Halsbandet 1 del 1.VOB

Busringningar - Bingolotto

Dag 12971 - Dan före dan... dagen då Halsbandet fann sin rätt!

Sitter här på röven framför uppesittarkvällen på tv4 och spelar Bingolotto. Ingen vinst än och förmodligen ingen i sikte heller. Har rotat i mina gömmor efter mina gamla amatörfilmer som jag och mina polare gjorde för ett antal år sedan. Till min glädje fann jag det jag sökte. Halsbandet, den första från 1995 som jag nu styckar upp i fem delar för att den skall kunna läggas ut på Youtube. Som bonus kommer även inledningen till Halsbandet 2 som aldrig blev färdig. Trodde ända tills idag att den klippningen inte existerade längre. Men en gammal VHS kopia fanns allt i min ägo. Två stycken till och med med två olika soundtracks. Hyffsat snyggt klippt tycker jag nog att det är trots allt. Fan vad jag saknar att filma. Skrev till Fredrik häromdan, Fredrik en av mina gamla filmpolers, om att göra en uppföljare till 1997 års kultklassiker Scarf-Face vs Harry Callahan som vi snabbt och enkelt gjorde under snöstormen det året. Den nya skall vi försöka filma nästa vecka Scarf-Face2 - The Return of Uglyface. Får se hur det blir men det hade vart groteskt kul. God jul på er och hoppas ni kollar mina länkar på Youtube där mina klassiska filmer ligger :) Under kvällen dyker alltså efterfrågade Halsbandet 1 & 2 upp. Mitt namn är MrMannaja!

Old balloon popping grandpa

Dag 12963 - Mitt huvud på julbordet vore en lättnad

Hur kan man bli så jävla förbannad? Att ilskan kan ta sådan överhand är otäckt, ilska kan vara bra ibland men den är tärande i längden. Jag känner mig inträngd, utsatt, attackerad och som en måltavla för all jävla skit som finns! Ilskan blir oövervinnlig, det är den enda utvägen för att inte gå under ännu mer. Jag krälar på botten under malarna och äter skiten från alla andra som lever på sin livsvåg av lycka. Känslan av underlägsenhet är fruktansvärd. De flesta tycker väl jag är självömkande, en tragisk figur. Jag tänker bara på mig själv. Mannen med fritid som många andra skulle drömma om. Döm mig om ni vill, jag tar åt mig. Det gör jag alltid. Det är det min tid går till.Att jag har någon vid min sida är ofattbart. Jag förstår inte att någon överhuvudtaget orkar med mig. En sådan jävla loser som mig. Jag är mannen utan framtidstro. Jag lever för stunden och inte en sekund längre. Absolut inte en sekund längre.Sitter här med hjärtat i halsgropen och oroar mig för närmsta sekund som komma skall. När blir livet bättre? När blir det förändring? Ena sekunden känns det bra och andra ett rent och skärt helvete! Grisen på julbordet har det bra, där är min framtid. Jag är en gris! En julgris! God Jul på er hoppas livet finns kvar ett tag till.

Dag 12963 - Julljus och värme

Sitter på röven och spanar efter julklappar. Upptäckt att det är väldigt smidigt att göra det hemifrån när man är så folkskygg som jag. Grannfejden brusar i bakgrunden. Läste precis på Facebook att en gammal kompis precis avslutat Varuhuset säsong 5, blev fruktansvärt sugen måste jag skamset krypa till korset med. Började för ett tag sedan se säsong 1 och "glömde" sedan av resterande. Skall nog försöka ta upp det igen och se om jag tycker det är lika fängslande som jag en gång tyckte.

Julgranen pryder redan vårat vardagsrum, mysigt färgglatt ljus och gnistrande glädje sprider sig. Jag har tagit ansvaret att vattna granen dagligen, precis som förra julen (och det är väl säkrast) hoppas den håller sig lika länge i år! Har faktiskt känt mig ganska bra det de senaste veckorna, fast med vissa nedgångar då det varit bättre att vara död. Dalarna är fruktansvärda, djupa och destruktiva. Ilskan tar då överhanden och hoppet finns inte inom det närmsta ljusåret. För tillfället är allt ganska stabilt, julen hjälper mig att fly verkligheten. Förföras av färgerna och allt ljus, det underbara ljuset! Låt ljuset bestå!

Mean Machine (a ka Driller Killer 2)

Baletthororna (a ka The Ballet Whores from Hell)

Trailer for "Hard Times" (1975), starring Charles Bronson

Dag 12943 - Fast i nätet

Ilsken igen, jag känner sådan frustration över att inte människor lyssnar när jag pratar, när jag tycker jag försöker förutse problem. Stressad, pulsen slår hårda snabba orytmiska slag. Känns som jag försöker andas i ett vakuum, kippar efter andan kraftlöst för att hålla mig kvar på banan. Det är fan i mig inget som hjälper, det blir aldrig bättre. Det har varit en stressig dag idag också hade möte med försäkringskassan, min kontaktperson på ABC och med min läkare, som givetvis hade fått förhinder. Kändes som allt rasar ännu djupare, detta mötet var viktigt men nu får jag vänta tills efter helgerna och in på det nya året. Satans jävla skit. Vart jag än vänder mig går jag i motvind, den piskar mig i ansiktet och aldrig blir jag härdad. Det drar mig bara längre och längre in i min depressiva vardag. Jag kan inte ta mig för något, vet inte vad jag skall göra. Till och med styrketräningen känns motvillig. Så har jag inte känt på flera år. Men jag försöker ändå. Detta mörker är för jävligt. Mina händer skakar och jag har svårt att träffa tangenterna rätt, måste koncentrera mig jag måste! Det är svårt med ett huvud som översvämmas av tankar. Värk och skuld, ångest och ledsamhet krockar med ilska och missnöje. Misslyckanden staplade på hög. Det enda positiva idag är väl att en av de stora rötterna till allt helvete jag nu har och haft de senaste tio åren kom upp till ytan. Jag har inte vågat prata om det på grund av skamkänslor och att alla i min närhet i många år tyckt att jag skall sluta älta!

-Du är bitter och du gräver ner dig.
-Du borde se framåt och lämna det gamla bakom dig!
-Ta dig i kragen, du är ju en fin människa som inte kan må dåligt!
Alla helvetes idiotiska kommentarer jag fått från människor som tar allt med en klackspark, livet är inte en dans på rosor snarare på taggarna där jag fastnar och bara kan skymta det ljuva livet. Trampad på, är den mänskliga stegen som skyddar andra från att fastna i törnarna på deras väg mot ett värdigt och lyckligt framgångsrikt liv. Jag kan inte trampa på någon fast jag ibland skulle vilja. Jag bryr mig om, eller snarare jag gjorde det. Nu bryr jag mig inte särskilt om någonting, det mesta passerar mig mest förbi. Är jag elak? Kanske det men vad fan skall jag bry mig för när ingen annan gör det. Jag ältar och gräver ner mig. Hatar fast jag borde uppskatta och älska det runt mig. Jag älskar mina barn det gör jag faktiskt, men jag skäller också. Vill inte vara farsan som barnen har respekt för för att de är rädda. Jag hatar farsor som skall vara hårda och militäriskt disciplinerade. Jag sitter på en flotte som följer de meterhöga vågorna toppar som möter avgrundsdjupa dalar. Allt känns problematiskt och jobbigt, allt är mörkt och kroppen smärtar och känns döende. Fan vad allt är skit. En kopp kaffe till skadar inte.

Dag 12934 - De osynliga ärren

Sitter i dunklet i källaren, djupt nedsjunken i soffan i hemma biorummet. Mycket svag belysning från vägglamporna som får mig att kunna skymta av vad som döljer sig i mörkret. Jag mår dåligt, mycket dåligt. Känner mig oerhört nedstämd. De tunga fotstegen uppifrån lägenheten tolkar jag som stressiga, Jennyh måste vara stressad. Hon har en vän som hon inte träffat på länge på lunch, jag lagade maten och förberedde, plockade hastigt i ordning och försvann ner i källarens mörker där jag som sagt nu sitter. Jag vill gömma mig, det känns lite bättre, känner mig lite lugnare. Kuddarna runt mig skyddar från omvärlden. Dämpade röster, skratt. Jag vet inte hur jag skall känna mig i förhållande till dem. Jag vill vara ensam samtidigt som jag känner mig feg. Men jag vill inte blotta mig, visa mitt misslyckade jag. Orkar inte konfrontera, spela och vara intresserad. Det går inte. Jag är arg, bitter och ledsen. Fruktansvärt tung inombords. Jag kan inte dela den känslan med någon, jag kan bara visa ilska det är jag bra på. Jag är bra på att förpesta och förstöra. Fast jag kan skratta det vet jag jag kan skratta ibland. För att snabbt dyka ned till motsatsen. Inte gråt, inte utåt i alla fall. Inåt gråter jag som ett litet barn. Snart drunknar jag, lungorna fylls sakta tills de spricker. Kroppen kommer explodera av känslor som jag svalt. Det kittlar i bröstet, panik utbrister och obehaget sprider sig i kroppen. Allt ljud omkring mig förstärks till skadliga decibel. Jag skulle vilja greppa mina käkar, gräva in fingernaglarna i gommen och slita mig i stycken, smärtan i huvudet kanske skulle försvinna, kanske. Såren i handflatorna är upprivna sårskorpor från ny klippta naglar som grävt sig in till benet. Naggade tandrader efter alla mardrömmar. Brustna blodkärl efter alla ilske utbrott. Ärren kan göras många, de osynliga ärren. Dom finns där och dom försvinner inte.

Dag 12917 - Happy Happy Halloween...

Halloween, melodin som alltid spelas upp i mitt huvud härstammar från den mindre bra Halloween III: Season of the Witches, som förövrigt inte har mycket med de andra Halloween filmerna att göra mer än titeln. En ondskefull leksakstillverkare säljer leksaker och hypnotiserar barn via en enerverande reklamsnutt, som består av en melodi (Happy happy halloween...) tillsammans med en blinkande pumpamask. Hans ondskefulla plan går ut på att döda alla barn! Resten får ni se själva om ni är intresserade. Länken: Happy Happy Halloween-truddilutten!!!

Tillbaks till verkligheten, barnen har idag fått ansiktsmålning av min duktiga fru, Ninni ville vara tomte?! hon fick bli en ondskefull tomte blev riktigt bra. Emil ville vara Indiana Jones (ytterligare ett icke så skrämmande tema) Men han fick en kraftig skäggmålning och det blev ju ganska skrämmande på en lite femåring på en och tjugo lång. Fina blev dom i alla fall. Jennyh själv tog på sig ett gigantiskt afrokrull och sedan begav de sig ner till mormor och morfar för att skrämmas. Jag har själv varit så tråkig att jag scannat filmomslag och skrivit lite. Blev snyggt sminkad härom kvällen får nog räcka för min del. Lite film ikväll, vet inte vad än men några borde vi väl hinna med innan Jennyh snarkar i soffan... Brukar ju vara jag som sitter vaken över midnatt och byter film som andra byter... vet inte vad men något man byter ofta... kalsonger byter man ju bara en gång per dygn så den liknelsen hade inte varit riktigt ärlig. Men en Happy Happy Halloween får alla ha i alla fall. God kväll, god natt!

Dag 12916 - Slätstruket

Fredag igen, jag klunkar precis i mig en Tri-Matrix Evolution skall köra ett träningspass om en halvtimma. Lyckades få med mig Fredrik idag, äntligen. Skall bli kul att träffa honom. Vid fyra idag blir det sjukgymnasten för behandling av min värkande axel, har även fått en remiss till ortopeden för utredning. Hoppas inte det är något allvarligt. Började en ny kreatinkur i måndags, gått på uppladdning under veckan. Ökat med matintaget också för att bygga lite under hösten. Slutar väl bara med att jag lägger på mig i vikt bestående av fett... Nej jag skall verkligen försöka sköta mig, tycker om att ha något projekt att koncentrera sig på. Veckan har varit ganska upp och ner annars, haft lite ångestkänslor men aldrig så det svallade över som föregående vecka. Har varit en ganska slätstruken och halvtråkig vecka helt enkelt... Mycket film på kvällarna med många sena nätter, svårt att sova igen. Mycket funderingar ofta ganska negativa och destruktiva. Inte mycket framtidshopp. Obehagskänslor i kroppen är något av vardagen. Men det finns väl toppar likväl som alla dalar. Det är väl topparna som jämnar ut livet och som gör att man står ut någorlunda med veckans alla dagar. Mitt liv flyter på i ett accelererande tempo utan att jag hinner med speciellt mycket. Nu skall jag iväg till träningen, hej så länge och ha en trevlig helg och Halloween om någon nu får för sig att fira det.

Dag 12910 - Motvikten till det goda

Nu startade ångesten igen, känner en oerhörd tomhet i kroppen en oro, nervositet och nedstämdhet. Ingenting känns roligt, kan inte finna lugnet. Så förbannat jobbigt, vad skall jag ta mig till. Lördagskväll och allt känns meningslöst fast det inte är det. Vill gömma mig, gräva ner mig i ett mörkt hål och gömma mig från andras blickar andras bedömningar, tankar och kritik. Jag hamnar här igen och igen och igen kommer aldrig ur det. Allt känns som det går emot mig jämt. Var är min plats i tillvaron för att jag skall känna trygghet och lugn? Inte fan är det i min kropp i alla fall. Jag är aldrig nöjd, aldrig nöjd med vad jag åstadkommer eller lyckas med - snarare misslyckas jag med det mesta. Den gamla stegen gjord av torkat poröst trä pulveriseras under mina fötter och förintas i tomma intet. Jag faller landar hårt mot något hotfullt. Allt är skrämmande och jag är arg, ARG!!! Igen! Arg på mig själv. Telefonens alarmsignal avbryter mig, jag tappar fokus och blir irriterad... allt tar sån tid, dyrbar tid av mitt liv som snabbt rinner ur mina händer, mellan mina kallsvettiga fingrar. Fumligt försöker jag greppa taget om något men misslyckas. Min skuggbild är för ful för att existera och den bara ödelägger och förpestar. Lämnar avtryck där man minst vill. Jag vill inte bli ihågkommen som en loser, en nolla som ältar sig igenom livet på gamla vägar man sedan länge borde sökt avfartsvägen från. Men tryggheten finns där trots allt, det är ju allt jag känner till. Allt utanför är skrämmande, man vet aldrig vad som döljer sig runt hörnet, kanske kan det vara något nytt och positivt men alldeles för skrämmande! Jag vet inte vad jag skall göra längre! Fan vad destruktivt! Livet är ett jävla spel, jag är den som alltid misslyckas och förlorar för att de andra som lyckas skall ha något att mäta sig emot. Jag är en motvikt ett nödvändigt ont för balansen. Kanske är det så?

Dag 12900 - Nu har bägaren kokat över!

Människor med skygglappar stör mig nåt så in i helvete. Människor som skapar ett helvete runtomkring sig i form av oreda och kaos där deras självutnämnda arbetsområde slutar. Det existerar inte i deras mikrohjärnor eftersom det brukar alla andra ta hand om och sköta. Alltid samma sak, när jag skall finna något betydelsefullt jag söker får jag leta tills ögonen blöder och irritationen kokar över, givetvis till omgivningens oförstånd! Aldrig har någon annan gjort något fel! Men satan i gatan vad det tar hus i helvete om det inte är i ordning plockat på rätt sätt, eller något annat kosmetiskt som inte tilltalar min motpart!!! Det är ALDRIG på lika villkor det ena är ALLTID viktigare än det andra. Jag SKALL lära mig allt och förväntas att göra som rösten säger till mig medan jag ALDRIG kan säga till om hur vissa saker och ting skall vara, det går inte att lära VISSA hundar att sitta! Jävla förbannade skit vad jag är arg, för att inte säga vansinnig! ALLTID är det motgångar. ALLTID möter man motgångarna innan man fått smaken av målet. Med bestämda marschliknande steg går fienden i vardagsrummet... Löjligt, inte respektingivande.

Dag 12893 - Tom i hjärta, tom i sinne...

Blickar ut över Orregatan, en färdtjänstbil passerade precis i okontrollerat hög hastighet som alltid. Lämnade barnen för sent idag, tog en liten promenad i Annelundsparken efteråt. Bister iskall vind fångades upp av mina jättelika öron! :) Nej så stora är dom väl inte... Ganska skönt att jag kom igång innan ett par koppar kaffe, micrade ägg, en halv grapefrukt, lingongrova utan vare sig smör eller pålägg och sist men inte minst en proteindrink. Känner mig ganska likgiltig idag, orolig i magtrakten och ganska uppgiven. Vet inte vart något är på väg. Efter ångestattacken igår begav jag mig ner för ett träningspass, gick inget vidare. Försökte göra mig osynlig men utan framgång, var visserligen inte så mycket folk men ändå ett par andra ögon tränade ju. Försökte hålla god min och stå ut. Gick väl bra trots allt. Min högra axel värker ju fortfarande utav bara helvete. Djävulskt tärande psykiskt att inte kunna ge allt under passet. Känns hopplöst! Biceps, triceps och mage var målet. Mage var väl det enda som gick OK.
Mina pekfingrar pillar ur morgonbollarna och masserar näsryggen i försöken att finna ord. Jag har inte mycket att skriva idag, ingen inspiration allt känns fruktansvärt grått och tråkigt. Sitter här med alla mina filmer som ibland inte känns som en hobby längre utan bara ett tidsfördriv och ett måste. Finns så mycket jag måste göra. Det tar stopp, inget blir gjort, inget blir färdigt. Ljudet av diskmaskinen i köket är väl på slutfasen, kaffet är ljummet och jag funderar över vad jag måste göra idag.

Dag 12892 - Jag har ÅNGEST!!!

Helvete va jag mår dåligt nu, vet fan inte vart jag skall ta vägen. Kan inte andas, huvudet är fullt av röriga tankar som inte innehåller någonting... kan inte sortera tankarna... allt känns tungt, fruktansvärt tungt. Springer i en oändlig tunnel och skriker så bröstet håller på att explodera... ingen hör, inget händer, jag slås ner av mina egna ljudvågor när dom slår mig i ryggen... fan va hopplöst! När skall jag andas när skriket tar överhanden... tar det aldrig slut lungorna kittlar obehagligt när venerna i kroppen skriker efter syre, det kittlar i fingertopparna, tårna börjar domna... springer på moln utan kontroll. En stickande känsla i ryggen som jag inte reflekterar mer över. Strupen börjar kännas torr, öronsnäckorna ligger i bomullsvadd, dovt hörs ett tjut en svag enerverande ton, ett eko av tystnaden. Helvetet närmar sig, det tar fan aldrig slut!..............................................................................

Dag 12869 - Screw you guy's, I'm going...

Den senaste månaden har varit mer  turbulent än vanligt. Det känns som det mesta har vänts upp och ner, fast en del till det mer positiva. Gränsen var nådd för några veckor sedan, jag borde väl i en sådan situation helt tappat kontroll och fattning men känner mig, nu när jag tänker tillbaka på det, ganska fokuserad och skärpt när allvaret knackar på dörren och det inte i första hand är mig det handlar om. Jag har väl efter detta kännt mig både besviken, arg, ledsen och likgiltig. Har svårt som vanligt att visa känslor utåt, de mer känsliga menar jag. Sväljer allt mer tills det är överfullt och kokar över, sedan går det ett tag igen tills det är påfyllt igen. Jag har ifrågasatt mycket av allt runt omkring mig, nu känner väl jag att en mer hälsosam livsstil infunnit sig och det känns oerhört bra och stärkande. Försöker satsa på det viktiga och välja bort endel av de infekterade. Jag har en hyffsat bra dag idag, trots att det är söndag. Visserligen är jag ganska passiv, jag vill  och borde göra massor av saker. Men solen skiner och lite färg kanske kan fastna på den vita huden som en bekräftelse på att jag fortfarande lever. Än har jag inte ruttnat bort, än lever livet fast ganska dämpat och nedtonat och ibland ganska övervakat och inrutat i all sin tristess. Lagom roligt, lagom tråkigt, ibland redigt bråkigt och utan någon större förhoppning om framtiden. Hoppfullt? Nej. Nu börjar jag dala ner känner jag, hamnar alltid här när jag börjar fundera. Det skall jag inte gör för mycket... Fast det behövs ibland, men vad skall jag fundera på? Vad är vettigt? Vet inte...

Dag 12826 - En ny diagnos vad gör det för skillnad?

Det var fan vilken tid jag haft. Om jag skall beskriva den med ord så blir det långt och tråkigt... Men jag försöker. Skall inte dölja att jag haft fina stunder. Campingen på den Bohusländska kusten var helt underbar. verkligen helt underbar. Barnen var hos farmor och farfar och njöt av vad sommaren hade att erbjuda på västkusten. Men senaste veckan har varit för jävlig. Riktigt jävlig. När det känns som lungorna är fylld med en ballong fylld av DÖD. Lite förtydligande, jag vaknar varje morgon, kroppen värken, svårt att röra mig. Axlarna har ingen kraft, huvudet i explosionsläge, vad är meningen? Häller i mig en kopp kaffe äter ett halvt dussin ägg och hundra gram bacon och en protein drink. Massor av medicin och ögnar stressat igenom tidningen. Vad blir bättre av detta??? Öppnar fönstret, sätter på fläkten på nummer två, hoppas medicinen och smärtan från spikmattan skall hjälpa mig framåt. Mattan är faktiskt underbar, inget ny påfund trots det ökande intresset hos normalbegåvade och medelinkomstagare. Det ger mig lugn och smärtan ger mig ett lugn från övriga åkommor. Men de senaste dagarna har den dödsfyllda ballongen terroriserat mina lungor. Paniken är oundviklig. Den kittlande känslan som sprider sig som en löpeld via kroppens vener är ett helvete. Jag försöker slappna av, men det är omöjligt. Jag vill dö. Jag vet inte ur jag skall bekämpa denna Jag orkar inte mer, plötsligt börjar ungarna skrika... VAD I HELVETE ÄR DET NU!!!! Ilskan finner inte sin begränsning. Huvudet exploderar, snart! Det gör verkligen det. Blixthuvudvärk! Hur sjuk är jag? Varför i helvete existerar jag? Jag har ju satt två fina barn i världen, men vad mer behövs jag till? Snaran stryps åt allt hårdare. Jag ligger raklång i sängen. På spikmattan igen, krampaktigt, hoppas på hjälp. Smärtan kanske tar mig vidare, kanske, kanske. Smärtan är skön, den är avkopplande. Men jag har svårt att andas. Armarna börjar domna. Jag börjar bli otålig, stressad för vad andra tänker, kommer tänka. Jag måste skärpa mig, allt handlar om vad jag tänker, känner och upplever. Felet är mitt. Det är det jag måste leva med. Det är det svaret jag kommer få. Orkar jag med det? Det kvittar vad jag får för diagnoser, jag är lika deformerad ändå. Min läkare  , min nya läkare informerade mig efter några nya tester att jag är bipolär... bajs också! Men vem bryr sig?

Dag 12812 - Poolvecka

En vecka fylld av ångest, bad, sol, träning, myggbett, mer sol, lite öl, fiske, lite regn, semester, ilska och nästan ett helt vanligt Svensson-liv. Legat på latsidan vad det gäller att skriva och måla tyvärr. Men utställningen i Strömstad på Karlsgatan 18 är öppen och det verkar som i alla fall ett par stycken tyckt att endel av mina verk varit "skrämmande", "kännslofyllda" och... Får se var det slutar. Kul är det i alla fall att få ut lite av sina verk. Badat som aldrig förr senaste tiden, legat och latat mig i poolen på en luftmadrass och bara sugit åt solens strålar. Sitter på en nytorkade utestol och njuter av en ganska stark kaffe med mjölk. Sommardagen den 17 juli är njutbar strax ovan 20 strecket.

Dag 12784 - 35 år och 2:a Kungabröllopet

Åren går så in i helvete fort, redan trettiofem och det känns som alla människor i min omgivning är yngre. Men jag har ingen ålderskris... än. Nej faktiskt inte, trots att håret börjat bli tunnare, gråa hår börjar dölja sig bakom mina gigantiska! öron... Vad gjorde jag åt detta? Rakade av mig håret förstås. Kan ju knappast dölja flinten med en kippa. Men som tur var har jag inget bowlingklot till huvud och inte är det särskilt konformat heller. Det första folk börjar tänka på är INTE månlandningen, inga kratrar eller håligheter utanpå huvudet i alla fall. Nej det enda som finns där är skäggstubb och några leverfläckar... Det får jag leva med. Dagen D med stort K som i Kungabröllop infaller för andra gången i min livstid. Första var 1976 min ett årsdag, alla glömde bort mig för att ägna intresset åt monarkins värld och flärd, glamour och överdådiga lyx. Rövslickeri och nervösa skitattacker förekommer nog lite varstans i huvudstaden denna dag hos folket som har ansvaret vilande på sina axlar. Undrar hur Victorias andra hälft känner sig idag, har han tagit en grogg för att lugna nerverna? Eller har hovets husläkare skrivit ut lugnande? Plastikkirurgen svettas nog febrilt över att sy tråden skall hålla Daniels leende hela den stora dagen. Men hur har make-up artisterna lyckats sminka Victoria så gammal? Eller jag menar tantlik? Eller så lik sin ömma moder... Otroligt vackert... eller... Smaken är som den kluvna delen baktill. Kanske var fotografens fel som tog bilden jag såg i Borås tidning... Eller tryckfelsnisse som inte hade koll på nyanserna. Hoppas dom lever ett långt och lyckligt liv och inte skiljer sig eller trillar av pinnen inom närmsta framtiden så det blir ett bröllop till på MIN födelsedag under resterande tiden av mitt liv! Grattis i alla fall familjen Bernadotte, vilken tur att ni födde fram ett så vackert och välskapt barn, tänk om hon hade varit homosexuell, handikappad eller bara en vanlig bonnraggare! Vad hade hänt då? Får en kungafamilj ha sådana brister?! Vem vet familjen kanske har ett fjärde barn vid namn Molgan, alkoholiserad transvestit med klumpfot och simhud mellan fingrar och tår. Landsförvisad till Transsibirien utan kontakt med omvärlden! Sanningen finns där ute. Hoppas alla har en fin dag för det skall jag ha!

Dag 12778 - Självmord är inte lösningen

Satan i gatan va livet är som en berg-och-dal-bana. Ena dan är allt som en dans på rosor och andra rena sjävmordsdan. Men hur skall man gå till väga? Piller? Eller skall man göra något annat, något mer brutalt, splashas framför ett tåg, hoppa från en hög klippa, springa naken på norrby, eller klyva sig själv med en motorsåg? Låter inte så lockande något av det. Om sanningen skall fram så vill jag inte dö, absolut inte. Trots mina sinnesjuka drömmar och... resten av mig själv. Jag har ju faktiskt massa sjukt normala människor runt mig. Brorsan Hans, min fru Jennyh och mina underbara barn och flera andra också förstås. Min bror har ju sin sjuka humor och den är ju räddande många gånger. Jag tror inte min tid är kommen än, inte just nu. Skall leva ett par decennier till.I'll be back.

Dag 12766 - Sommaren i mitt hjärta

Underbara sommaren är äntligen här. Solen, dofterna, färgerna, värmen, vinden, fåglarna, ljuden, avgaserna som ligger tungt över den brännheta asfalten. Hundskiten i gräset, myggorna om kvällarna, åskregnen, huvudvärken, grannsämjan, vänliga människors hårda och elaka blickar, solbrännan röd som chili, den utspillda ölen på bordet, barnskriken, fisketurerna, trassel, bottennapp, ro utan åror, flugor i kaffet, härsken mat, smält ost, varm bil, blinkers som inte fungerar, bråkande barn, inga badbyxor, havet, hemlängtan, boråsare, svenskar, frisk fläkt, norrmän, vindstorkad tvätt, sköljmedel, fågelskiten i håret, bajsblöjor, bakfylla, vätskebrist, jävla kräftor, nubbe... not, klippt gräs, syrenberså, å vad skönt det är med sommaren i alla fall...

Dag 12753 - Att tackla sin bistra vardag... en handbok för den hunsade

Då var det den nittonde maj, igen, Jennyhs födelsedag den trettionde i ordningen. Blir lite kalas i eftermiddag/kväll. Emil och jag var uppe med hönan och sjöng för fulla muggar och serverade kaffe, juice med fruktkött (viktigt!) och en macka eller två. Klarade mig helskinnad som tur var, hon hade vaknat på rätt sida... vilken tur. Puh! Nej skämt och sido efter en örfil eller två så fick jag springa med svansen mellan benen ner till dagis och hysta in barnen till sina dagliga aktiviteter för att senare rusa likt blixten till hemmets trygga vrå igen, eller inte. På med förklädet och börja fixa och dona allt för att min donna skall vara belåten... Snabbt bereda vägen ner mot solariet för att dölja de värsta stress utslagen... Blev inte bättre :( Bajs! Har nu avnjutit en gigantisk macka med en stor kopp kaffe i den kvava och heta vårsolen. Hjärtat slog bara i hundraåttio, svetten pressas ur mina ansiktsporer och ringer längs ryggraden i floder, det falska leendet och svårtolkade ljud samsas om att ströma ur mungiporna samtidigt som jag kippar efter andan. Allergi snuvan gör sig påmind, tuggar frenetiskt på den satans mackan som mest liknar en massiv träbit där någon tappat lite gammal sallad, härsken ost och några gamla tomater som sett alltför mycket av dagens ljus, därav soltorkade tomater... Gott! Man skall vara nöjd med det lilla, kaffet var ju gott i alla fall om jag får säga min mening...

