Dag 12249 - Den mörka tid som gick

Sitter fortfarande i bilen och börjar tänka på de veckor som gått. Har varit jävligt jobbigt det senaste. Har varit julhelg och den har varit sådär. Förflutit förbi snabbt som vanligt. Jag har haft en ganska jämn och slätstruken depression under hela tiden. Allmänt nedstämd, lite frustrerad och tung i kroppen. Värk och trötthet som plågar och tär. Jennyh har jobbat så det har varit mycket ensamhet med extremt livliga barn som oftast lever upp men kan vara fruktansvärt påfrestande i många fall. Jag har inte orkat eller känt lust att gå upp på morgonen, trycket för bröstet och kampen om att andas har varit för jävlig. Försöker så länge det går att ligga kvar i sängen eller soffan, passa på att sova middag när barnen sover och får inte gjort något överhuvudtaget. Känns som jag bara gapar och skäller den vakna tiden, har inte kraft till något annat. Onödigt att slösa den lilla kraften man har till att vara arg. Men jag är arg inombords. Mycket arg. Arg på livet och min situation. Hopplösheten och ovissheten. Ingen framtidstro, men ändå går tiden så jävla fort. Jävla klocka, almanacka och jordevarv. Åt helvete med allt. Ägnar mitt liv åt att vara hemma i lägenheten med barnen, detta är det sociala utbytet jag får. Samt gymmet där jag är oftast fyra gånger i veckan. Detta håller mig igång, trivs där och skulle må som en skosula om jag inte hade träningen. Men annars är det dött. Visst jag har min filmsamling och den betyder mycket, materiellt sett, fast jag är ganska prylgalen. Finner lycka i prylar. För jävligt egentligen Men svårt att bli av med, trots att det för med sig biverkningar. Lever i en bubbla eller snarare i en bunker med mina prylar och ett åskladdat moln av allt helvete som svävar runt mig vart jag än går. Svämmar över ibland och ger sig uttryck i ilska och vrede. Äter medicin för att vara någorlunda normal men tycker att biverkningarna är värre, men vågar inte sluta. Jo det har varit ett jävla år 2008, kommer att gå till historien som ett av de värsta i de flesta avseenden. Men vissa ljusglimtar, fast inga som jag frambringat så klart. Gott nytt isolerat år.

Dag 12249 - Nyår i bilen

Då var ännu ett år till ända. Sitter i våran lätt krockade Volvo v40 2.0T av 2000 års modell. På passagerarsätet för en gång skull. Fast jag skall köra om en stund, har svårt att sitta bredvid, mår lätt illa, blir rastlös och är inte tillfreds med hur andra kör, inte riktigt i alla fall. Debut för mig att skriva på datorn samtidigt som jag åker bil. Det mobila fungerar utmärkt! Mår ju visserligen inte bäst av att hålla ögonen från vägen, men rastlösheten tar överhanden. Familjen är på väg till Strömstad för att fira nyår med mina föräldrar i den nya fastigheten som dom köpt. Skall bli spännande att se hur allt ser ut. Har vart där och sett det utifrån, samt butikslokalen men inte lägenheten som blev tillgänglig helgen innan jul. Det slår lock för mina öron av bilens guppande. Vi börjar närma oss Göteborg, tror vi precis passerade Mölnlycke. Göteborg 8 stod det precis på skylten vi passerade i 125 km/h. Jennyh körde om... hon brukar vara extremt laglydig. Jävla trafikanter som inte kan köra bil. Gör mig så FÖRBANNAD!!! Seggökar som inte kör om, eller folk som tvekar, bromsar, gasar, byter fil... eller inte. Allt på en och samma gång. Inte märkt av halkan än kanske blir mer närmare destinationen. Längtar till fika. TUT!!! Låt din förstfödde sons hår växa inåt ditt satans sändebud till söndagsåkare!!! Kaffe och äggmacka, åh vad gott. Hoppas på att få köra sen. Nu får jag nog trots allt snart spara lite batteri till Jennyh annars blir hon galen. Gott nytt år alla läsare och skål till ett nytt förhoppningsvis ljusare år.

Dag 12238 - Det nalkas ytterligare en jul

Hektiska dagar. Jul om några dagar och jag har inte köpt en klapp. Som vanligt. Varje år bestämmer jag mig för att starta i tid men så blir aldrig fallet. Oftast för att jag inväntar pengar men i år har jag så det räcker och blir över, mycket ovanligt. Jennyh var i Tyskland igår med några kompisar för att köpa alkohol. Trubbel i tullen förstås. Inte för att de köpt över ransonen men för att bilen vägde för mycket, det håller man ju koll på. På grund av detta missade vi teatern vi skulle gått på. Mycket tråkigt, hade sett fram emot det. Men men sånt kan hända. Idag har jag varit i stan med Emil och sökt efter julklappar, blev inga inköp men en del idéer, lite för stora för att bära med sig hem. Fan vad jag har svårt att köpa presenter, hatar det. Kul när man hittar något som man är nöjd över men det är sällan. Blir oftast sånt som är önskat. Så charmig är jag. Eller det beror på hur stark jag är i mig själv. Brukar tycka det är jobbigt att gå i affärer, speciellt när man inte vet vad man skall köpa. Känner att folk stirrar på mig och betraktar mig. Ser ner och fördömer mig, det tar överhanden. Känner hettan stiga mot mina öron och jag vill snabbt försvinna från denna värld. För ett par år sedan precis när jag träffat min nuvarande fru, handlade jag julklappar men Jennyh minsta syster Cornelia, det var roligt, måste varit den bästa julklappsinhandlingen som jag varit med om. Vi hade skitkul. Fick hjälp och tips och vi skrattade och hade kul! Det är inte ofta sånt händer. Jag minns att jag klantade mig och rev ner hyllställ till Cornelias gapskratt. Jag skrattade också men med något högröda kinder. Fast det var ändå avslappnat och roligt för en gångs skull. Köpte underkläder, bh och trosor, som visserligen inte passade men jag kände mig inte helt missplacerad. Fan att man inte kan känna så lite oftare. Varför skall jag skämmas över mig själv hela tiden? Varför hata sig själv så mycket? Ofta önskar man att man vore död. Vill inte det eftersom jag har en jävla dödsskräck men känns som att mitt leverne för mig dit. Fast det ena väger upp det andra. Skall i alla fall fira jul med svärföräldrarna, vilket chockar mig lite. Trodde inte jag var önskvärd. Fast det finns ju tre till som är omtyckta i min familj så man får ta det onda med det goda. Jag själv tycker visserligen att det skall bli roligt. Hoppas att relationen kan bli lika bra som den tidigare varit, saknar den oerhört. Fast jag har förstått att andra inte uppfattar det så. Men jag uppskattade den väldigt. Tiden går och jag vet att tiden brukar läka alla sår, men jag har svårt att acceptera när andra inte släpper gammalt groll. Jag kommer aldrig acceptera att folk har en felaktig uppfattning om mig, speciellt inte om den är förutfattad och själv uppdiktad. Verkligheten är oftast inte vad den synes. Det krävs två för att dansa tango! God jul alla muppar och vänner!

Dag 12231 - Lyckorus och ensamheten

Fredagskväll eller snarare väldigt tidig lördagsmorgon. Lyssnar på Metallicas Black Album och kopplar av i soffan med lite rödvin. Jennyh jobbar hela helgen, börjar vid nio imorgon och är hemma vid sex tiden på söndag. Mamma och pappa åker till Strömstad till nya fastigheten imorgon, lägenheten från förra ägarinnan är nu ledig till deras förfogande. Är väldigt sugen på att åka och se hur det ser ut. Var uppe med brorsan för ett tag sedan och kollade på huset. Mycket fint. En gammal vacker byggnad bevarad i all sin prakt. Utsikt över Strömstads hamn. Fantastisk stad. Saknar dock Varberg fortfarande men börjar släppa det allt mer, fast de sena höst- och tidiga vårbesöken som Jennyh, barnen och jag gjort de senaste åren är svåra att överträffa. Har använt den lilla trettiofemkvadratstugan som en tillflyktsplats under många av mina depressiva perioder. Kommer för all framtid sakna den tiden. Inte de depressiva utan njutningen av västkusten i Halland. Men får hitta det nya paradiset i Strömstad, som verkar vara en helt underbar stad. En riktig idyll, lagom stor. Kanske kan få utöva mitt fiskeintresse mer. Det har jag saknat de senaste åren. Älskar att stå med ett spö mot en spegelblank vattenyta och bara njuta och se solen gå ner. Oslagbart! Var på massage i dag för första gången. Hos Jennyhs kompis Samantha, var helt underbart, mina värkande axlar fick läkning och en avkoppling och njutning som man sällan uppnår. Efter en dos prestationshöjare begav jag mig till gymmet och körde ett hårt biceps och triceps pass. Styrkan var fantastisk idag trots min tre veckors paus på grund av flytt och sjukdom. Dagen har även denna dag varit bra. Lite dämpad under kvällen, väldigt trött under tidig kväll men senare väldigt avkopplande med mycket musik. Var längesedan. Lägenheten har fått ett nytt lyft av ny klädsel till sofforna och nya gardiner och en splitt ny Samsung fyrtiotvå tums plasma! Fan vad glad jag är att jag äntligen kunde köpa en ny teve. Hänger på väggen med sin svarta piaonolack i glansen av julgranen. Vackert! Kontant köp blev det också, ännu bättre, aldrig mer en avbetalning eller ett kreditköp som bara gör en olycklig. Skål alla vänner, om jag nu har några kvar. Nu skall vi snart knyta oss och ladda för en ny dag, förhoppningsvis lika bra som denna och föregående. Kommer nog fylla denna helgs kvällar med film, film och åter film. Skall bli kul i all min ensamhet, den har jag ju tillräckligt med och det brukar jag ju gilla, till en viss del... Men då brukar ju Herr Erik Belfrage fungera som bäst. Stör ingen, retar ingen, belastar ingen. Ha det bra alla levande.

Dag 12229 - Belöningen

Äntligen kom dagen med stort D då jag blivit bönhörd, eller nja har ju gått ur kyrkan, men ej förbisedd i alla fall. Ett telefonsamtal från släktföreningen och ett bidrag kommer landa på mitt konto lagom till jul, härligt! Att familjen haft det ekonomiskt knapert är väl ingen hemlighet så att pengar i detta fallet betyder lycka så erkänner jag det snabbare än någon ställer frågan. Kvällen och början på natten har alltså varit ganska lättsam och positiv. Såg en bra film med Bill Murray "The Life Aquatic with Steve Zissou", som jag förövrigt skrev några rader på i min andra blogg, "Inte bara Videovåld" läs gärna. Dragit in granen för julen idag också och klädde den lite snabbt, dock var det inte så mycket julstämning då frugan och jag inte var riktigt sams. Jag slängde snabbt upp den lilla satan till gran i sin fot och fyllde den med vatten. Jennyh fick se granen, som inte är mer än en och en halv meter hög, innan hon raskt fick bege sig med bilen mot Svenljunga för att jobba natt. Klädde den senare med diverse kulor som inte gått sönder i Jennifers små destroyer-händer. Snabbt lämnade jag barnen till barnens farmor så att jag kunde bege mig ner till Studio Aktiv för att köra ett styrkepass, rygg och axlar blev det idag. Snabbt packade jag väskan blandade en protein/kolhydrat/kreatin blandning och tog en prestationshöjare i farten, Rage, fungerar mycket bra ger oerhört mycket mer kraft och styrka. Orkar mycket mer. Efter passet snabbt hem och resten är historia. Telefonen ringde...

