Dag 11968 - Tjockt, blått blod

Rammstein strömmer högljutt ur mina björkfärgade QLN högtalare. Volymen, tyskan och aggressiviteten i musiken frigör ilskan som sitter som fastkedjad i mina muskelfibrer. Jämte mig står en blå plastbricka, tydligt daterad till nittiotalets andra hälft. En ur drucken Toronto Maple Leafs mugg, från den tid då jag inbillade mig att jag var ett hockey-fan!?!. Doften av kvarvarande rester av pergulatorkaffe når mina näsborrar. Tallriken med fasttorkad fiberhavre grynsgröt med linfrön står ensamt på brickans högra kortsida. Mina fingrar hindras plötsligt. Nuet fryses. Min depressiva hjärnhalva för mina tankar vidare till allt från tyska låttexter till minnen av sorg, pinsamheter och andra gigantiska nederlag som mitt liv kantats av. Spåren sitter djupt i min själ och hjärtat värker av hat mot mig själv som svag individ med ett försök till ett hårt känslokallt yttre. Lika hårt som vittrande betong. Varför har jag så svårt att hantera känslor. Speciellt om de skiljer sig från mängden. Tårar är bland de svåraste. Känslan av att öppna sig, visa sig svag och sårbar. Där är första stora problemet. Det andra är följderna som kan inträffa om jag öppnar dessa portar intill problemets kärna. Hur hanterar jag följderna. Alla frågor, dömande blickar, all uppmärksamhet eller också utfrysning för att man är konstig. Andras rädsla för att nu exploderar galningen snart, håll er undan för den killen har psykiska problem måste vara en Norman Bates. De flesta man träffar på har så lite vetskap om psykiska besvär. Fick frågan av min arbetsgivare då jag informerade och förklarade hur allt stod till. Om jag kunde bli "farlig" på jobbet, om jag får aggressiva utbrott, bilden av en filmpsykopat dyker oförklarligt upp i mitt huvud, ett litet leende begynnas i mitt inre. Hon tyckte också att jag skulle kunna hitta på något annat att säga till mina arbetskompisar än sanningen för då kanske det går lite lättare?! Möjligt men jag vill gärna att folk skall veta, för då kanske fler förstår varför jag är på ett visst sätt. Rammsteins "Rosenrot" börjar spela på repeat. En grå Volvo V70 vänder på återvändsgatan utan för mitt fönster. Mina händer är darriga. Näsan täppt. Solen skiner, mina fötter är kalla. Ögonlocken klibbiga, nu skall jag snart hämta mina underbara solstrålar på dagis. Det är kallt ute, väldigt kallt men skönt. Varför har jag så svårt att koncentrera mig? Måste vara något allvarligt fel på min hjärna, tumör kanske. Jag har alltid haft problem med att koncentrera mig i skolan, när jag skall läsa och på senare tid även när jag tittar på film.
I eftermiddag skall jag hinna med ett träningspass skall bli otroligt skönt efter påsken. Har lagt på mig ett antal kilo känns det som. Mitt hjärtas slag känns tunga. Blodet är tjockt och trögflytande. Pumpas runt i mina vener, varför då? Till vilken nytta? Blanda annat för att jag skall orka med dagen och bli gammal, hundra år som jag bestämde när jag var liten och precis lärt mig räkna. Vill gärna se mina underverk växa upp. Tänk att jag är delaktig till att dessa människoliv existerar helt utan brister och vanskapningar. Klockan är tio och tjugotre. Måste snart bryta upp för att traska till Kristineberg och hämta ungarna som sagt.
Två saker som gläder mig. För det första: jag tagit upp målandet igen, det låter mig få utlopp för känslorna som jag har så svårt att uttrycka, en slags rehabilitering. För det andra: Börjat blogga, det skrivna ordet har jag betydligt lättare för, det ger tid för tanke och förmågan att måla upp en bild med ord. Jag är inte belönad med talets gåva. Den förmågan följde nog med sugklockan vid min födsel.

