Nu var det bra länge sedan jag skrev något. Lusten har inte funnits där, fastän jag kanske behövt många gånger. Senaste dagarna har inte varit allt för bra, har mått ganska dåligt varit nere, instängd och ilsken utåt. Har varit ganska tålig gentemot barnen trots allt. Mer känt irritation mot andra i min omgivning. Lättretad och vill helst vara för mig själv. Det mesta känns som en motgång, bilproblem - här känner jag mig fruktansvärt handlingsförlamad då jag inte är kunnig och vet hur jag skall göra för att lösa problemet. Ständig trötthet och en förskylning som inte riktigt vill bryta ut. Känner inte riktigt att det är rätt att träna med halsont, fastän det nästan är borta nu om jag känner efter. Är inte med mycket glädje jag stiger upp varje morgon fast jag är tvungen. Igår somnade jag på spikmattan på förmiddagen. När jag vaknade la jag den åt sidan och somnade igen. Seg som kola steg jag upp vid lunch och försökte få i mig något. Spänningen mellan gnabbet och den obligatoriska dödstystnaden mellan frugan och mig är tärande. Sura miner och bitska kommentarer tär som satan. Hatar stoltheten som vi båda har, ingen vill ge sig. Viljan finns inte. Det som sägs är sånt som måste sägas. Tystnaden i bilen skapar känslan av en främling jämte mig. Då blir jag blyg, tyst och pressen att jag måste säga något. Precis så som jag känner mig när jag vistas ibland främlingar, det som jag lider av och alltid gjort. Ångesten börjar smyga sig allt närmre, depressiva tankar allt mer påtaglig. Måste städa, måste tvätta, måste diska alla jävla måsten som aldrig blir färdiga som att torka en bajskorv ren!Helt omöjligt att bli färdig, det blir ju aldrig bra ändå, alltid något som är fel trots att ingen är felfri men inte har den insikten. Lättare att se stickan i någon annans öga än bjälken i sitt eget... Vad gör jag i dessa stunder? Helst drömmer jag mig bort i filmvärlden... skulle vilja måla också... Gruppen "Uttryckande konst" är nog bland de bästa terapier som jag gått i, här får jag uttrycka mina känslor utan gränser och det är tillåtet, ingen kritik att jag är fel eller gör fel. Underbar känsla, men den är svår att bära med sig. Fotsule-nivåns-självförtroende gör sig påmint! Helvete! Orättvist, men bara jag bär på skulden och skammen för att jag är som jag är... Livet är ett helvete ibland fast inte så mörkt som man kan tro... Jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar