Dag 12173 - Kampen

Dagarna går och jag har många gånger funderat på att skriva. Men kommer inte till skott. Jag kommer inte till skott med mycket. Skjuter allt på framtiden. Livet för mig är ganska monotont. Jag går motvilligt upp på morgonen går med barnen till dagis, sedan styrketränar jag går hem äter hämtar barnen umgås lite med frugan, om hon är hemma, ser på teve och sitter vid datorn. Tisdag går jag till gruppterapin som går på halvfart. Torsdag är det individual terapi, där jag inte rikigt visar mitt eget jag. Har svårt att öppna mig och visa mitt rätta jag. Sluten som en mussla och vill därifrån. Funderar hela tiden på nya projekt som aldrig blir av. Detta stämmer inte helt visserligen. Har målat lite det senaste och det ger mig styrka. Älskar att måla, om det blir bra. Har slutfört en målning och påbörjat en annan. Ett självporträtt (den svart/vita). Jag är placerad i centrum med min fru till höger och mina "demoner" på andra sidan. Kampen som jag har var dag som jag aldrig blir av med. Den andra (i färg) är färdig och ganska mörk. En man med sår på halsen, en snara i centrum, bakgrunden. I månskenet kan man tyda en kvinnlig vålnad som halv döljer sig bakom trädet. Sammanhanget lämnar jag åt fantasin hos betraktaren. Jag får ur mig ilska, glädje och sorg genom målningen. Ungefär samma känslor som jag har när jag skriver. Har nu första stycket till en bok i mitt huvud, inte printat ner det än. Men det kommer bli en delvis självbiografisk blandat med fiktiva ideér. Skall bli kul bara jag börjar.

Flytten går för tillfället på tomgång. Har börjat iordningsställa endel men resten ligger på is. Hoppas vi kommer i ordning innan jul. Vill inte att verkligheten och mardrömmarna skall stråla samman då blir allt kaos.

I helgen är jag ensam med barnen. Jennyh skall iväg till Tranås och träffa sin kusin och umgås med henne. Det är roligt att det äntligen blir av hon har länge längtat efter detta. Imorgon fredag kommer brorsan hit vi skall laga lite mat och bara ha en trevlig kväll. Skall bli riktigt roligt. Kanske skall Emil med mina föräldrar under helgen så jag får lite avlastning. Annars hittar vi på något roligt. Det känns ganska bra nu när jag ser orden skrivna. En hel del positiva händelser trots allt. Alla mörka vrår lyser med sin frånvaro för en liten stund, skönt, vilken frihet om man kunde känna så här jämt. Att alltid känna belastningen på axlarna av dåligt självförtroende och rädsla för verkligheten är tärande. Den klaustrofobiska känslan att vara fastbunden och inte kunna röra ett finger. Förlamning och svårigheter att andas. Varje andetag kan ibland vara en kamp. Som att sitta inlåst i en smutsig stinkande bur med ett band som drar åt runt mina lungor. Långsamt pressas jag ihop och luften sipprar ur mig tills blodet samsas med svetten som pressas ur porerna över hela min kropp. Paniken exploderar inom mig. De dova ljuden av mitt hjärtas tunga slag överröstar världen omkring mig. Tårarna fyller mina ögonhålor och gör mitt syn suddig. Det kryper i fingrarna och fötterna snart domnar de bort. Snart är min kropp livlös och tynar bort i ensamheten i evigheten utan ett spår i historien. Mardömmen blir till verklighet, snart hoppas jag hinner göra något innan återvändsgränden är för trång så jag ej kan vända om. Mörkret lägger sig jag ser inget allt är mörkt och tyst. Jag ropar men jag har ingen luft. Stämbanden kan inte ljuda utan bränsle. Hoppas någon finner mig jag vill finna en utväg och lyckas. Jag vill ha ett liv under solen där lyckan är en del av min vardag.