Dag 12226 - Mitt liv hittills

Varje dag räknas och stegen känns tyngre allt efter att de sätter sina spår utefter min vilsna färd. Mina 33 år har vandrat utför, för det mesta, men det finns höjdpunkter. Dagen då jag första gången vilade mina ögon på min nuvarande fru var den lyckligaste i mitt liv, nu har det blivit en vana, en behaglig sådan, oftast. Därefter har det blivit i alla fall två dagar till utav mina 12207 förbrukade som satt en prägel i mitt hjärta. Den 19 september 2005, min son Emil föddes med dunder och brak. Snabbt och inte helt smärtfritt för frugan som fick genomgå ett akut kejsarsnitt. Men en fin son blev det. Den tredje inföll den 11 april 2007 då min vackra dotter Jennifer såg ljuset för första gången. Sötare dotter får man leta efter. Detta är ord som varje förälder förmodligen kläcker ur sig. Smaken är som baken... Vad är vackrare än att se sin nyfödda slemmiga unge som skriker och spyr och skiter ur sig det mesta som man tidigare aldrig skådat. Man älskar den lilla krabaten förblindat. Trots att det lilla monstret kräver mer än vad dygnets alla timmar erbjuder. Sedan tar det ett helt liv innan man på livets pottkant återupptar kraven som man hade i barnsängen. Men nu med alla livets förbrukade dagar som tynger ens axlar. Urspårning från ämnet. Varje minut gråter jag inombords att min tid här på jorden går under nedräkning. Vad har jag åstadkommit hittills? Förutom att jag gift mig och är två barns pappa? Jo jag har ett självförtroende i fotsulenivå och är djupt deprimerad och plågas av ångest. Kroppshyddan är fylld av ilska som ibland utspelas i aggressionsutbrott. Mitt hat emot mig själv är mörkt och destruktivt. Hat ett ord som ekar innanför skallbenet. Hat ett ord jag hatar. Ekvationen är en ond cirkel som aldrig finner ett svar. Min diagnos för mitt tillstånd är Borderline och social fobi. Kanske därför jag sitter här och skriver. Det underlättar och är en terapi i sig. Ilskan kommer ut i det skrivna ordet istället för våldshandlingar som mina dörrar får känna på ibland. Fast mer sällan nu. Uttrycker också mina känslor och tankar i konst. Målar en del som skänker mig en smula glädje i gengäld. Men som sagt mina dagar är räknade och min framtid är oviss. Behandlingen jag får av samhället är gruppterapi och en individuell terapeut. Kommer gå mer in på detta och dela mina tankar och känslor för detta i kommande inlägg. Skall även skriva om min stora passion för styrketräning och min resa mot det målet. Hälsan som jag högt värderar. Jag är mannen i skuggan och hoppas en dag träda ur mörkret och se morgondagens soluppgång för första gången utan att vara tyngd av sorg och självförakt. Rakryggad och stolt. Inte nedtryckt och förödmjukad. Hånad och svag. Belfrage är mitt namn och det står jag för.

Dag 12212 - Doften av disktrasa

Då var det måndagsmorgon igen. Min högra tumme värker efter helgens flytt. Kylan gör ju inte det bättre. Men fint är det från köksfönstret. Har precis kört iväg familjen, Jennyh tog barnen till dagis sedan skall hon upp till lasarettet och jobba idag. Sitter nu vid köksbordet och avnjuter ett stort glas kaffe och radion står på i bakgrunden. Morgonpasset pågår. Bill Gates polare Charles Simonyi som gifte sig med den hälften så gamla svenskan Lisa Persdotter är samtalsämnet. Det måste ju vara kärlek där, det förstår ju varenda kotte. Åldern har ingen betydelse... eller pengar... makt... lämnar ämnet.

Utsikterna för dagen: skall åter till Sigynsgatan 13, gamla adressen, och samla ihop resterande "skräp" och försöka bli färdig. Har endel att måla samt spackla... Ett par grejor har stått i min väg när min vrede visat sitt ansikte. Spackel och färg skall sopa dessa spår under mattan. Jag kliar mig i min tvåveckors stubb och känner plötsligt en svagt sur doft som nafsar mitt känsliga luktsinne. En stilla rysning startar i ryggslutet och banar väg mot nackhåren. Min första reaktion är att föra handen mot näsborrarna och lukta lite mer! Jag avskyr den sura doften av gammal disktrasa men kan inte låta bli. Varför gör man så? Bland det värsta jag vet, när man har en doft eller snarare en stank om fingrarna utan ett handfat inom räckhåll. Jag plågar mig själv genom att lukta om och om igen och påminna mig själv om hur illa det luktar. Doften av metall en annan klassiker. Funderar på att läsa dagens Borås Tidning som ligger jämte mig. Jennyh står och tjatar om att jag skall köra henne till jobbet så hon hinner ta en kopp kaffe innan, lite lätt irriterande. Men så får det bli, övertalad IGEN. Hon kom tillbaka efter att hon lämnat barnen (en liten parentes ifall någon undrar). Nu är det för mycket ljud, radion... Jennyh... tidningsblädrande... får ta en paus.

Dag 12210 - "Pessimism" is my middle name!

Fan vilket helvete jag står i! Skit upp till öronen. Stress. Press. Inget blir gjort. Tiden är knapp. Snart får jag stå till svars för mina synder. Ytterligare misslyckanden att skriva i sin livs dagbok. Hur mycket jag än kämpar klarar jag inte målet. Att ständigt jobba i motvind är tärande. Jag har inget självförtroende och tron på mig själv är utom räckhåll. Nu sitter jag här, ännu en lördag. Tyngd av bekymmer och orkeslöshet. Tankar kring hur i helvete jag skall leva mitt liv och vad folk i min närhet egenterligen tycker om mig. Jag är besviken och långstynt i vissa fall. Kan inte släppa tankarna kring en viss händelse. Blir inombords vansinning på andras inkonsekventa och inåtvända sätt. Bara lyssnar till sina egna förutfattade meningar och vad man tror. Tolkar ut efter lösa indicier och andras skitsnack. Besvikelsen har jag svårt att lämna, mycket svårt. Svek är för jävligt. Skall upp relativt tidigt imorgon, om jag orkar och fortsätta med flytten. Den tar aldrig slut. Får heller ingen hjälp, ingen som erbjuder sig och själv har jag tappat lusten att fråga eftersom det alltid blir undanflykter som svar. Själv ställer man alltid upp men får aldrig tillbaka. Det stämmer inte som man blivit uppfostrad. Snälla människor som ställer upp får inte tillbaka med samma mynt. Är du snäll blir du utnyttjad, utblottad och förnedrad. Är du jävlig får du respekt, framgång och makt. Varför skall jag krypa? Aldrig har jag fått en vänlig hjälpande hand tillbaka. Bara ett helvete. Har ingen tro på godheten. Jag älskar min familj och de närmsta men längre sträcker det sig inte. I denna lilla värld finns godhet och ömhet, det vet jag men utanför lurar mina fiender. Hotet närmar sig och jag är inte förberedd. Det kommer jag aldrig vara, det har jag inte ork att göra, jag är för godtrogen, mycket motsägelsefullt. Men hoppet är det sista som lämnar människan och än lever jag. Det är lördag kväll, min son smaskar på godis på min högra sida. Han dricker julmust, jag dricker en öl. Teven står på, Musse Piggs töntiga röst ljuder ur högtalarna. Klockan har passerat åtta och nu lutar jag mig tillbaka i soffan den beiga och skall försöka koppla av en stund. God natt och fortsatt trevlig helg alla djävulens odågor.