jag börjar se en ljusning. Dalarna är branta och satans ensamma. Tvetydigt, jag vet. Men det känns ensamt oftast och sorgsen. Men vet ingen annan utväg som känns trygg än att sluta mig just då. Haft en hel del positiva perioder de senaste veckorna, men samtidigt haft snabba dalar. Jag har ju problem att säga nej, ingen nyhet. Men det medför nästan alltid problem för mig och hinder som jag själv bygger upp. Kanske inte hinder för andra men för mig är de milshöga. Just nu borde jag känna mig fruktansvärt förbannad, utåt menar jag, men istället svalde jag ilskan och föredrog tystnad. Har precis varit på ett samtal inom psykiatrin och för mig var det bra och gav mig lite riktningar. Men raserades ganska fort då andra runtomkring mig visade sig oförstående, besvikna och små irriterade. Varför? Det är väl inte andra jag skall behöva göra nöjda jämnt? Eller? Måste jag alltid tillmötes gå andra för att göra livet smärtfritt och smidigt? Fan va allt känns motigt IGEN! Nu har jag ingen lust till någonting. Jävla förbannade helvete!!! Skit ner er alla satar och ge fan i mig. (Menar inte så ordagrant, önska ingen något ont, kändes bara bra att få utlopp för lite aggression)