Dag 12963 - Mitt huvud på julbordet vore en lättnad

Hur kan man bli så jävla förbannad? Att ilskan kan ta sådan överhand är otäckt, ilska kan vara bra ibland men den är tärande i längden. Jag känner mig inträngd, utsatt, attackerad och som en måltavla för all jävla skit som finns! Ilskan blir oövervinnlig, det är den enda utvägen för att inte gå under ännu mer. Jag krälar på botten under malarna och äter skiten från alla andra som lever på sin livsvåg av lycka. Känslan av underlägsenhet är fruktansvärd. De flesta tycker väl jag är självömkande, en tragisk figur. Jag tänker bara på mig själv. Mannen med fritid som många andra skulle drömma om. Döm mig om ni vill, jag tar åt mig. Det gör jag alltid. Det är det min tid går till.Att jag har någon vid min sida är ofattbart. Jag förstår inte att någon överhuvudtaget orkar med mig. En sådan jävla loser som mig. Jag är mannen utan framtidstro. Jag lever för stunden och inte en sekund längre. Absolut inte en sekund längre.Sitter här med hjärtat i halsgropen och oroar mig för närmsta sekund som komma skall. När blir livet bättre? När blir det förändring? Ena sekunden känns det bra och andra ett rent och skärt helvete! Grisen på julbordet har det bra, där är min framtid. Jag är en gris! En julgris! God Jul på er hoppas livet finns kvar ett tag till.