Har de senaste dagarna klurat på en del planer för nya målningar. Ett par installationer skall bli mycket intressanta och se om de blir som jag föreställer mig. Där inte bara färg är ingrediensen. Återkommer till detta vid ett senare tillfälle. Denna vecka skall jag sätta upp ett dagsschema för mig själv. Skall gå en promenad varje dag och träna minst fyra gånger. Äta kontrollerade nyttiga mål. Måla minst en tavla. Skriva ett inlägg i bloggen per dag. Försöka vara mer positiv och tänka efter en gång extra för att undvika gräl av onödig natur. Skall till min psykolog på torsdag ser fram emot det med både hopp och oro. Men det hjälper mig att klättra ur den avgrund jag befinner mig i.

Dag 11955 - En fattig riddare

Då var dagen till sin ända. Nästan. Klockan tickar i takt med min stenålders dator som febrilt försöker hänga med när mina fingrar dansar över det dammiga tangentbordet. Idag var jag på Solhem för att träffa min psykolog. Mötet gick bra trots mina kallsvettningar och min nervöst flackiga blick. Efter bara några minuter försvann rampfebern och min bitterhet för gammalt groll spreds över rummet likt en tjock London-dimma. Kvinnan, som jag kallar "Maj-Björn" inte för att hon var manhaftig utan för att jag inte vill röja hennes identitet. Namnet känns samtidigt lite komiskt i en annars så tung atmosfär som jag här målar upp. Hon satt framför mig med penna och block, förde anteckningar och lyssnade analyserande. Hon ville skapa sig en bild av mig till att börja med. Efter min livs historia kände jag mig ganska matt med en begynnande huvudvärk som så alltid brukar komma lägligt när alla spänningar släpper efter en tids oro och fruktan. Maj-Björn målade upp sin bild utav tiden jag har framför mig. Hon fick också en bekräftelse av mig att jag tackar ja till erbjudandet av terapin som jag blivit erbjuden. Terapin som jag skall starta inom kort är dels, som jag skrev i förra inlägget, en individuell och en i grupp. Gruppterapin oroar mig väldigt. Kan ju vara ett gäng knäppskallar likt mig och värre som jag skall spendera aderton månader med. Men det är väl helt naturligt skulle ju vara konstigt om jag inte oroade mig för det här! Ser framför mig att sitta i ring med främmande människor. Döda blickar med mörka ringar under ögonen. Dömd på förhand, jag måste visa upp min allra bästa fasad. Vet inte vilken garderob jag har den liggandes bara. Vita rockar. Kala väggar målade med en gråvit nyans som reades ut på grund av utgånget datum. Persienner som hänger på sniskan eftersom trådarna förtivinat av solens UV-strålar. Skalen av döda flugor ligger mellan glasen i det otätade fönstret. Händerna likt fötterna är kalla och fuktiga. Magen som kurrar vid tillfället då min granne har en konstpaus. Ekandet i lokalen verkar aldrig sluta. Blinkande lysrör som är epilepsiframkallande även för en blind. Tankarna studsar mellan mina grå celler, oroar sig för pausen i halvtid då alla skall dricka ljummet migränframkallande termoskaffe. Som en scen ur "Gökboet". Vilken tur att det inte kommer att se ut så här. Det är ju så det såg ut på sjuttiotalet... har jag hört. Skall nu försöka att fokusera mina tankar och tänka positivt. Tillbaka till verkligheten och mitt möte. Efter vårat timslånga samtal fick jag fylla i ett antal blanketter med frågor och hur jag beter mig i olika scenarion. Allt för att skatta min depression på en skala. Jag fick framföra mina mål om vad jag förväntar mig av behandlingen. Mina mål är ganska klara och raka. Jag vill bygga upp mitt obefintliga självförtroende. Får väl leta efter en lös tråd som förmodligen ligger i skosule nivå. Hoppas att självförtroendet låter mig bli mer social, mer framåt. Våga prata med levande människor utan att känna skam och att jag ständigt är rädd för att göra mig till åtlöje. Känna glädje och hopp inför framtiden. Våga utmana och pröva outforskade marker. Sätta gränser våga säga ifrån och säga nej. Kanske detta ger mig mer respekt hos mina vänner som jag känner har vänt mig klacken. Hoppas på att finna nya vänner som kanske är mig nämre i det liv jag nu lever. Våga visa kärlek till mina närmsta. Visa känslor. Detta är vad jag kommit fram till idag, onsdagen den tolfte mars år tjugohundraåtta. Nu skall jag värma mina kalla händer och fötter. Fly tankarna i en film för att sedan gå till sängs innan klockan är fem slagen. Hoppas på lite mer sömn inatt än den knappa timmen jag sovit under detta dygn. Längst bort i horisonten kanske jag skådar en ljusning eller också är det bara den fattiga riddarens rostiga lans som bländar mig. Men efter regn kommer solsken som Robert Gustavsson så klokt utryckte sig i "Torsk på Tallin". God natt kära läsare.