Tänk vilken tur att man, i detta fall jag, inte har det så här. Min fru är alldeles förtjusande och ömsint, givmild och en god moder. Men det var med skrattet i halsgropen som jag spann på, det var kul att för stunden sätta sig i underläge till tusen och låta sig hunsas av tankar och maktövertag. Jämställdheten är väl något bra i alla fall, oftast... bara man slipper skala potatis... det kommer jag få äta upp ;)

Dag 12752 - Grupptid... fritid...

Har avslutat mitt skulpterande för en halv timme sedan. Tre stycken blev det varav en som jag är hyfsat nöjd med. Ett öga, närbild ev ett öga. En ansiktsmask, typ avskalad hud... Likt Leatherface mask i "The Texas Chain Saw Massacre". Makaber tycker en av mina handledare att jag är eller jag uttrycker mig makabert. Det kan förvisso vara sant, då jag gärna visar den sidan i mitt skapande. Känns bra, viktigt och känslomässigt rätt. Uttrycker ilska och de obehagliga, äckliga, skrämmande, sorgsna och ledsna tankarna som far runt i kroppen, huvudet. Eftersom jag skulpterade snabbt idag så fick jag denna fritid och tog mig då friheten att påbörja detta inlägg. Jag fotade till och med av mina alster! Skall brännas sedan får se om de håller.
Hemma igen, möblerade om inför Jennyhs trettioårsdag som infaller imorgon den nittonde, precis en månad min trettiofem årsdag. Finns en del kvar att göra, stressen gör sig påmind måste jag erkänna. Men det som skall hinnas med hinner jag väl med. Om inte så halshuggs jag väl inte i alla fall, förhoppningsvis. Märks väl om det kommer ett nytt inlägg eller ej ;)

Dag 12743 - Sofflandet

Söndag = Klibbig, seg, panik, andnöd, ångest, hopplöshet, hjärtklappning, utblottad, skygg, ljuskänslig, deppig, meningslöst, magsmärta, blytung, snurrig, ekorrhjul, värk, jävla skit, helvete... orden kan staplas på hög i evighet. Känslan av att begrava sig själv i soffan djupt under kuddarna, filtarna och allt annat som inte skall vara där är befriande för en sekund. Gömma sig från omvärlden, gömma sig från kontakt med andra, fly ljuset i väntan på nattens underbara mörker. Där är jag hemma, där kan ingen se mig. Där får jag vara mig själv för en stund. Jag hamnar alltid här igen hur bra allt än känns för en stund, när jag nosar på toppen slinter jag och faller tillbaka i djupet. Tappar fotfästet och är tillbaka i mardrömmarna. Det tar tid innan jag vågar igen, vill inte visa mig, vill inte tro att jag har en betydelse, vågar inte lura mig själv att tro på att jag är någon som kan, vill eller vågar att våga. Känner mig så jävla misslyckad och missförstådd. Gör bara bort mig om och om igen. Nu vill jag lägga mig i soffan igen under de varma kuddarna och fly allt. Eller kanske skall jag gå ut i trädgården, det är ju trots allt en fin söndag. Kanske finns det en ljusglimt i denna ångestfyllda söndag...

Dag 12740 - Ilsken, skygg & gillar mysiga hemmakvällar 30+

Känner mig tvungen att skriva några rader, inte haft lust den senaste månaden. För det mesta har tiden varit bra, men det har funnits helvetesgropar vid ett par tillfällen då jag mått ordentligt dåligt och vart förbannad. Konflikter som är jobbiga att lösa och som jag gärna drar mig för att möta. Hamnade i lite turbulens tidigare i veckan då jag tyckte att jag vågade säga min mening, men den uppskattades inte av andra. Jag blir lätt arg när jag blir ledsen, pressad, stressad och utsatt. Mitt försvar istället för tårar är ilska, ilskan är inte lika "svag", fånigt? Ja! Typiskt manligt beteende? Förmodligen ja. Är jag extremt manlig och macho? Nej!!! Känner mig väldigt utanför i sådana konstellationer. Men hur som helst känner jag mig väldigt utsatt och öppen för andras omdömen och helt utblottad och försvarslös i en sådan situation och det kan jag gärna vara utan.

Tycker att senaste veckorna varit bra förövrigt, träningen har fungerat bra orken har kommit tillbaka och har skött det mesta enligt planerna gällande sömn, kost och planerade träningspass. Träningen är betydelsefull och det stora intresset vid sidan om filmsamlandet, vad beträffar mina hobbys vill säga. Den andra viktiga faktorn är ju helt klart barnen som jag spenderar mycket tid med också. Men det har varit extremt jobbigt periodvis, jag har svårt med mitt tålamod när prövningarna är tuffa. Trotsålder kallas det visst, trycker visserligen att barnen ALLTID varit i trotsåldern sedan de reste sig upp och började använda benen. Insomningen är väl tuffaste perioden på dygnet, irritationen bubblar som en tryckkokare i mitt bröst när klockan börjar närma sig tio och varje minut därefter är bara för jävlig och inverkar på minuskontot av vuxentiden. Satan i gatan vad arg man kan bli!

Imorgon är det fredag, tror och hoppas det blir en skön helg, snart bär det av för dagens ryggpass. Solen skiner utanför fönstret och det är dags för mig att tvätta sömnen ur ansiktet. Gruppterapi imorgon, skall bita mig i skägget och bege mig dit är det tänkt. Fast det känns inte särskilt lockande, en mycket motig period på det psykiska planet. Åt helvete med alla jävlar som förtjänar det ni andra kan fortsätta och njuta av mina kärleksfulla tankar och min mjuka personlighet... så länge den varar...

Dag 12713 - Trevlig jävla helg!

Jag är så förbannad så jag skakar. Inte en jävel kan man diskutera med, inskränkta människor som endast lyssnar på det lilla ekorrhjul som snurrar inuti skallen där hjärnan brukar sitta. Att lösa problem går inte utan att det går i lås innan problemet ens börjat nystas i. Bara leva i helvetet av konsekvenser som alltid, hela tiden, skapas av felaktiga dumdristiga beslut!!! Hela jävla dagen är redan förstörd! Det var längesedan jag skrev när jag var förbannad, har hoppats på att lösa sådant men verkar helt jävla hopplöst med kretiner runt omkring en. Varför lever jag detta liv? Hatar det så mycket för tillfället! För bara någon dag sedan var allt hur förbannat bra som helst och idag när äntligen solen skiner och det är fredag så känns allt som ett helvete. Ilskan har svårt att lägga sig. När andra vill sopa skit under mattan för att det skall "se bra ut" och aldrig ta tag i det verkliga som måste göras. Att allt annat ALLTID kommer i andra hand har jag extremt svårt att acceptera. Alltid strida om sin egen mening är tärande. God jävla helg, nu har skakningarna lagt sig lite i alla fall!

Dag 12700 - Vaknade som en klubbad säl...

Dagen började som att man åkt på en käftsmäll i samma ögonblick som jag öppnade ögonen. Huvudet värkte och näsan var igentäppt. Vaknade till en överambitiös och superpigg fru som redan vart på promenad till Coop med dottern och köpt frukost. Vitt bröd och juice, lördagen är ju våran fuskdag då vi kan äta alla de där kolhydraterna som vi annars inte äter under dieten. Inte mycket mer att göra än att pallra sig upp i kallingarna och sätta sig yrvaken, seg och med halvöppna ögon och klunka i sig det rykande kaffet och den goda tropiska juicen. Kasta i sig tre fyra bitar av den nybakta painrichen med ost, gott. Sedan dagens dos av alla mediciner, vitaminer, kosttillskott och kreatin. Sedan bar det av för att tömma näsgångarna för att sedan dyka ner en liten stund till i sängen med spikmattan rullad under nacke och bakhuvud. Skönt som tusan. En timme senare mådde jag som en kung! Barnen iförda sina nya röda regnkläder traskade ner till stan med farmor för att se teater, Lördagsbarn, för andra lördagen på raken. Jag stressade runt som en halshuggen tupp för att samla ihop mig, träningskläderna och fixa med en shaker bestående av kreatin, cyclone (kosttillskott), protein och gainer. En häxblandning! Tuggandes en energy bar samtidigt som jag rattade Audin ner mot gymmet för ett mycket snabbt pass. Biceps, triceps, rygg, mage i ett högt tempo. Fyrtiofem minuter senare var jag svettig och färdig. Ner med shaken i magen och alldeles lagom för att plocka upp barnen för hemfärd och sedan till Carolikyrkan för att gå på dop. Nu kan jag äntligen ta igen mig efter denna hektiska förmiddag. Väntar på att vi snart skall på fest, bjudna till några nya bekantskaper från uttryckande konstterapi gruppen. Vi hade avslutning där i måndags så detta är en lite avslutningsfest, hoppas nu det blir bra och man inte gör bort sig... Jag har ju en förmåga att göra det ibland... Men tror inte det skall hålla mig på mattan, känns skönt att respektive var välkomna att joina. Skål allt löst folk nu är det lördagskväll och jag måste göra mig i ordning.

Dag 12689 - Lite vårbilder i ord... & bild

Senaste veckan har varit ganska bra, solen har hjälpt mig att se lite mer ytligt på tillvaron och då är man ju ganska normal som folk i allmänhet. Mobilen har vart framme och fotat lite här och där, då inte barnen vart framme och snott den förstås för att fota extrema närbilder av sin egen näsa eller närbilden av ett stolsben, väggfärg, handflata och lite annat. Har vart på infoteket idag och fick lite inspiration inför framtiden, lite idéer har jag allt och det lär väl bli någon studieform för mig, om jag nu kommer till skott förstås. Får se vad det blir, inget jag skriver här innan jag bestämt mig. Körde ett träningspass idag igen, andra denna vecka. Gick relativt bra. Påbörjade en ny kreatinperiod i fredags sista uppladdningsdagen idag. Har inte känt av någon vidare effekt än men det brukar ju inte komma som en blixt från klar himmel heller. Fortsätter med en någorlunda strikt diet och experimenterar lite med och hoppas på att kreatinet skall ge mig lite mer ork och styrka. Har väl förlorat några kilo de senaste veckorna och det känns bra. Hoppas på lite mer fett ras de kommande, inte lita på att vågen kommer hålla med men vi får se. Nu blir det kaffe i solen på baksidan i lugnet av snövallarna. Skönt. Välkommen våren!

Dag 12684 - Det våras för ägget

Vilken skitdag... nej faktiskt inte. Det har varit en alldeles ypperligt vacker dag, kanske inte med solsken och värme men med ett som alltid lika trevligt och givande gruppterapi möte. Trevligt låter verkligen inte rätt när det gäller psykiska problem, ångest och depression men mitt i allt helvete kan ett lugn infinna sig. Konstigt nog bland andra "knäppskallar" kan man känna sig lite mänsklig och synlig för en stund. DET är trevligt. Sedan kommer det upp en hel del ångestfyllda berättelser, känslor, tankar och trauman men man bearbetar det i alla fall en smula mer än vad man annars gör innanför hemmets gråa väggar eller under skivstången på gymmet där jag bearbetar ilskan och strävar efter målet att bli "perfekt", en liten överdrift. Men man är ju adligt och ariskt född (ironi) får väl skriva det så inte dödshoten börjar välla in i min redan problemfyllda värld. Den enda guden jag hackar på med köttyxan är mig själv... fan jag är på ganska gott humör och känner att humorn flödar och skuttar lika fort och ur mina tankar som grodorna ur min mun (läs fingrar). Hur nu det går till. Träffade en likasinnad inbiten filmfantast idag, en Alingsåsare med öronen på plats. Vi gjorde lite filmbyten i bagaget på våran glänsande Audi A6 och snackade film tills tungan slog bakut och placerade mig bakom ratten för hemfärd. Kul att snacka loss lite med liknande nörd. Fick inbjudan till "Den magiska biodagen" i Alingsås den 10 april. Skall bli kul om jag nu kan deltaga. Skräckfilmskväll med allt vad genren står för. Måste dit, tänkte kolla med lillbrorsan om han vill hänga på. Nej nu blir det ÄGG! Går ju på diet, kolhydratsfattig sådan så ägg blir det i stora lass och proteiner, kött, fisk, kyckling och annat levande som sallad och tomat. Några kilo lättare och lite mer muskler ;) Härligt, våren är snart här! God kväll alla monsterdiggare

Dag 12678 - Den gråa tråkiga plånboken

Jag syns verkligen inte! Jag har fan i mig aldrig synts! Detta har jag kommit på de senaste dagarna, det är ingen slump att jag döpt bloggen till "Den osynlige mannen".
Var på ett samtal med en av mina terapeuter i måndags och samtalet resulterade i att jag oftast, eller jämt blivit bortglömd, förbisedd eller misstolkad. Började inför skolstarten i ettan där jag blev misstagen för att vara en tjej! Jag hade väl lite sjuttiotals frissyr ala mamma. Kanske visserligen inte var så konstigt, jag är ju till skillnad från de flesta andra killar under denna tiden fått en ganska sund uppfostran utan större könsindelning. Jag tyckte om det mitt öga föll för. Favoritfärgen var rosa till mina klasskamraters förvånan. Min första "tågvagn" som hängde över min klädkrok under lågstadiet var rosa. En glad vacker färg som jag absolut inte såg som en "tjejfärg". Under ett studiebesök på Sparbanken (Swedbank) fick vi som gåva välja en plånbok, jag valde den rosa som var för tjejerna, killarna fick en grå tråkig sak. Blickarna blev stora men jag fick behålla den, tur att de hade ett par extra. Då kunde jag stå upp för mig själv, eller snarare jag trodde detta var normalt! Det var det ju uppenbarligen inte under detta tidiga åttiotal, 82-83 tror jag det var. Sakta men säkert började jag skämmas för mig själv. Jag hade en rosa tjejcykel, som jag själv valt FAKTISKT! En rosametallic. Älskade saker som glänste. Varför det var så här vet jag inte mina föräldrar har aldrig påtvingat mig någonting jag har valt det själv. Och nej jag är inte homosexuell eller bög. Jag är bara färgglatt lagd. Har visserligen idag växt till mig... lärt mig gilla andra mer manliga färger... också. Rött hör ju till favoriten nu likt blodet, livets färg. Sossefärgen, den mänskliga färgen ;) Men blått är fint också. Vidare när jag tänker tillbaka så blev jag bortglömd av läkaren under mönstringen, han hade gått på lunch! Försäkringskassan har bytt handledare, jag har hamnat mellan två stolar i åratal. När jag äntligen hamnade på rätt ställe, Solhem och fick en psykolog slutade psykologen och jag fick en ny. Gruppen jag började avslutades på grund av att en ledare sa upp sig. Ny psykolog, ingen bra kontakt för mig och nu har jag gått i ovisshet sedan strax innan jul utan ett enda samtal. Svaret jag fick efter tre månader var att han gått på pappaledighet och efter detta börjat jobba i Alingsås den mesta tiden. Jag är alltså bortglömd IGEN! Gruppterapin och den kontaktpersonen som jag hade där, slutade också. Vad är det för fel på mig? Antingen är jag osynlig eller så luktar jag jävligt illa. Något måste det ju vara en förbannelse kanske vilar över mig. Jag har ju gått ur kyrkan men va fan jag borde ju ha rätt till det konkreta samhället ändå eller? Det är ju inte konstigt att jag inte syns och inte vill synas. Förmodligen är allt mitt fel i slutändan, jag vill ju inte synas så jag har gjort mig själv osynlig. Det är ju enkelt och man slipper andras hårda ord, omdömen, skratt och utpekningar. Jag har fått nog av allas bedömningar. Jag hatar mycket men jag hatar inte alla. Jag är en arg människa med mycket humor. Jag är en speciell person som borde accepteras för jag är den jag är. Kanske korkad men ganska smart när det gäller. Motsatserna bevisar anklagelserna Gör mig till en människa igen, låt mig få ta plats, låt mig få synas... om jag vill.

Dag 12666 - Insnöad i sitt kaos

Bitande kyla, mängder med snö och ett vackert solsken. Ändå sitter jag inne i lägenheten med kalla fötter och pyjamas byxorna på fortfarande. Scannar filmomslag trots olustkänslan i magen. Jag vill så mycket men gör inget av det, detta är också något jag vill men kan inte känna ro eftersom det känns fel?!? Skumt, skuldkänslor för att jag sitter och ägnar mig åt min hobby. Borde fixa lunch nu, vika in tvätten, ut i snön med barnen, städa, ut och gå. Skall nog försöka mig på ett benpass på gymmet senare i eftermiddag i alla fall. Dova, hårda steg hörs från ovanvåningen, barnen springer väl omkring i vardagsrummet och sysselsätter sin farmor. Ganska skönt med lite tystnad. Jennyh hälsar på en vän, äter smärtstillande och går bort sitt diskbråck eller ischias vet inte vad det är än. Men ont gör det utav bara helvete har jag fått lära mig. Frugan ringde precis på väg hem, får väl avbryta det jag sysslar med och göra något vettigare, börjar ju bli rejält hungrig nu. Skall försöka skriva oftare igen.