Dag 11954 - Kalla fötter

Solen skiner in genom fönsterrutan som ser ut att behöva sig en omgång av fönsterputsaren. Ingen verkar vara mer träffad än jag själv. Kanske kan göra det imorgon, om solen skiner. Barnen är sjuka, igen. Jag är kall om fötterna, hungrig och mycket nervös inför morgondagen. Klumpen i halsen är i samspel med resterande kroppsliga symptom som jag tycks var mycket skicklig på att identifiera nu för tiden. Det är nog sant som frugan säger, jag är nog lite av en hypokondriker. Det också. En djup suck, vilar för en sekund ögonen på teven som står fyra meter framför soffan där jag sitter. Barnprogrammen avlöser varandra. För tillfället fungerar programmen som barnvakt, bara så jag skall få lite lugn och ro att skriva några rader medans Jennifer sover middag. Åter till morgondagen som oroar mig. Skall på första mötet till Solhem. Skall förmodligen träffa den psykolog som blivit tilldelad mitt fall. Det enda jag vet är inte mycket. Ett par rader om en behandling på arton månader. Ett individuellt möte en gång i veckan samt en gruppterapi parallelt är vad som erbjuds. Låter väl bra?! Vet inte svårt att säga. Men det jag läst i bladen jag fick hem verkade trovärdiga. Det får man väl hoppas. Behandlingen kallas i alla fall MBT, tror jag det var. Den är en ny metod i Sverige. Känner mig lite som en försökskanin, kanske skall jag känna en viss heder, eller? Jag har haft tur och det är nog första gången. Normal väntetid är mellan ett och två år. Jag hade turen att hamna högt upp på väntelistan. Hänsyn till att det finns barn med i bilden var skälet. Bra skäl tycker jag, finns ett litet hjärta inom psykologin i sjukvården alltså. Tidigare behandlingar som inte givit mig någon större framgång var senast förra året. En gruppterapi som pågick under 14 tillfällen. Det var en Kognitiv metod som i stort sett gick ut på att lära sig leva med sin panikångest, som är en del av mitt problem, kunna handskas med den och lära sig att slappna av. Lärde mig ett och annat det viktigaste var väl att jag lärde mig skillnaden på ångest och depression, att det var två olika problem hade jag ingen aning om tidigare. Annars var jag inte särskilt mottaglig för förändring även om ledarna för gruppen tutade in oss att det inte var en enda av deras tidigare patienter som slutat gruppen utan framgång under tio år! Där tror jag ordet lögn spelar en stor roll. Oavsett part. Dessförinnan en inkompetent samtalsterapeut på Heimdals vårdcentral. Efter de samtalen hade jag upptäckt att jag hade mer problem än jag visste innan samtalen började. Under denna tid sedan 2003 har jag också gått på antidepressiva, sömntabletter, värktabletter samt mot magkatarr. Bitter är väl ett bra sätt att beskriva mig egenterligen, jag hatar det ordet samt den del av mig som utstrålar denna pessimisstiska, smittsamma, självdestruktiva, osäkra, mesiga, misslyckade jävla människa jag är. Så känner jag ibland, ganska ofta. Alltså det ibland som uppträder flera gånger i veckan. Om man bara kunde uppdatera mjukvaran i skallen, kanske kunde jag bli av med migränen då också. Finns ju inget gott som tar något ont med sig heter det ju. Kanske tolkade jag det uttrycket som jag ville. Spelar ingen roll kan ändå inte uppdatera en Amiga med Windows Vista. Diagnosen jag fått är i alla fall "Borderline". Kontentan med det hela är väl att jag för tillfället tvivlar på behandlingen eller jag är väldigt orolig att jag överhuvudtaget skall kunna bli bra. Tror inte det, vågar kanske inte tro det vill inte ha för höga förväntningar. Annars får jag väl också sluta mig till skaran som använder lögnen för att beskriva hur bra jag mår. Nu skall jag ordna med lite mat, Jennyh kom hem. Jag är hungrig!